Månad: oktober 2015

Tony växer upp av Agnes von Krusenstjerna (1922)

Publicerat den av Gabrielle2 kommentarer

Fil 2015-10-12 17 22 24Nu har vi äntligen fått börja läsa skönlitteratur på kursen som behandlar barndomsskildringar. Jag tänkte inte recensera alla böckerna, men från förra veckan tar jag med mig en fantastisk upptäckt som jag måste dela med mig av.

Jag hade aldrig hört talas om Agnes von Krusenstjerna tidigare (eventuellt flyktigt), men fick därmed en glad överraskning när jag öppnade Tony växer upp (Krusenstjerna, 1922). Efter bara några sidor var jag helt fast. Tony bor visserligen i ett stort vackert hus, har massor av leksaker och sagoböcker, men hennes mamma kan inte se henne. Mamman lider av en psykisk sjukdom som gör att hon inte lever i samma värld som Tony. Boken kretsar kring sökandet efter en förälders kärlek och bekräftelse. Vi får följa Tony i skolan och hemma, i mötet med sina första vänner och så småningom i upptäckandet av den egna kroppen, identiteten och sexualiteten – men allt tycks problematiskt. Dessutom finns alltid ”skuggan” där som ett ständigt hot, eftersom sinnessjukdomen är ärftlig.

Det är så fantasifullt skrivet; hur Tony ser på världen och hur världen visar sina avtryck i Tony. Barndomen känns fullkomligt genuint gestaltad i allt från tanke till handling.

Det finns tre delar i serien om Tony. Det är Tony växer upp, Tonys läroår och Tonys sista läroår.

Längs vägen.

Publicerat den av Gabrielle4 kommentarer

Fil 2015-10-06 13 37 59Hej. Det är så otroligt mycket att göra, men så länge det är roliga saker som intressanta kurser så är det helt okej. Jag kommer dock att dra ner tempot till våren. Att läsa extrakurser vid sidan av heltidsstudier plus jobba extra är inget jag rekommenderar någon! Det är kanske en sak att jobba heltid och läsa en kvällskurs, men att plugga 150% är som att be om att bli splittrad och få svårt att fokusera. – Vad ska jag börja med? Hur ska jag planera? Kanske försvinner alla mina åtaganden om jag lägger mig och kollar fem avsnitt av Bron?

Mycket av tiden går åt till just det där med planeringen och detta är nog den största läxan jag tar med mig från denna höst: Försök inte för mycket. Det var ju ungefär det som lektören skrev i sitt utlåtande till mig om min text. Herregud. Att skicka sitt manus var ju rena terapin. Texten är kanske jag? Hur många gånger ska jag behöva göra samma misstag? Jag sätter värde på mina prestationer och därmed försöker jag boka in så mycket som möjligt trots att jag aldrig skulle kräva samma uppoffring av någon annan. Då skulle jag rentav tycka att den personen borde ”tagga ner” och låta sig vila. Det är tydligen såhär vi människor fungerar? Motsägelsefulla i tal och handling och inbillningssjuka när det kommer till vad vi tror att andra förväntar sig av oss.

Efter en teoritung delkurs ska jag dock äntligen få ägna min pluggtid åt en större del skönlitteratur. Det ska bli otroligt skönt att få sjunka ner i uppväxtskildringarnas stora klassiker och slappna av lite. Denna veckan läser jag Agnes von Krusenstjärna, Pär Lagerkvist, Moa Martinsson och Harry Martinsson. Kanske dyker det upp en liten recension eller ett boktips här efter det. Men jag tänker faktiskt inte lova, för då blir det inte lika kul att skriva det.

Gästbloggare #5: Leffe Delo

Publicerat den av GabrielleLämna en kommentar

leffe22Leffe Delo är författare, spökskrivare, skrivcoach och lektör. Han driver Skrivarsidan. I år släppte han dessutom boken Havrefarsan. Han bor i Skåne med sin fru och författaren Caroline L Jensen. I sitt gästinlägg skriver han om att våga släppa taget om sitt verk.

Många som släpper sin första bok tycker det är asläskigt, även etablerade författare darrar inför varje boksläpp. Tänk om dom hatar mig. Tänk om dom hatar boken. Tänk om …

Det är som de släppt iväg en liten bebis i blöjor på en motorväg. Som om allmänheten flyttar hem till en och ska se hur man bor, vad man gör, hur man lever och så vidare. Som om de kommer hitta de där skeletten du vet.

Vad är det som är så farligt egentligen? Skriver man en blogg är det inte samma sak tydligen. För det är just BOKEN. Paketerad med allt man lyckats uppbringa i fantasi och känslor. Som om man lagt sin själ för allmän beskådan. Men så är det ju inte.

Ett manus blir aldrig färdigt sägs det och en författare kan hålla på att pilla på det i all oändlighet. Jag kallar det Alfonssjukan. Man blir liksom aldrig nöjd med manuset, alltid hittar man nåt skit som ska ändras, en karaktär som behöver mer kött, en mening som inte har det där lilla extra, en …

Ska bara …

Jag har läst fantastiska manus som aldrig kommer skickas till förlag. Som ligger på en hårddisk och förädlas tills det bara är skrot kvar, som förädlats till kattguld.

Ska bara …

Manuset är en bebis när idén till manuset för första gången smyger sig på en och börjar växa, när historien tar sin form, när det växer kapitel efter kapitel tills den till slut är vuxen. När förlaget ger ut den är den inte längre en bebis. Den är vuxen och det är bara att släppa taget. Låta den leva sitt eget liv och man får börja på en ny bebis. Det är faktiskt inte svårare än så. Släpp taget bara.

Vissa författare är rädda för att lyckas. Att det är mer skrämmande än att misslyckas, för då kan ingen kritisera. Att man är rädd för att faktiskt bli utgiven och efter det ska massa människor läsa och bedöma, risa och rosa, skratta och gråta. Den där oformliga framtiden du vet. Att det faktiskt kan bli sant.

Jag jobbar som skrivcoach men även psykolog.

Bland mina kunder har jag allt från hemmafruar som vill bli författare till etablerade författare och rikskändisar. En del av dem har inga som helst problem att andra ska tycka och tänka på deras verk. Andra … not so much.

Och det är läskigt – om man låter det vara läskigt. Egentligen handlar det bara om hur man förhåller sig, hur man tänker. En del av mitt jobb handlar om just det. Att hantera känslor och tankar, det ingår i mitt jobb till viss del. Men det är bara en bok – låt den leva sitt eget liv.