Etikett: bok

Miira, I love you

Publicerat den av GabrielleLämna en kommentar
Titel: Ingenbarnsland
Författare: Eija Hetekivi Olsson
Utgiven: 2012
Förlag: Norsteds
Sidor: 332

Ingenbarnsland  av Eija Hetekivi Olsson är en roman om en sverigefinsk tjej som växer upp på 80-talet i Göteborgsförorten Gårdsten. Skildringen lyfter upp frågor om klass, rasism och invandrarskap, men illusterar också på ett djupare plan språkets betydelse för individen och gruppen. Den är ett exempel på hur språkpolitik har bedrivits i Sverige under 1900-talet och hur de för arbete inflyttade finländarnas barn bemöttes i skolan.

Porträttet av Miira är speciellt eftersom det inte följer gängse genuskoder; språket är grovt, hon slåss friskt, bajsar från fönster och har ett självförtroende när det kommer till sin fysik som sällan skildras i litteraturen hos unga tjejer. I. love. it. Miira biter med hästtänderna och tar till nävarna när killarna tafsar, medan andra tjejer bara står och mesar. Efter ett våldtäktsförsök senare i boken söker hon sig till platsen beväpnad med kniv, gång på gång, närmast besatt av att slita isär odjuret.

Hon är så betonghård som hon måste vara i förorten. Hon vet hela tiden att hon är smart, kapabel och har alla möjligheter att bli vad hon vill. Det är bara det dagliga överlevandet som kommer i vägen. Som att hon måste vara cool och ha stenansikte. Inte låta någon se att hon pluggar. Snatta grejer för att inte behöva be mamma om pengar. Inte ramla i händerna på peddon och knarkare. Sånt där som alla barn måste tänka på.

Författarens stil är nyskapande och… rolig. Jag har aldrig läst en bok med så många nyuppfunna konstellationer av ord och verbifieringar som hålls konstant hela vägen. Alltsammans blir träffande och bidrar till en främmandegöring av svenska språket som känns spännande. Som blivande svensklärare ser jag stora möjligheter att använda boken i undervisningen eftersom det finns så mycket att diskutera i den.

Det finns en fortsättning som heter Miira. Den ska jag definitivt läsa snart!

Pappa Goriot 

Publicerat den av Gabrielle2 kommentarer

Jag hade inte läst någonting av Balzac tidigare (hm… tror vi bara läste Flaubert och Zola i litteraturvetenskapen) när jag hittade Pappa Goriot i en ny vacker upplaga och översättning. Modernista har gjort en hel serie med klassiker i otroligt snygg förpackning och jag köpte närapå alla som var på rean. 

Beskrivningen av romanen Pappa Goriot var dock det som tilltalade mig mest. Den kändes också som en bok som en verkligen borde ha läst, eftersom den ses som det viktigaste verket i Balzacs ”La Comédie humaine”. 

I romanen får vi följa den unge studenten Eugène som kommer till Paris från en fattig familj på landet men som har fina släktingar i Paris. Denna släkt gör så att han kan presenteras i de fina salongerna, vilket kan ses som både hans lycka och sorg. För i och med att han får smaka på lyxen väcks också ett omåttligt begär efter pengar. Han är innackorderad på ett sunkigt pensionat och där bor många unika personer, bland annat en kriminell, Vautrin, och en pensionerad makaronfabrikant, pappa Goriot. Goriot är far till två av Paris förnäma fruar och han ger dem allt han äger i hemgift och gåvor för att de ska vara lyckliga, medan han själv ruttnar i sitt smutsiga rum hos fru Vaquer. Eugène blir förälskad i en av hans döttrar. Eller tror att han blir. 

Åh herregud. Jag har nog aldrig blivit så berörd av en så gammal bok. Oftast känns intrigerna väldigt avlägsna i 1800-talsromaner och jag läser dem med en viss distans, men den falskhet som här beskrivs och sättet på vilket människor fjäskar för varandra för att få lite av den andres strålglans och hur de drar nytta av varandras olycka känns mer som nutid än något annat. Den enda skillnaden består i formaliteter som hemgifter och klänningar. Det mest hänförande är dock hur nära pappa Goriot känns och jag slås av hur hans kärlek till barnen är det enda i romanen som inte existerar med en baktanke. De sista kapitlen är hjärtskärande att läsa. 

Note to self: Om du känner att du håller på att glömma vad som är viktigt i livet – läs Pappa Goriot. 

Debutant som inspirerar

Publicerat den av Gabrielle3 kommentarer

Jag läser aldrig noveller, för jag tycker inte de ger lika mycket som romaner och jag tycker det är tråkigt när karaktärerna försvinner efter att jag precis lärt känna dem. Därför är jag skeptisk när jag plockar upp Marica Källners debut Det som får plats ur brevlådan. En liten nätt bok på 96 sidor. Jag tänker: Vad kan den egentligen innehålla?

Redan i första stycket ”Varför novell?” bemöts min kritik. Det märks att Källner väljer novellformen för att det är det hon själv läser. Det är den form hon brinner för. I det tredje stycket ”Vad är en novell?” slår hon hål på mina föreställningar om novellen (som jag gissar kommer från grundskolan) och jag känner hur det börjar pirra i magtrakten. Jag grips av en plötslig lust att också skriva noveller!

Noveller blandas med stycken om skrivandet av dem, hur de blivit till, hur vissa fortfarande är i blivande, hur andra aldrig riktigt blir. Jag gillar novellerna ”Och jag sa ja” och ”Fredrika”. Längre fram kommer noveller som känns mer ofärdiga och jag börjar tvivla, men Källner vänder på det hela och visar i sina mellanstycken hur hon kämpat med dem på olika sätt. Det gör dem intressanta. Allt är med av en anledning. Hon beskriver skrivförlopp, utmaningar med att hitta sin röst, karaktärer, viljor och brännpunkter. Egentligen är det mellanstyckena som gör samlingen läsvärd, speciellt för skrivintresserade.

Samtidigt bör det ske en utveckling till Källners nästa samling vad gäller novellerna, eftersom det är vad denna samling på sätt och vis lovar genom sin utformning. Det som får plats är en introduktion och en fortsättning kräver progression. Jag tvivlar dock inte på hur dedikerad Källner är författarlivet. Åtminstone jag blir otroligt inspirerad till att både läsa och skriva när jag läser henne. Det är en smart debut på så sätt, då den väcker intresse för nästa samling.

Boken finns att köpa på bokus.

Briljant.

Publicerat den av Gabrielle4 kommentarer

Jag vet inte var jag ska börja. Det finns författare som jag inte förstår mig på och så finns det författare som får mig att känna en ”connection” på första sidan. Sigrid Cumbüchen är en av dem. Hon öppnar nya dörrar i sina romaner, formen leker med läsarens känsla för fakta och fiktion, språket leker och ändå smeker blicken pappret lätt och friktionsfritt. Det märkte jag redan i Den oumbärliga, som jag av en slump hittade i en realåda på överskottsbolaget i höstas och slukade på mina pendlingar till praktiken (tyvärr blev det ingen recension på bloggen).

I Spill – en damroman lotsas vi fram och tillbaka i tiden, mellan 30-talet och 90-talet, mellan vår och höst och olika möten med olika personer. Ibland är en situation oerhört detaljerad och sekunderna går långsamt, för att sedan rinna iväg mellan raderna. Den gamla Hedwig blir succesivt barnet Hedda, den unga flickan, den vuxna kvinnan. Och språket leker. Författaren finns alltid där bakom och lurar, vill lura mig. Hon verkar inte helt pålitlig. Sigrid brevväxlar med Hedwig under den falska premissen att hon bor i Hedwigs barndomshem.

Romanen handlar om hur vi skildrar dåtiden med nutidens ögon. Hur vi identifierar oss med kvinnor genom historien som själva aldrig skulle kännas vid denna identifikation. Och jag älskar den! Jag fullkomligt älskar den!

Fakta
Titel: Spill – en damroman
Utgiven: 2010
Sidor: 447
Författare: Sigrid Cuombüchen
Förlag: Norsteds

Har du läst något alldeles speciellt den senaste tiden?

 

 

Redigering, del 2 – gestaltning: Överarbetningar

Publicerat den av Gabrielle6 kommentarer

Säkert kommer vissa nu anse det helt tokigt att titta på språk och gestaltning innan strukturen ligger klar. Men, låt mig förklara. Jag vill utvecklas och skriva bättre och jag vill framför allt inte ödsla tid på att skriva om en bra historia hundra gånger för att jag aldrig träffar stilen. Gestaltningen är själva kärnan i berättandet, därför är det allra viktigaste att behärska den och kunna njuta av att frambringa den. Det är i detta jag finner glädje och glädje motiverar. Så, innan jag går in i en ny kvantitativ skrivperiod där jag lägger om i strukturen och skriver nya avsnitt tänker jag fördjupa mig i gestaltning. Det kommer bli mer än ett inlägg om detta.

Med utgångspunkt i lektörens utlåtande har jag funnit att en av mina svagheter ligger i överarbetningar, det vill säga: Jag upprepar det som redan sagts och förklarar för mycket. Min utmaning är att våga lita på läsaren och lämna mer åt hen att tänka ut själv.

Här är ett exempel ur manuset, där det rödmarkerade är överflödig information:

”Nu hade jag haft samma bok på nattduksbordet i flera månader. Det var en ungdomsbok som jag hade valt för att jag ville få uppleva samma känsla som första gången jag läste den, men naturligtvis gick det inte, det var som om det inte längre var samma bok och kanske var det inte heller det. Jag fick hela tiden börja om på första sidan, varje gång jag försökte att läsa den så slutade min hjärna att uppfatta ordens betydelser efter bara några rader, medan ögonen sökte vidare över papperet.”

Jämför med:

”Nu hade jag haft samma bok på nattduksbordet i flera månader. Det var en ungdomsbok som jag hade valt för att jag ville få uppleva samma känsla som första gången jag läste den, men naturligtvis gick det inte, det var som om det inte längre var samma bok och kanske var det inte heller det. Jag fick hela tiden börja om på första sidan.”

Här gör jag samma sak som i första citatet:

”Kunde det vara så att hon hade insett… Men nej, det var inte det, hon ljög förstås, ville väcka sympati. Hon skulle aldrig göra vad som helst. För precis det jag ville att hon skulle göra skulle hon aldrig göra. Allt utom det – säkert – men det var ju bara ett, ett som hon kunde göra för att det skulle bli bra.”

Jämför med:

”Kunde det vara så att hon hade insett… Men nej, det var inte det, hon ljög förstås, ville väcka sympati. Hon skulle aldrig göra vad som helst. Precis det jag ville att hon skulle göra skulle hon aldrig göra.”

För det mesta blir det alltid bättre när texten stramas upp, men överarbetningar kan vara svåra att upptäcka själv. Om du är osäker på vad som är överarbetningar rekommenderar jag du låter någon annan läsa din text, så de kan markera när du ”tjatar”, helt enkelt!

Varför läser vi?

Publicerat den av Gabrielle8 kommentarer

Ibland, i bokhandeln, kommer jag på mig själv med att smygblänga på topplistorna samtidigt som jag skakar på huvudet där jag står, i min trygga hörna framför klassikerhyllan. Ja, jag är den där snobben som vill, men inte vågar ta tag i en bok som har citatet ”årets roligaste bok” eller ”årets deckare” på framsidan. Jag vet inte vad jag är rädd för – att ett dåligt språk ska hoppa ut från boksidorna och mula mig i ansiktet? Att jag ska bli nedsmutsad, slösa min tid eller pengar på att ”köpa något”, precis som alla andra har gjort? Att ”systemet” ska lura mig? Jag kunde lika gärna gå runt med folie på huvudet.

”Jag gillar inte deckare”, säger jag ibland. Helt omotiverat egentligen, för hur många har jag läst? Jag har läst någon av Läckberg. Gillade den inte, tyckte språket var tråkigt och platt. Läste en Hamiltonbok av Guillou i en kurs om populärlitteratur och den var bara komisk i hur den misslyckades med att vara tuff och humoristisk.

Men sanningen är att jag har läst flera bästsäljare som jag älskat. Carlos Ruiz Zafóns böcker ”Vindens skugga” och ”Ängelns lek” tyckte jag mycket om. Harry Potter var jag helt galen i, är galen i. Och hallå, Haruki Murakami, vem har inte läst honom? Av någon anledning förtränger jag detta när jag tittar på topplistorna, allt jag ser är ”dåliga deckare”.

Så jag bestämde mig för att våga gå emot den där snobben i mig och bara köpa den bok som exponerades mest av alla. Det blev Kvinnan på tåget av Paula Hawkins. Och sedan blev jag liggande i soffan, klistrad i två dagar. Insåg förvånad att den här kvinnan kan ju faktiskt skriva, det är inte bara en massa klyschiga uttryck som stör handlingen, karaktärerna är intressanta och intrigen är spännande. Jag blir underhållen, blir (litet) skrämd, vad kan jag mer begära?

När jag väl kommer till slutet inser jag plötsligt att jag har sagt ”jag gillar inte deckare” av fel anledning. Det är inte språket det är fel på generellt, det kan vara helt okej eller riktigt vasst. Det är inte karaktärerna eller intrigerna, handlingarna, livshistorierna. Det är deckarmallen. För allt rör sig alltid åt samma håll, åt en upplösning, en förlösning där alla svar ska komma fram. Men jag vill inte ha alla svar serverade, jag blir alltid besviken när jag får dem, jag vill stanna precis precis innan avslutet och låta boken ligga så för all evighet. Jag vill fortsätta tänka och känna att historien fortsätter, att om jag bara börjar om och läser boken en gång till så ska jag inse något, hitta svar på något som rör mig själv och hela mänskligheten.

Kanske borde jag bara testa folie eller vad tror ni? 🙂

 

 

Dags för respons!

Publicerat den av Gabrielle9 kommentarer

Status: 40 160 ord.

Jag har stommen klar, tror jag. Det känns otroligt! Det finns fortfarande saker som jag är osäker på, men just nu kommer jag inte längre med dessa. Så imorgon skickar jag mitt manus till en lektör som kommer att läsa igenom det och jag får vila ifrån det några veckor (lagom inför den sista tentaveckan för terminen, men sedan ska jag faktiskt vara helt ledig). 40 000 ord motsvarar ungefär 150 boksidor, vilket är ganska tunt, men jag tänker inte fylla ut luckor förrän jag är säker på att det håller, eftersom risken är att ännu mer då måste skrivas om. Självklart har inte någon människa svaret på alla frågor, så jag ska inte förlita mig helt och fullt på en enda människas omdöme, men jag behöver verkligen några objektiva reflektioner för att kunna ta mig vidare. Ibland kan andra se saker som jag själv inte sett eftersom jag är så ”inne” i berättelsen.

De frågor som jag speciellt ställer till lektören är:

  • Håller grundhistorien för en hel roman eller bör intrigen fördjupas?
  • Hur upplever du karaktärerna, är de trovärdiga?
  • Vem/vilka läser du in som ‘skyldiga’ i romanen, får du en klar bild? Tar du som läsare ställning för/emot karaktärerna?
  • Vad anser du om dramaturgin i berättelsen? Kan stycken kastas om, kan kronologin ändras så att det blir mer spännande?
  • Väcker texten några känslor?
  • Hur fungerar gestaltningen/stilen?

Sedan vill jag givetvis veta om det är något annat han tänker på.

Det ska bli oerhört intressant att få input och förhoppningsvis kunna utveckla manuset. Jag har inte räknat hur många timmar jag har lagt ner på det, men det är många. Jag tänker aldrig ge upp det här för jag vet att jag kan få till det om jag bara fortsätter kämpa! Visst är det läskigt att låta någon läsa, så fruktansvärt läskigt, men det är bara att bita ihop.

Ha en underbar dag!