Jag läser, redigerar, läser igen, skriver om. Jag driver sakta mot målet.

Ett tag hade jag tappat tron. Jag var helt säker på att manuset inte var något att ha. Dessutom hade jag skitmycket i skolan. Skulle jag verkligen prioritera en liten hobby framför den? Jag gav upp och lade allt skrivande åt sidan i flera månader. Men jag läste desto mer.

För några veckor sedan tog jag fram manuset igen och började läsa. Läsa på det sätt jag läser andras romaner. Utan att hoppa över rader för att jag vet vad som ska stå. Det slog mig att det hade många kvalitéter och utan att jag hann tänka eller planera började fingrarna korrigera saker som jag måste ha burit på undermedvetet. Både saker som lektören påpekade kring det dramaturgiska och helt nya saker. Såhär ska det ju vara, inte sådär. Hur tänkte jag egentligen här?  

Vid varje läsning hittar jag språkliga brister. Adjektivsjukan. Radera. Gestalta. Jag hittar logiska felslut. Tänk igenom. Ändra. Och så språket igen i den nya texten. Jag jobbar mig igenom den, sakta men säkert. Den är närmare 50 000 ord så det tar lite tid. 

Jag inser att det här kan bli bra, men det krävs ännu mer hårt arbete. Mitt språk är inte så bra som jag tror. Jag måste läsa ordentligt. Verkligen läsa.  Men viktigast av allt: Inte fastna i språket. Storyn måste hålla, alla trådar vävas ihop. 

Jag vet inte om jag bara ska redigera själv nu en gång till innan jag skickar det till ett förlag eller om jag ska ta en vända till med lektör när jag känner mig färdig. Vad tycker ni är bäst? Jag har ju funderat mycket på att ge ut själv, men vill nog ändå testa och se vad förlagen tycker, med tanke på att det är så dyrt att ge ut själv om det ska bli bra. 

Hur tänker ni kring att skicka till förlag? När är ett manus redo? 🙂

Nina Bouraoui – min nya litterära kärlek

Jag har verkligen inte orkat blogga det senaste vilket är väldigt tråkigt. Inte har jag skrivit ett ord på boken heller. Dock händer det så mycket annat kul och stimulerande just nu, i och med min nya påbyggnadsutbildning till ämneslärare. Många hundra sidor kurslitteratur, grupparbeten och hemuppgifter, sedan tenta. Jag har fått en ganska bra struktur på det hela: Plugga under normal arbetstid (med paus för träning/promenad och mat) och sedan vara ledig på kvällarna. Utmaningen är att producera något kreativt efter all hjärnverksamhet under dagen. Lättare är det att läsa, som ren avslappning. Att kunna försvinna från en deadline i en timme på kvällen, stjäla några vackra meningar på bussen till skolan…

Jag blev så lycklig när jag upptäckte henne, Nina Bouraoui. Liten och nätt, men full av mening. Jag läste på baksidan till Pojkflickan när jag stod i biblioteket. Ett kort utdrag ur boken och jag kände det som om någon slog till mig. Det var kärlek. Vilket språk! Så lätt, så fantastiskt lätt det var. Så rytmiskt. Självklart men speciellt. Fåordigt men exakt. Vilken oerhörd känsla och begåvning! Hon skrev om tunga saker med lätt hand. Som om det var hur enkelt som helst. Jag vet att jag kan vara generös med beröm och ger många boktips, men det här var bra.

Pojkflickan är en s. k. autofiktiv roman, närmast självbiografisk, men litterär i allra högsta grad. Nina växer upp i Algeriet som barn till en fransk mor och algerisk far. Hon flyttar i tonåren till Frankrike. Hon utforskar sin identitet, känner sig ibland som en pojke, upplever rasism och fördomar. Och saknaden efter barndomsvännen Amine är som ett svårläkt sår.

Bouraoui åkte direkt upp på min topplista över författare och jag blev överlycklig att det fanns så många romaner översatta av henne. Någon mer som läst henne? Har nu lånat Dockan Bella på biblioteket, en ”fortsättning” på Pojkflickan. (Dock ska jag först ta mig an Therese Bohmans nya roman Aftonland. Den har jag sett fram emot länge. Recension kommer.)

 

 

 

Redigering, del 2 – gestaltning: Överarbetningar

Säkert kommer vissa nu anse det helt tokigt att titta på språk och gestaltning innan strukturen ligger klar. Men, låt mig förklara. Jag vill utvecklas och skriva bättre och jag vill framför allt inte ödsla tid på att skriva om en bra historia hundra gånger för att jag aldrig träffar stilen. Gestaltningen är själva kärnan i berättandet, därför är det allra viktigaste att behärska den och kunna njuta av att frambringa den. Det är i detta jag finner glädje och glädje motiverar. Så, innan jag går in i en ny kvantitativ skrivperiod där jag lägger om i strukturen och skriver nya avsnitt tänker jag fördjupa mig i gestaltning. Det kommer bli mer än ett inlägg om detta.

Med utgångspunkt i lektörens utlåtande har jag funnit att en av mina svagheter ligger i överarbetningar, det vill säga: Jag upprepar det som redan sagts och förklarar för mycket. Min utmaning är att våga lita på läsaren och lämna mer åt hen att tänka ut själv.

Här är ett exempel ur manuset, där det rödmarkerade är överflödig information:

”Nu hade jag haft samma bok på nattduksbordet i flera månader. Det var en ungdomsbok som jag hade valt för att jag ville få uppleva samma känsla som första gången jag läste den, men naturligtvis gick det inte, det var som om det inte längre var samma bok och kanske var det inte heller det. Jag fick hela tiden börja om på första sidan, varje gång jag försökte att läsa den så slutade min hjärna att uppfatta ordens betydelser efter bara några rader, medan ögonen sökte vidare över papperet.

Jämför med:

”Nu hade jag haft samma bok på nattduksbordet i flera månader. Det var en ungdomsbok som jag hade valt för att jag ville få uppleva samma känsla som första gången jag läste den, men naturligtvis gick det inte, det var som om det inte längre var samma bok och kanske var det inte heller det. Jag fick hela tiden börja om på första sidan.”

Här gör jag samma sak som i första citatet:

”Kunde det vara så att hon hade insett… Men nej, det var inte det, hon ljög förstås, ville väcka sympati. Hon skulle aldrig göra vad som helst. För precis det jag ville att hon skulle göra skulle hon aldrig göra. Allt utom det – säkert – men det var ju bara ett, ett som hon kunde göra för att det skulle bli bra.

Jämför med:

”Kunde det vara så att hon hade insett… Men nej, det var inte det, hon ljög förstås, ville väcka sympati. Hon skulle aldrig göra vad som helst. Precis det jag ville att hon skulle göra skulle hon aldrig göra.”

För det mesta blir det alltid bättre när texten stramas upp, men överarbetningar kan vara svåra att upptäcka själv. Om du är osäker på vad som är överarbetningar rekommenderar jag du låter någon annan läsa din text, så de kan markera när du ”tjatar”, helt enkelt!

Dags för respons!

Status: 40 160 ord.

Jag har stommen klar, tror jag. Det känns otroligt! Det finns fortfarande saker som jag är osäker på, men just nu kommer jag inte längre med dessa. Så imorgon skickar jag mitt manus till en lektör som kommer att läsa igenom det och jag får vila ifrån det några veckor (lagom inför den sista tentaveckan för terminen, men sedan ska jag faktiskt vara helt ledig). 40 000 ord motsvarar ungefär 150 boksidor, vilket är ganska tunt, men jag tänker inte fylla ut luckor förrän jag är säker på att det håller, eftersom risken är att ännu mer då måste skrivas om. Självklart har inte någon människa svaret på alla frågor, så jag ska inte förlita mig helt och fullt på en enda människas omdöme, men jag behöver verkligen några objektiva reflektioner för att kunna ta mig vidare. Ibland kan andra se saker som jag själv inte sett eftersom jag är så ”inne” i berättelsen.

De frågor som jag speciellt ställer till lektören är:

  • Håller grundhistorien för en hel roman eller bör intrigen fördjupas?
  • Hur upplever du karaktärerna, är de trovärdiga?
  • Vem/vilka läser du in som ‘skyldiga’ i romanen, får du en klar bild? Tar du som läsare ställning för/emot karaktärerna?
  • Vad anser du om dramaturgin i berättelsen? Kan stycken kastas om, kan kronologin ändras så att det blir mer spännande?
  • Väcker texten några känslor?
  • Hur fungerar gestaltningen/stilen?

Sedan vill jag givetvis veta om det är något annat han tänker på.

Det ska bli oerhört intressant att få input och förhoppningsvis kunna utveckla manuset. Jag har inte räknat hur många timmar jag har lagt ner på det, men det är många. Jag tänker aldrig ge upp det här för jag vet att jag kan få till det om jag bara fortsätter kämpa! Visst är det läskigt att låta någon läsa, så fruktansvärt läskigt, men det är bara att bita ihop.

Ha en underbar dag!

 

På upploppet till ett första utkast

Status: 37 000 ord.

Den här gången har jag varit hård mot mig själv; i arbetet med detta manus har jag verkligen försökt att inte bli kär i formuleringar eller idéer utan har bara slängt allt som jag inte kunnat försvara, det som inte hör till grundhistorien.  Jag kan inte riktigt säga hur mycket jag slängt totalt, men i min slaskmapp ligger nu ca 6 000 ord. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna slänga så mycket, men när jag väl hade börjat rensa så var det faktiskt roligt! Istället för ångest kände jag något annat, lättnad, hur jag närmade mig något som var bättre, bara genom att plocka bort onödiga utsvävningar.

Nu är jag väldigt nära ett färdigt första utkast, har bara den sista nyckelscenen kvar. Naturligtvis kommer vissa rumsliga och tidsmässiga luckor att behövas fyllas i även efter att sista scenen är skriven (och sedan blir det några miljöbeskrivningar m.m.) men annars själva intrigen så gott som klar. Mitt mål är att låta en lektör titta på det i slutet av maj.

Så var det det här med att lyckas bli klar, knyta ihop säcken, hitta ett bra slut. Inte så att jag inte vet hur det ska sluta, men att lyckas formulera det, få fram den rätta känslan, det är riktigt svårt. Det finns bara en sak att göra: Skriva.

 

#läsahelahyllan 4/30: Murakamis bästa

Eftersom vädret har varit så fantastiskt har jag passat på att ligga ute och läsa en hel del nu när grammatikkursen är över. Det är så oerhört viktigt för mig att läsa mycket när jag är uppe i en skrivprocess, dels för att få motivation (”jag kan också”), men också för att det är lättare att kliva in i en fiktiv och språklig värld ju mer tid en spenderar i andra fiktiva och språkliga världar, ungefär. Nej tack till verkligheten, med andra ord. Jag håller mig i stort sett till min lista med hyllvärmare som jag ska avverka, förutom några ”avsteg” då och då. Nu har jag alltså läst nummer fyra på listan som är Norweigan wood av Haruki Murakami.

Romanen utspelar sig i slutet av sextiotalet i Tokyo. Torus ungdomsvän tar livet av sig när de bara är sjutton år och lämnar efter sig en flickvän, Naoko. Hon är en vacker och intelligent tjej, som Toru, när de blivit lite äldre och stöter ihop, blir kär i. Naoko mår dock mycket dåligt och hamnar på ett vårdhem. Toru tillbringar sina dagar på studenthemmet och saknar Naoko, samtidigt som han gör nya bekantskaper för att släta över det faktum att han känner sig förtvivlat ensam. Om du ska läsa en enda roman av Haruki Murakami är det Norweigan wood. Det är en berättelse som dröjer sig kvar långt efteråt, främst eftersom slutet är högst tvetydigt. Gång på gång gick jag tillbaka och läste om de sista sidorna. Vad hände egentligen?

Tidigare har jag läst och recenserat Fågeln som vrider upp världen och Kafka på stranden, båda välskrivna och spännande, men i längsta laget. Norweigan wood är kortare, 382 sidor och blir aldrig långtråkig eller tjatig. Den innehåller inte de surrealistiska övernaturliga inslagen som annars ingår i Murakamis böcker, men den rör sig likt de andra romanerna, som katten runt het gröt, kring människans allra innersta kärna. Lager efter lager kläs karaktärerna av och blottar sig, kanske är det just därför den nakna kroppen får en så central roll i hans romaner, för att de egentligen aldrig kan bli helt avklädda hur mycket de än kastar av sig sina skal. Kärnan är alltid utom räckhåll för medmänniskan, inte ens kärleken orkar dra oss upp ur ensamheten.

Norweigan wood är omöjlig att sluta läsa och ändå kan jag inte riktigt sätta fingret på vad det är som är så fantastiskt. Men kanske är det just det, att Murakami aldrig underlåter sig att undervisa genom litteraturen eller försöker att förmedla ”klokheter”, han förlitar sig istället på läsarens egen förmåga.

Anteckningsboken redo?

Ibland hör jag etablerade författare berätta om hur de alltid är uppmärksamma på saker runtomkring och noterar händelser eller citat i sina anteckningsböcker (eller mobiler), när de är ute bland folk. Är detta något ni brukar ägna er åt?

Själv är jag väldigt dålig på att anteckna och det är sällan som jag ens är uppmärksam på vad som händer runtomkring, just för att jag alltid skriver på min bok i huvudet, eller helt enkelt bara fantiserar och därför inte är närvarande. Ibland noterar jag nya idéer i mobilen, men då är de direktrelaterade till mitt pågående projekt, inte idéer för ”framtiden” eller något jag sett i verkligheten just i stunden.

Jag för inte heller dagbok, har aldrig orkat mer än några dagar. När jag skriver skönlitteratur läggs sidorna till varandra nästan utan ansträngning, men att skriva om min egen tråkiga vanliga dag känns nästintill omöjligt. När jag har tagit mig friheten att förvrida verkligheten och överdriva saker har det gått betydligt bättre, men då är det ju ingen dagbok längre. Inte heller bloggen är en dagbok i den bemärkelsen, eftersom jag kan välja att anlägga olika teman och frågeställningar av mer tidningsliknande karaktär. De mest dagboksliknande inläggen, de korta, sammanfattande, är också de svåraste att skriva.

Kanske borde vi alltid vara redo att skriva ner det vi ser, föra dagbok, tjuvlyssna på bussen och ta smygfoton på olika personer eller riva ut bilder ur tidningen att använda som ”inspiration”? Är detta nyckeln till ett lyckat författarskap, eller har vi alla olika sätt att processa intryck?