Kategori: Gästbloggare

Leo Flavum är kreativiteten personifierad. 2007 gjorde han det som många kan drömma om att göra ”en dag”: Han sade upp sig från sitt jobb, sålde sitt hus och flyttade ut till ett kråkslott i skogen för att helt ägna sig åt kulturskapande. I ett radioprogram som sändes tidigare i vår liknar han sin starka längtan efter detta skapande vid den längtan efter barn som många har. På sin blogg skriver han om allt som hör detta till. Leo har fått två böcker utgivna hittills: Döden som gav liv och Ljudet av mol tystnad. Dessutom komponerar han musik med texter på det egna språket xhaimeran.

Att ge liv åt karaktärer

Leo Flavum

Karaktärerna i ett manus utgör ofta den faktiska gränslinjen mellan ‘falla på plats’ och ‘falla platt’. Du kan ha skrivit världens mest hisnande berg-och-dalbana till händelseförlopp, men mer än just en tivoliattraktion blir det sannolikt inte – ifall dina karaktärer saknar karaktär, vill säga.
De flesta som skriver känner till det här. Det är rena grundkursmaterialet. Men karaktärer är till sin natur lömska små typer, som inte alltid så enkelt fogar sig. Ett kilo frustration kommer lastat... Vad som dessutom spär på frustrationen är paradoxen i att de ju förbehållslöst styrs av din penna, eftersom det är du som skriver berättelsen. Varför gör de då inte som de blir tillskrivna?
Stanna då upp en stund! Släpp allt det andra. Det här måste du nämligen hitta ett sätt att få grepp om, ifall du vill nå fram med ditt skrivande. Jag vill mena att det ligger i din berättelses yttersta intresse att befolkas och föras fram av karaktärer som binder läsaren till sig.

Jag tänker börja med ett par exempel tagna ur filmens värld, närmare bestämt ur George Lucas Star Wars-saga. Anledningen är ren bekvämlighet. De flesta är ju bekanta med den här serien i någon mån.
Tänk dig hur A New Hope (1977) tar sin början. För en kort stund kastas du rakt in i händelsernas centrum på ett skadskjutet rebellskepp, varefter du förflyttas till den på ytan mer stillsamma – om än ingalunda ofarliga – ökenplaneten Tatooine. Var uppmärksam på hur hela introduktionsprocessen placerar små osynliga ”anknytningskrokar” inom dig. Varken Darth Vader eller Leia Organa hann med så värst mycket skärmtid. Ändå känns de anmärkningsvärt bekanta (och nej, det beror INTE enkom på att du sett filmen lika många gånger som du har matchande strumpor i tvättkorgen). Chansen är hyfsat stor att du redan efter 25 minuter har skapat dig ett antal karaktärslojaliteter. Luke, Leia, Vader eller det omaka droidparet C3PO och R2-D2 – vissa tycker du om, andra inte. Men du relaterar. Ja, även tant Berus och farbror Owens förkolnade kroppar lär frammana känslor av något slag, när de bortåt 10 minuter senare ligger och pyr inför en skärrad Luke.
Vi förflyttar oss raskt till samma inledande 25 minuter, fast denna gång ur The Phantom Menace (1999). Vad du just serverats är i princip sju sorters laserstrålar, en hel smågodispåse full med mekaniskt kanonmat och därtill ett par Jedi-riddare någonstans i smeten. Bang! Bom! Dubbelbom! Men vad skulle du ha känt ifall du i detta läge plötsligt hade fått se Qui-Gon Jinns kropp ligga rykande i resterna av en lägerbrasa? ”Öh, Gong-Gong vem?” Just det! I A New Hope infann sig anknytningarna direkt och naturligt. Frågan är om du ens efter hela The Phantom Menace har kommit karaktärerna lika nära som du gjorde i de där inledande minuterna av föregångaren.
Vän av ordning må nu förvisso påtala att The Phantom Menace funkade utmärkt. Kommersiellt har den håvat in X antal miljarder genom åren. Lägg därtill att majoriteten av Star Wars-entusiasterna tycks acceptera filmen alldeles oavsett brister. Självklart, svarar jag! Men den lever på gamla meriter. Vad som fyllde biograferna inför The Phantom Menace handlade lika mycket, och troligtvis mer, om publikens anknytning till de där välskrivna karaktärerna ur originaltrilogin – karaktärer som för övrigt hade kunnat utgöra stommen i vilken bästsäljande debutroman som helst. Det är den sortens levande karaktärer du vill skriva, oavsett vad du nu kan tänkas skriva om. Det är dessa som övertygar förläggare och trollbinder läsare.

Vad skiljer välskrivna, levande karaktärer från, hmm, mindre välskrivna och litterärt likstela diton? Handlar det inte mest om vilken funktion de fyller i berättelsen som sådan? Inte, säger jag, och hänvisar till valfri gammal folksaga. Hur begränsad den än må vara i jämförelse med månghundrasidiga romaner eller visuellt mättade storfilmer, uppstår samma fenomen som i ovan beskrivna A New Hope. Karaktärerna börjar leva inom åskådaren/läsaren/lyssnaren utan att hon tänker på det. Rödluvan blir inte bara en flicka med röd luva och en portabel kakburk på väg för att ladda upp mormors kaloriförråd, utan Rödluvan.
Med formatets villkor i åtanke måste anknytningen dessutom etableras snabbt, i somliga fall efter blott några ynka rader. Det här behärskade de gamla sagoberättarna.
Vad var då deras hemlighet? Hur kommer det sig att jag känner Rapunzel så mycket bättre än Padmé Amidala, trots att den senare skrevs och marknadsfördes med hjälp av summor i höjd med somliga länders samlade bruttonationalprodukt?

Exempeldags igen. Ponera att du tänker skriva ett manus i vilket en miljöaktivist spelar en betydande roll. Du polerar upp passande bakgrund, utrustar henne med strålande åsikter i kärnkraftsfrågan samt kröner din skapelse med en vokabulär som bara i sig torde garantera hedersmedlemskap i Miljöpartistisk ungdom. Alright! Nu är vi redo att kölhala hela sälklubbarklubben i en enda veganpizza, eller? Njae… Som synes är risken överhängande att du just kokat ihop en riktig praktkarikatyr. Eller ännu värre; skrivit en karaktär som mycket väl skulle ha kunnat stå på egna ben, men som känns just den där kolbiten för plastig och endimensionell. Kanske rent utav, som Freud skulle ha sagt, unheimlich?
Karikatyren kan man komma undan med, ja till och med använda i rent effektsyfte. Den andra däremot, fullständigt tjuter ”USELT FÖRFATTARARBETE” i läsarens ögon. Refuseringarna lär inte vänta på sig.
Ovanstående låter kanske överdrivet, rentav raljant. Likvisst är varningen berättigad. Skrivarlyorna landet runt vimlar nämligen av dessa havererade karaktärsbyggen. Några av dem har till och med lyckats nästla sig in i publicerade verk, på platser där författaren (och redaktören) fått för sig att läsaren vänt uppmärksamheten åt annat håll. Inte okej!
Men, men… Åter till vår mindre lyckade miljöaktivist. Hur kunde nu detta ske? Du hade ju gjort din research, det vill säga intervjuat hela TVÅ tvättäkta miljöaktivister? Dessutom offrat bättre delen av en lill-lördag med att sträckläsa Greenpeace hemsida ungefär lika många gånger? Va, va, va?
För att du inte känner din karaktär, säger jag! Allt du gjort är målat upp en stillbild som du sedan forcerar i rörelse. Dimensionerna uteblir.
Så vad gör vi åt saken?

Det finns två frågor, vilka jag vill påstå att varje fictionförfattare med fördel kan ställa sig så fort mänskliga (eller människolika) karaktärer är inblandade. Utifrån dessa frågor går det att med förhållandevis enkla medel bryta stiltjen hos en endimensionell karaktär och ge henne det liv hon behöver. Utan vidare kan de tillämpas inför såväl en viss given situation som när det gäller övergripande mönster i karaktärens handlingar.
Frågorna i fråga lyder:
1. Vilka funktioner fyller karaktärens beteende?
2. Vilka behov ligger till grund för dessa funktioner?
Genom detta frågemönster (samt att självklart hålla koll på svaren efterhand som de infinner sig) kan till och med en stoppnål göras levande. Fiktiv karaktär eller ej – en människa gör eller tänker inte bara saker endast på grundval av att vederbörande ”är så god/ond” eller helt apropå ingenting. Det finns alltid drivkrafter bakom. Hitta (på) dem!
Behöver man då verkligen lyfta fram all denna information i sitt manus? Nej, oftast inte! Men för dig som berättar är den en ovärderlig kulissresurs. Har inte du klart för dig vem du faktiskt skriver om så lär inte läsaren få det heller.

När du påbörjar ditt skrivarbete har du kanske (åtminstone hjälpligt) fastställt vilken funktion var och en utav dina karaktärer är tänkta att fylla i själva berättelsen. So far, so good! Det är nu grovarbetet börjar.
Det finns många metoder med vilka man skapar och lär känna sina karaktärer. Ingen metod är fel så länge den fungerar. Somliga skriver listor där allt från karaktärers politiska färg till kulör på näsan radas upp. Andra tar till mer oortodoxa knep. Don efter person, säger jag! Gör vad som passar dig, men gör jobbet ordentligt. Från rätt ände, må jag också tillägga. Miljökämpens förhistoria tillkom inte för att hon idag råkar vara miljökämpe, utan givetvis är det tvärtom; hennes liv formade henne till den aktivist hon är idag.
Under avdelningen ‘oortodoxa knep’: Vad jag själv ägnade mig åt inför skrivandet av mina romaner Döden som gav liv samt Ljudet av mol tystnad, var att bjuda samtliga aktuella karaktärer på grillfest.
Ja, du läste rätt! En brasa mitt ute på gräsmattan blev det, runt vilken jag placerade stubbar att sitta på. Vid varje stubbe – ett välfyllt glas starkvara. Därefter lät jag hela galleriet festa loss av hjärtans lust, alltmedan jag själv – åtminstone bildligt – kunde luta mig tillbaka för att observera och bocka av frågorna.
Hur reagerar de på varandra? Vad bråkar de om? Vad enas de kring? Vem/vilka tar plats? Vem tenderar att dra sig undan, och varför? Vilka funktioner fyller dessa beteenden? Vilka behov ligger till grund för funktionerna? På detta vis kunde jag övergripbart visualisera varje karaktärs beteende- och tankemönster.
I fallet med Ljudet av mol tystnad visade sig denna metod vara extra behjälplig. Ett stort karaktärsgalleri indelat i flera mindre grupperingar, med begränsad (men för berättelsen viktig) interaktion dem emellan, ställer höga krav på trovärdig makrodynamik i de mänskliga relationerna. Så behändigt då att ha dem alla framför sig på samma gång!
Det här skulle somliga kalla överkurs, andra fånerier. Skitsamma! Så länge det fungerar så fungerar det. Lista, tankekarta, konceptritningar eller imaginär grillfest – det står för en god början på karaktärsbygget. Början, skriver jag, eftersom karaktärsbygge är en pågående process. Rödluvan, som vi känner henne, blev näppeligen till över en kopp kaffe. Inte Leia Organa heller. Att bära sina karaktärer med sig – kanske fråga hur de mår ibland, konfrontera dem med företeelser ur din egen vardag och därefter iaktta reaktionen – danar din skapelse, en pusselbit i taget.
Som synes blir det mycket internresonerande, för vilket det krävs massor av fantasi och inlevelseförmåga. Men sådant är det meningen att vi som skriver ska behärska. Det är vår verktygslåda. Kanske i kombination med viss fallenhet för skådespeleri, må tilläggas. För hur trakterades de där glasen vid stubbarna under karaktärstillblivarfesten? Tänk: ”Same procedure as every…”

Vore det då inte smidigare att basera sina karaktärer på personer man känner? Eller någon i nära omgivning? Det funkar utmärkt! Men lik förbannat bör frågorna ovan få sina svar. Din halvalkis till granne som du just krönt till huvudantagonist i ditt nya detektivmanus drar inte ut på mördarstråt bara för att han råkar vara ett hyfsat kålhuvud-de-luxe i största allmänhet. Någonting ligger bakom beteendet. En funktion, som i sin tur har uppstått ur ett behov.
Än en själv då? Kan man inte bygga karaktärer utifrån sitt eget jag? Jovisst! Ännu en gång måste jag dock tillägga ett försåtligt ”men”. Inte ens här kommer du undan frågeställningarna. Dessutom måste du nu vara beredd att fläka ut svaren inför en hel presumtiv läsekrets. Är du beredd att göra det? Och förresten, hur pass väl känner du egentligen dig själv? Säkerligen har du tillräcklig koll på ditt eget livs historia, men vet du vilka funktioner dina olika beteenden fyller? Eller vilka behov som ligger bakom beteendena? Nu blev det jobbigt, som terapeuten sa…

Måste man då verkligen gå igenom den här processen för alla sina karaktärer? Även för bifigurer som läsaren knappt ser… figuren av? Om detta tvistar inte bara de lärde, utan i stort sett varenda människa som någonsin satt sig att skriva. Mitt svar torde dock bli en motfråga: Hur pass hög upplösning vill du ha på din dataskärm? Förvisso två olika världar, men ändå symboliskt jämförbart. Hög detaljrikedom i/bakom berättandet förstärker läsupplevelsen subtilt på samma vis som högre upplösning på en skärm gör digitala bilder några pixlar skarpare. Och, som sagt, ju bättre du känner dina karaktärer, desto större möjlighet ger du läsaren att göra detsamma.
Visst, den hastigt passerande farbrorn i kassan kräver kanske inte så mycket förarbete, men djävulen ligger i detaljerna. Har du i åtminstone grova drag försett honom med mål och mening så är möjligheten större att farbrorn faktiskt gör intryck på läsaren under de där två-tre korta meningarna i vilka han figurerar. Den kumulativa verkan av när samtliga bifigurer tillägnats viss omsorg är inte att underskatta.

Låt oss nu en sista gång återvända till miljöaktivisten som inte riktigt ville fungera. Har du läst såhär pass långt så kanske du hittat lämpliga verktyg med vilka hon kan tänkas göras levande. När hon står där – mitt i demonstrationståget och redo att hålla sitt brandtal – vet du så väl vilken funktion det fyller för henne. Du vet också vilka behov som har föranlett sagda funktion.
Det slutar inte där. Nej, troligen vet du betydligt mer än så. Till exempel om huruvida roten till hennes engagemang kommer sig av den försurade miljön kring barndomshemmet, eller om hon sökte sig till miljörörelsen för att hitta någonstans att höra hemma. När hon fattar mikrofonen har du full koll på om det görs med uppsåt att förändra en sargad omvärld eller blott en egen inre dito. Eller kanske lite av båda?
Alla dessa små korn av kännedom rinner nu samman till en helhet. Oavsett hur mycket (eller hur lite) du väljer att i stunden framställa för läsaren, så har du nu markant ökat möjligheterna för din karaktär att göra ett varaktigt intryck. Ifall läsaren tycker om henne eller ej, spelar ingen roll; det är olika från person till person och utom din kontroll. Men hon lever och hon kan relateras till.
Prova! Ta fram första bästa karaktär som du aldrig riktigt känt dig nöjd med. Ställ frågorna, notera svaren! Bär henne med dig i ryggsäcken, konfrontera henne med alla möjliga frågeställningar under en tid. Inom kort lär hon framträda allt skarpare – närma sig den där karaktären som din berättelse behöver, som för fram och drar läsaren till sig.
Går det inte som du tänkt dig vid första tillfället, prova igen, igen och igen! Förfina din karaktärsbyggarprocess tills den blir självgående. Både du, dina karaktärer, din berättelse samt framtida läsare gagnas av denna ihärdighet. Och kom ihåg: En välskriven karaktär gör inte alltid som hon blir skriven, utan lever som det liv man givit henne.