För mycket rapport och för lite djup 

Skymningslandet av Marie Hermanson 

Då har jag tagit mig igenom ytterligare ett bokreafynd. Romanen Skymningslandet handlar om hur ett gäng ungdomar blir tjänarstab åt en förvirrad gammal dam, Florence, som tror att det fortfarande är 40-tal. De bor hos henne på en herrgård vid namn Glimmenäs. När Florence testamente plötsligt uppdagas blossar intriger upp.

Hermanson har ett berättande språk och hemfaller gärna åt målande miljöbeskrivningar. Karaktärerna förblir ganska ointressanta för mig, de framstår snarare som schabloner som alla bara är produkter av samhället, än verkliga komplexa människor. Berättelsen är skriven i första person, men huvudpersonen är diffus, passiv och kommenterar mest historien politiskt korrekt. Ibland vet jag inte om det är författaren själv som kommenterar när det handlar om exempelvis arbetsmarknaden. Det känns som om författaren vill göra en poäng av att samla olika sorters ungdomar som har hamnat utanför arbetsmarknaden för att riktigt demonstrera hur synd det är om medelklassbarnen som valde fel och som därför varken får jobb eller a-kassa. Och så föräldrarna som ingenting förstår och tror att allt var som när de växte upp. Jag vet inte. Det känns konstlat, lite som ett föredragsexempel.

Det känns också som författaren förklarar för mig vad karaktärerna känner istället för att visa hur de känner. Ibland visar hon först och sedan berättar det, ifall jag inte skulle förstå det själv genom hur de agerade. Personligen hade velat ha mer gestaltning och mindre arbetsmarknadslägesrapport, för scenen Hermanson bygger upp har förutsättningar för ett riktigt fint kammarspel. Jag tycker dock inte att karaktärerna handlar på ett trovärdigt sätt, att boken hade vunnit på att gå djupare på det psykologiska planet och bygga på vissa karaktärer med lite mer vävnad. För mig framträder de som sagofigurer och denna stilistik krockar mot den dagsaktuella realistiska problematiken. 

Romanen är lagom underhållande och spännande, så pass att jag ville läsa ut den. Ibland glimtade det till, som när historien om Florences ungdom rullades upp, men det var också flera suckar längs vägen. 

2 thoughts on “För mycket rapport och för lite djup 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s