Respons och insikter

Status: 34 500 ord

I fredags lät jag min sambo läsa de första 17 sidorna i mitt manus och jag måste nu medge att det är bra att låta någon läsa ganska tidigt i processen. Jag trodde att han bara skulle läsa och säga att ”det är bra”, för han läser inte så mycket skönlitteratur, men ack så fel jag hade! Han gick iväg med pappersbunten och kom tillbaka med den en halvtimme senare och då var sidorna gulmarkerade.”Jag analyserade det som om det var en film”, kommenterade han och jag tyckte det var så himla gulligt sagt, eftersom det i princip är samma sorts analyser en gör av dramaturgi och trovärdighet i film och litteratur.

Analysen visade sig vara riktigt skarp. Den resulterade i en diskussion om hur manuset skulle utvecklas, jag pitchade fortsättningen och lade fram olika scenarier för att se hans reaktion. Vi tog en långpromenad i vårsolen och vårt flera timmar långa samtal gav mig insikter om storyns svagheter som jag inte tidigare hade sett. Jag strök genast flera tusen ord ur manuset och skrev om de inledande scenerna. Jag tror att ändringarna kommer att göra manuset mycket starkare.

Nu vet jag precis vilka scener som jag måste skriva för att knyta ihop trådarna, men jag har inte riktigt tiden just nu att klura på detaljerna och skriva på dem. Det är så frustrerande.

 

För mycket rapport och för lite djup 

Skymningslandet av Marie Hermanson 

Då har jag tagit mig igenom ytterligare ett bokreafynd. Romanen Skymningslandet handlar om hur ett gäng ungdomar blir tjänarstab åt en förvirrad gammal dam, Florence, som tror att det fortfarande är 40-tal. De bor hos henne på en herrgård vid namn Glimmenäs. När Florence testamente plötsligt uppdagas blossar intriger upp.

Hermanson har ett berättande språk och hemfaller gärna åt målande miljöbeskrivningar. Karaktärerna förblir ganska ointressanta för mig, de framstår snarare som schabloner som alla bara är produkter av samhället, än verkliga komplexa människor. Berättelsen är skriven i första person, men huvudpersonen är diffus, passiv och kommenterar mest historien politiskt korrekt. Ibland vet jag inte om det är författaren själv som kommenterar när det handlar om exempelvis arbetsmarknaden. Det känns som om författaren vill göra en poäng av att samla olika sorters ungdomar som har hamnat utanför arbetsmarknaden för att riktigt demonstrera hur synd det är om medelklassbarnen som valde fel och som därför varken får jobb eller a-kassa. Och så föräldrarna som ingenting förstår och tror att allt var som när de växte upp. Jag vet inte. Det känns konstlat, lite som ett föredragsexempel.

Det känns också som författaren förklarar för mig vad karaktärerna känner istället för att visa hur de känner. Ibland visar hon först och sedan berättar det, ifall jag inte skulle förstå det själv genom hur de agerade. Personligen hade velat ha mer gestaltning och mindre arbetsmarknadslägesrapport, för scenen Hermanson bygger upp har förutsättningar för ett riktigt fint kammarspel. Jag tycker dock inte att karaktärerna handlar på ett trovärdigt sätt, att boken hade vunnit på att gå djupare på det psykologiska planet och bygga på vissa karaktärer med lite mer vävnad. För mig framträder de som sagofigurer och denna stilistik krockar mot den dagsaktuella realistiska problematiken. 

Romanen är lagom underhållande och spännande, så pass att jag ville läsa ut den. Ibland glimtade det till, som när historien om Florences ungdom rullades upp, men det var också flera suckar längs vägen. 

Filmiskt, poetiskt berättande

Jag bröt mitt löfte att inte köpa några nya böcker och bara läsa hyllvärmare. När det väl var rea på rean i bokhandeln kunde jag bara inte låta bli att införskaffa ett par stycken som jag var nyfiken på. Efter att precis ha läst Karin Johannissons Den sårade divan : om psykets estetik om tre intagna på mentalsjukhuset Beckomberga fångade Sara Stridbergs roman Beckomberga : ode till min familj mitt omedelbara intresse.

Sara Stridsberg har ett poetiskt språk, uppbyggt av långa meningar med många kommatecken. Historien berättas fragmentariskt. Den flyter fint och alla bilder som framträder på läsarens näthinna är estetiskt smakfulla, filmiska. Ibland kan jag tycka att det blir det lite för filmiskt, litet för mycket visuella effekter, att det skapar en viss distans till läsaren, blir litet overkligt. Jag kan också bitvis störa mig på romantiseringen av mentalsjukhuset Beckomberga. Johannisson ger i Den sårade divan en något mörkare bild. Gemensamt för dem båda är dock observationen att patienterna tycktes trivas på Beckomberga och att de såg institutionen som en fristad.

I Stridsbergs roman skildras även självmord som flykt och frihet. Självmordet gestaltas med ett slags poetisk estetik som skänker det ett skimmer som jag inte känner mig bekväm med, inte riktigt vill låta mig sugas in i. De intagna får föra talan, fritt och ohämmat. Det är bitvis mycket starkt och intagande. Den karaktär som tyngst får symbolisera mentalsjukhusets storhetstid och fall är Olof, den siste patienten. Han är också den karaktär som berör mig mest, trots att styckena om honom är mycket sparsamma.

Beckomberga är absolut en läsvärd bok och den har gjort mig nyfiken på att läsa mer av Sara Stridsberg. Jag undrar om denna stilistik hon använder här är utmärkande för alla hennes romaner eller om den används i något speciellt syfte för denna berättelse.

Synopsis

Jag skrev så sent som i mitt förra inlägg att jag inte använder synopsis. Det skulle visa sig vara en lögn. Efter att ha funderat i helgen så har jag insett att det finns ett gäng fördelar med att använda mig av vissa verktyg som ingår i begreppet ”planering”.

Jag skulle aldrig börja med en synopsis eftersom jag aldrig kommer på alltihop från början, det mesta kommer allteftersom jag skriver. Jag avundas er som helt plötsligt har en hel berättelse klar i huvudet från första sidan, men sådan är inte jag. Att däremot göra upp en synopsis när jag befinner mig mitt i skrivprocessen tror jag är till stor hjälp. Då kan tankarna behöva sorteras upp och ofta blir det ett avbrott då och då (till exempel när en pluggar till ett prov, som jag borde göra nu) vilket gör att en hamnar längre i från texten och kan behöva en snabb resumé för att kunna fortsätta skriva. Därför har jag nu suttit två timmar  med att skriva en synopsis över hela boken och sortera om kapitlen.

Jag har nu en klar överblick: 25 kapitel varav 5 ännu är oskrivna. Sedan ska vissa delar byggas ut innan det skickas till en lektör för genomläsning. Whoho!

Nu måste jag verkligen plugga på grammatiken i veckan. Skärpning.

 

Tony växer upp av Agnes von Krusenstjerna (1922)

Fil 2015-10-12 17 22 24Nu har vi äntligen fått börja läsa skönlitteratur på kursen som behandlar barndomsskildringar. Jag tänkte inte recensera alla böckerna, men från förra veckan tar jag med mig en fantastisk upptäckt som jag måste dela med mig av.

Jag hade aldrig hört talas om Agnes von Krusenstjerna tidigare (eventuellt flyktigt), men fick därmed en glad överraskning när jag öppnade Tony växer upp (Krusenstjerna, 1922). Efter bara några sidor var jag helt fast. Tony bor visserligen i ett stort vackert hus, har massor av leksaker och sagoböcker, men hennes mamma kan inte se henne. Mamman lider av en psykisk sjukdom som gör att hon inte lever i samma värld som Tony. Boken kretsar kring sökandet efter en förälders kärlek och bekräftelse. Vi får följa Tony i skolan och hemma, i mötet med sina första vänner och så småningom i upptäckandet av den egna kroppen, identiteten och sexualiteten – men allt tycks problematiskt. Dessutom finns alltid ”skuggan” där som ett ständigt hot, eftersom sinnessjukdomen är ärftlig.

Det är så fantasifullt skrivet; hur Tony ser på världen och hur världen visar sina avtryck i Tony. Barndomen känns fullkomligt genuint gestaltad i allt från tanke till handling.

Det finns tre delar i serien om Tony. Det är Tony växer upp, Tonys läroår och Tonys sista läroår.

Mitt livs bästa idé (hittills)!

Jag kan knappt stå still. Gah! Nu var det ett tag sedan jag skrev på mitt romanprojekt och det känns som om jag har kört fast i processen. Jag tänker ta tag i min första roman igen, men lite längre fram. Kanske ska jag ha den vid sidan av som något som får mogna och sakta växa fram, för den är större i sin ambition att ta tag i existentiella frågor. Men just nu vill jag bara… Åh!

Rätt som det är så dök en idé upp i mitt huvud. En idé, bara sådär! Jag har inte fått en idé på åratal. Det har mest varit ångestdämpande rekreation att skriva och en ventilation eller reflektion av tillvaron. Kanske i kombination med någon slags önskan att binda ihop och konstruera. Men nu alltså, en idé. Åh vad jag ska älska dig och vårda dig. Du ska bli mitt första barn av fantasin. Jag lyssnade på min kanske femte radionovell för idag (fast jag borde ha läst klart avhandlingen för länge sedan) när ett enda litet ord fick mig att föreställa mig en helt ny värld av lögner, mord och gåtor. Historien rör sig i urbana miljöer, där individernas hemligheter blir deras bojjor och drivkraften i deras liv heter Kontroll.

Fil 2015-09-19 19 05 11

Till mitt förtret läser jag nästan aldrig deckare (har på sin höjd blivit Stieg Larssons böcker) och har väl ingen direkt känsla för hur en bra sådan ska byggas upp, mer än det jag vet från populärlitteraturkursen, men jag ska inte gå för djupt in på exempelvis Sjklovskijs (1893-1984) (nej, jag kan inte stava hans namn utan att dubbelgoogla) teorier om uppbyggnaden kring Sherlock Holmes-novellerna i ”Kriminalberättelsen hos Conan Doyle”, men ett kort exempel är att viktiga detaljer läggs ut i förbifarten för att läsaren ska förledas och att det dessutom tillämpas ett akonologiskt berättande, d.v.s. motsatsen till ett kronologiskt.

Det är inte det att jag inte gillar deckare, jag tycker bara det är så svårt att hitta bra sådana, med historier som tillför något mer än bara en mordgåta. Ofta kan jag tycka att karaktärerna är platta och att en annan roman där karaktären få stå i centrum som själva mysteriet kan bli minst lika gåtfull som en deckare. Men det är väl bara att börja leta efter bra deckare. I annat fall kan jag ju alltid hämta intermediell inspiration från tv-serier och filmer av det mer våldsamma slaget (Breaking Bad och Sherlock är klara favoriter). Men en hör alltid att en ska läsa den typen av böcker som en vill skriva och att en borde skriva den typen av böcker som en själv vill läsa. En sak är åtminstone säker. Den här boken som gror i mitt inre nu vill jag verkligen läsa.

Lektörens tips: Helhet – att hitta kärnan i ett manus 

Det åtta sidor långa svaret jag fick från lektören inleddes såhär:

Det var intressant och din berättande ton och hur du använder språket känns omedelbart, intelligent och personlig. Det är skrivet med passion, energi och ibland tycker jag nästan en slags desperation. Tyvärr är det också väldigt svårt att avkoda eller tolka.

Det var svårt att fundera ut hur jag skulle lägga upp den här kommentaren. Det finns en rad ingångar och intressanta tankegångar och vad man kanske kalla för form- eller stilexperiment. Frågan är om du kan utveckla det så att du hittar mer av ett gränssnitt mot läsaren för att förmedla det du vill ha sagt.

Det sammanfattar också utlåtandet ganska bra. Uppenbarligen vet jag inte riktigt vad jag vill ha sagt. Det är nog så. Jag är väldigt vaksam i mitt skrivande på att inte vara övertydlig och skriva någon på näsan, eller vara moraliskt ställningstagande, vilket jag lätt blir. Jag ser författarens roll som objektivt observerande, det är mitt ideal, och det värsta jag vet är ”kloka” citat som fogats in eller när romaner kämpar för att uppfylla en norm som är ”ordspråks-klok”. Det ska inte vara någon ”kontenta” av det hela. Om det finns en ”kontenta” – varför ska jag läsa boken? – Frågan hur en hittar en balans mellan helhet som en historia kräver och den komplexitet som karaktäriserar livet. Genomgående märker jag hur hon försöker förstå vad boken handlar om:

…bra om det finns en helhet, att det hänger ihop från början till slut och det kan man nog inte säga att det gör här. Det finns många scener och passager som är väldigt bra fångade och känns autentiska, sedan undrar man lite över hur texterna i dess helhet hänger ihop…

Enlight

Hur hittar en kärnan i en text? Är texten gjord av melonkött med massor av möjliga livgivande frön, eller är den en persika? Var är mitten och när är det slut? Sitter inte nyttigheterna i skalet, som på en potatis? Vilken är kärnan i ditt liv – den röda tråden? Är det egentligen ett tjockt rep som binder samman dina val med vad du råkar ut för eller är dessa händelser bara löst lagda bredvid varandra på bordet, som missanpassade pusselbitar utan fästande kanter? Jag ska arbeta på något viktigt. Kanske berör det inte bara min text, kanske handlar det om något mycket allvarligare. En del kallare skrivande terapeutiskt. Jag tror att en text kan spegla ens sätt att tänka och att en därmed har chansen att lära känna sin egen kognition genom att skriva. En annan kritik som jag kommer att fundera mycket över är detta:

… det blir rörigt och svårt att förstå de olika nivåerna och perspektivbytena.

Jag förstår att det är krångligt när en byter perspektiv för ofta och det blir en verklig utmaning att hitta rätt i detta, så att historien håller och allt ”kommer fram”. Efter lite diskussion kring själva historien avslutar hon med något som faktiskt är mitt i prick när jag tänker efter:

Jag får känslan av draperier som dras för och bort och som förvillar, mellan mig och innehållet och kärnan i det som förmedlas. Och då och då dras de bort och man får verkligen se vad som pågår. Jag tror ändå du ska sträva efter att inte drapera för mycket utan låta Siris erfarenheter tala för sig själva så att läsaren kan ta dem till sig, mer direkt Siri-läsare.

Jag tror verkligen att hon har rätt! Det handlar också om att lita på att ens karaktärer är tillräckligt intressanta som de är, kanske är mitt manus lite som en film med för mycket specialeffekter. Frågan är bara hur jag hittar fram till historien som jag i grund och botten faktiskt försöker att förmedla.