Kategori: Dagbok

Tillbaka på bloggen

Publicerat den av GabrielleLämna en kommentar

Då kändes det plötsligt som om jag borde börja blogga igen. Kanske är det någon i den här världen som förstår mig.

Mycket har hänt. Och inget har hänt.

Just nu väntar jag, väntar och väntar. Jag har två manus som jag väntar på svar kring.

Det första manuset skrev jag för fyra-fem år sedan, då vi senast hördes här på bloggen. Det handlade om en ung, vilsen kvinna, med en förstörd syster-relation, som går med i en sektliknande grupp. Det blev inte antaget av något vuxenförlag då, men jag fick väldigt ”snälla” refuseringar. Ett stort förlag skrev att de hade diskuterat den i manusgruppen, men att det inte riktigt var en vuxenbok, utan mittemellan en ungdoms- och vuxenbok. Jag var 26 år och förstod såklart inte vad de menade, utan blev bara ledsen och trodde att det betydde att jag skrev ”omoget” eller något. Jag svarade inte ens och tackade för feedbacken, för jag trodde att det var ett standardiserat mejl… Idiot. Nu läste jag nyligen om manuset med mer vuxna 30-åriga ögon, och insåg att det nog faktiskt är en bok för unga vuxna, så jag har skickat det nu igen (!) fast till ett annat förlag, med annan målgrupp, eftersom jag fortfarande tycker att det håller.

Efter de där refuseringarna kring 17/18 skrev jag på en massa olika saker, letade efter den rätta historien. Sedan hade jag ett extremt stressigt jobb under ett par år, då jag knappt orkade läsa, än mindre vara kreativ. Jag var död inombords. Allt handlade om arbetet. För två år sedan hittade jag tack och lov en fantastisk arbetsplats, utan den stressen. Ett arbete som dessutom stimulerar kreativiteten genom mötet med människor från hela världen. Först kom läslusten tillbaka, därefter skrivlusten.

Så i april i år fick jag en idé till, hör och häpna, en historisk roman! Den är delvis baserad på verkliga händelser och jag har fördjupat mig i både riksarkivet och gamla journalarkiv. Jag skrev maniskt i ett halvår. Hela semestern, varje pendlingstimme till jobbet, alla sena kvällar. För att inte tala om allt tankearbete i duschen, på toaletten och när jag egentligen borde varit närvarande med mina närmaste. Jag var totalt uppslukad, på ett nästan sjukligt vis. Romanen var allt jag tänkte på. Och jag tänker nu att det måste finnas något angeläget i just den här berättelsen, för jag har aldrig blivit riktigt så galen förut. Även detta manus har jag nu skickat. Ett förlag som hade fått ett utdrag ville läsa mer, så jag väntar nu på vad de ska tycka om helheten.

Sedan jag fick det där brevet har jag inte kunnat sova, fått två ögoninfektioner, blivit manisk igen och är ideligen inne och redigerar och gör nya versioner. Läser min egen text tills ögonen blöder, bokstavligen. Ena stunden nöjd, andra stunden förkrossad, tredje stunden, när jag utmattad sjunker ihop och inte orkar ha mer ångest över huruvida just den där personen ska tycka om det eller inte, känner jag fuck it, jag löser alla problem. Detta kommer bli en bok, om jag så behöver skriva om den tio gånger. Jag älskar ju den. Jag är gärna inne i den där världen ett år till. Och jag orkar allt, bara jag vet vart jag ska. Blir det bara ett nej utan riktlinjer, så blir det till att anlita en egen lektör och skriva om, och försöka igen. På ett eller annat sätt blir det en bok, i sinom tid. Jag vill ju så gärna att alla ska läsa boken. Vill dela den här världen. Den känns så verklig.

Hittills har jag bara fått positiv respons från familjemedlemmar och kollegor, även om ingen har hunnit läsa klart hela än, och jag blir så glad när de engagerar sig i karaktärerna! Så kanske är det lika bra som jag tänker mig att det är i mitt huvud. Eller… Kanske är de bara snälla? Jag vet inte! Kan de inte läsa fortare? 🙂

Hur som helst. Jag hatar att vänta, vill alltid vara i arbete. Det har alltid varit min svaghet. Försöker jobba med mina noveller under tiden, men jag vill egentligen bara diskutera manuset och ge mig in i de redigeringar eller utvecklingar som behövs.

Är det någon i denna värld som tål att vänta?

Liv, arbete, liv

Publicerat den av Gabrielle17 kommentarer

Jag måste bara säga, innan jag går in på nästa fördjupning i gestaltning, att jag är grymt imponerad av alla därute som har ett heltidsjobb, ett hem och kanske till och med barn men som ändå lyckas ta sig tid att skriva och läsa böcker. Och jag vill också säga detta för om någon har känt som jag, så ska hen inte känna sig ensam. Jag sommarjobbar på mitt vanliga ställe och tanken slog mig efter cirka fem veckor: Att arbeta tar tid! Hemmet är stökigt och jag hinner inte skriva. ”No shit, Sherlock”, tänker ni kanske. Ja, jag antar att jag är välkommen till verkligheten. Att det är detta som kallas vardagspusslet.

Men ibland undrar jag om det finns en hemlig kod. Att jag är lite värre än vad som är normalt. Under det första året jag heltidsarbetade som säljare, innan jag började plugga, gick jag ofta till jobbet utan underkläder för att de rena var slut. Jag skämdes över det, men hade fullt upp med att prestera på jobbet – och vad ingen såg led ingen av. Jag tvättade kläder i duschen för att jag glömde boka tider, sprang till och från spårvagnar i stort sett dagligen, tog bussar åt fel håll ibland, eller glömde gå av på min hållplats och fick springa 400-meterslopp i högklackat för att komma i tid. En gång stod jag flåsande och bankande på dörren till det tomma kontoret. Det var en helgdag. Många gånger kunde jag inte somna av rädsla för att försova mig. Jag skötte alltid mitt jobb på bästa möjliga sätt, levde för beröm av chefer och kunder, men på fredagarna, när ytterdörren slog igen bakom mig, var jag förvirrad och nära kollaps. Jag slutade träna, skriva, läsa, kolla på film och umgås med vänner. Till slut grät jag varje morgon när jag åt frukost, som en del av min morgonritual. Jag kollade klockan, torkade tårarna, och rusade till jobbet.

När jag började plugga fick jag åter upp gnistan för livet. Tänk, jag hann sköta skolan och ha ett kreativt liv, samtidigt, tack vare platsoberoendet och den fritt disponibla tiden. Tack vare känslan av att vara på väg mot något högre mål. Jag var helt i extas, känslan var otrolig. Att vara en fri människa! Jag skaffade mig ett extrajobb – till och med det klarade jag av.

Jag längtar till att jobba efter examen, jag vet att det blir roligt, är taggad och säker på att jag kommer att sköta mitt jobb strålande. Jag är ju en duktig flicka. Men ibland blir jag orolig över hur jag ska klara vardagen runt omkring, hur jag ska förbli mig själv på ett privat plan. Jag vill lära mig rutiner, vardagspussel. Jag hoppas att jag kan. Men tänk om jag slutar skriva och kommer i en ny negativ spiral?

Hur gör alla människor för att behålla sig själva och inte bara bli sitt jobb?

Rastlös utan projekt

Publicerat den av Gabrielle5 kommentarer

Okej, då var det konstaterat. Jag är inte gjord för att vara utan projekt. Nu har jag varit helt ledig i fyra veckor och har fortfarande en kvar tills sommarjobbet börjar. Vad har jag då gjort? Börjat träna inför halvmaraton, provat massa nya recept på sambon och sytt förhängen till köksbänkarna. Jag har bara läst en enda och en halv bok och tagit mig till stranden ett fåtal gånger (okej, vädret spelar in här…). På grund av privata omständigheter kan vi inte heller åka på någon resa, så jag klättrar verkligen på väggarna…

Det känns litet konstigt att slappna av med en bok när jag inte har producerat eller presterat något under dagen. Alla mindfulnessyogis tycker säkert att jag är helknäpp nu, men jag mår inte bra när jag inte producerar. Jag kompenserar med allt och vad som helst för att bli kvitt den vardagliga ångest som bara däms upp inom mig. Eller så planerar jag för vad jag ska göra sedan när jag ”får” göra saker. För jag har ju ”bestämt” att jag ska vara ledig, så dumt!

Kanske är det bara skrivandet som saknas. Kanske behövs det inga pauser från det för det är en del av mig och utan det är jag inte hel? Kanske är skrivandet min stund av mindfulness?

Men löpningen, jag är så glad att jag börjat springa lite mer målinriktat igen. Hittat tillbaka till det meditativa i det. Det är utan tvekan det bästa sättet att tänka. Och det är den bästa känslan av alla: Att klara längre och längre, snabbare och snabbare. Få uppleva kroppen trött och seg men hjärnan klar som natten. Idéer som sköljer genom en, tystnaden, den totala friheten. Känslan av oantastlighet, oövervinnerlighet. Att inget litet vardagligt problem har någon betydelse. Fågelkvitter, viskande träd, porlande vatten, regndroppar på pannan, inandning, syre, utandning, kontrollerad, sekunder, minuter, meter, mil, träd, stenar, hållning, nacke, armar, lukter, isättning, frånskjut. Trötthet, ihärdighet, tålighet, hårdhet.

 

 

 

 

 

Läsa och Skriva tar sommarledigt i juni

Publicerat den av Gabrielle5 kommentarer

Äntligen är sista tentan för terminen avklarad och råmanuset skickat till en lektör för utlåtande. Jag har för tillfället heller inte särskilt mycket extrajobb inbokat, så jag kommer passa på att även vila från bloggandet ett slag. Det är jättekul att blogga, men också krävande. Ett inlägg tar en bra stund att planera och skriva – om det ska innehålla något vettigt. (Det vet ni som själva bloggar…) Det som tar mest på krafterna är dock det ständiga sökandet efter nya idéer och infallsvinklar. Detta måste en vila från ibland, även om det är roligt att vara kreativ så tar det på krafterna.

Det kommer alltså bli färre eller inga uppdateringar på bloggen under juni, men vi kan gärna följa varandra på Instagram, där jag heter @lasaochskriva. Jag kommer även att fortsätta läsa era bloggar som vanligt när jag har tid och lust. Glöm dock inte att vila litet ni också!

Nu hoppas jag få tid att läsa en himla massa bra böcker, vara utomhus, bada, träna och bara njuta! Bokrecensioner kommer längre fram i sommar 🙂

Här sitter jag inomhus

Publicerat den av GabrielleLämna en kommentar

Ursäkta den dåliga uppdateringen, men det är verkligen fullt upp! Det är högsommarvärme ute och här sitter jag inne vid datorn och skriver. Nej, inte en roman den här gången. I måndags fick vi examensuppgiften, en hemtenta som vi ska skriva på en vecka: Max tolv sidor om svenska språkets utveckling. Vi ska datera äldre texter med hjälp av det vi läst om olika reformer kring stavning, förändringar i böjningar o. s. v. Det är ganska kul, men jag känner mig litet stressad över omfattningen på uppgiften. Det är redan onsdag och jag har knappt hunnit halvvägs. Men, men, bara att kämpa på.

Ut och njut om ni kan!

 

1-årsdag för Läsa och Skriva!

Publicerat den av Gabrielle6 kommentarer

Idag är det precis ett år sedan som Läsa och Skriva startades. Hittills har det blivit 83 inlägg och bloggen har i snitt haft 380 sidvisningar per månad. Jag är så glad att jag startade bloggen. Den har gett mig så mycket pepp och nystartskänsla, både eftersom den har gjort att jag kan nå ut till er andra skrivintresserade (som är fantastiskt inspirerande människor) och att arbetet med den har lett till att jag även börjat läsa era toppenbra bok- och skrivbloggar där ute.

Jag ser att detta kommer att bli ett långsiktigt projekt. Nästa steg blir att uppgradera sidan så att all reklam försvinner. (Gud vad den har stört mig!) Därefter kommer jag att ta en rejäl funderare på vad bloggen ska ta för riktning i framtiden. Är det något speciellt som du vill att jag skriver mer om?

 

April, grammatik och konsten att visa en lägenhet

Publicerat den av Gabrielle2 kommentarer

Det är verkligen ostrukturerat i privatlivet just nu av olika orsaker. Jag ska flytta ifrån min lilla artonkvadratare i Johanneberg denna månaden och bli sambo, vilket ska bli väldigt mysigt. Och skönt att slippa leva i en väska…

Till flytt hör dock den tråkiga aktiviteten att visa folk som blivit erbjudna lägenheten på Boplats en ”visning”. Jag hade inte opponerat mig om jag sålde glassiga lägenheter i New York och fick miljoner i arvode, då hade jag nog kunnat kosta på mig ett och annat ostigt leende, men nu handlar det om att jag ska ställa upp och åka dit och öppna dörren till en studentlya som jag snart ska lasta ur. Jag har visat den för fyra personer, som alla uppenbarligen tackade nej, eftersom jag nu måste visa den för fler. Hur kan de tacka nej till ett boende i Göteborg? Själv gick jag inte ens på visningen utan tackade ja till första bästa erbjudande. Anyway. Nu ska jag alltså visa den för några stackars studenter till som kommer att dyka upp med tindrande ögon och gå därifrån med besvikna miner. Förlåt, men vad hade de väntat sig? Det står arton kvadratmeter med trinettkök i annonsen. Det är inte mitt fel att lägenheten inte är topprenoverad, jag är ingen mäklare, jag bara hyr. (Hm, kanske därför alla tackade nej, för att jag med viss humor visade vilket plastigt badrum det är och sa att det är svårt att laga en finmiddag på en kvadratmeter? We will never know… Kanske ska sälja lite mer denna gång så jag slipper visa den fler gånger.)

Oavsett hur ostrukturerat allting är så kvarstår faktum att jag har en 10 hp grammatiktenta om två veckor och jag har inte pluggat speciellt mycket. Vad som behövs är således litet ”eld i röva”, som vi säger i Göteborg, eller nja, någon i Göteborg kanske säger så. Hur som helst. Skrivandet får vänta ett par veckor, men det kanske är bra att låta texten ligga till sig ibland.