Månad: maj 2016

Dags för respons!

Publicerat den av Gabrielle9 kommentarer

Status: 40 160 ord.

Jag har stommen klar, tror jag. Det känns otroligt! Det finns fortfarande saker som jag är osäker på, men just nu kommer jag inte längre med dessa. Så imorgon skickar jag mitt manus till en lektör som kommer att läsa igenom det och jag får vila ifrån det några veckor (lagom inför den sista tentaveckan för terminen, men sedan ska jag faktiskt vara helt ledig). 40 000 ord motsvarar ungefär 150 boksidor, vilket är ganska tunt, men jag tänker inte fylla ut luckor förrän jag är säker på att det håller, eftersom risken är att ännu mer då måste skrivas om. Självklart har inte någon människa svaret på alla frågor, så jag ska inte förlita mig helt och fullt på en enda människas omdöme, men jag behöver verkligen några objektiva reflektioner för att kunna ta mig vidare. Ibland kan andra se saker som jag själv inte sett eftersom jag är så ”inne” i berättelsen.

De frågor som jag speciellt ställer till lektören är:

  • Håller grundhistorien för en hel roman eller bör intrigen fördjupas?
  • Hur upplever du karaktärerna, är de trovärdiga?
  • Vem/vilka läser du in som ‘skyldiga’ i romanen, får du en klar bild? Tar du som läsare ställning för/emot karaktärerna?
  • Vad anser du om dramaturgin i berättelsen? Kan stycken kastas om, kan kronologin ändras så att det blir mer spännande?
  • Väcker texten några känslor?
  • Hur fungerar gestaltningen/stilen?

Sedan vill jag givetvis veta om det är något annat han tänker på.

Det ska bli oerhört intressant att få input och förhoppningsvis kunna utveckla manuset. Jag har inte räknat hur många timmar jag har lagt ner på det, men det är många. Jag tänker aldrig ge upp det här för jag vet att jag kan få till det om jag bara fortsätter kämpa! Visst är det läskigt att låta någon läsa, så fruktansvärt läskigt, men det är bara att bita ihop.

Ha en underbar dag!

 

#läsahelahyllan 5/30: Långtråkigt och något oklart

Publicerat den av GabrielleLämna en kommentar

Upp till ytan av Margaret Atwood

Huvudpersonen får veta att hennes pappa är försvunnen och hon åker hem till honom för att leta i trakterna runt hans stuga. Hon återser sitt barndomshem i sällskap med sin sambo och ett gift par som hon inte verkar känna så väl men som ändå framställs som hennes närmsta vänner. Det gamla hemmet är en enslig stuga vid en sjö dit hennes föräldrar drog sig tillbaka, under kriget vad jag förstår. Romanen gavs ut 1972, men tiden för skeendena är ganska oklara, förmodligen rör sig romanens nutid omkring slutet på sextiotalet, början på sjuttiotalet, men det står inga årtal utskrivna. Huvudpersonen verkar inte vilja släppa någon inpå livet och hennes sambo försöker gång på gång få henne att säga att hon älskar honom, utan resultat. De verkar inte speciellt ivriga att leta efter den försvunna fadern, utan ägnar istället tiden åt att fiska och gräla sinsemellan. Mycket oklart. Och tänka elaka tankar om en och annan amerikan, eftersom amerikanerna verkar vilja köpa upp och ta över hela trakten.

Atwood är ju en erkänt skicklig författare och det känns förmätet av mig att dissa henne, men jag föll verkligen inte för den här romanen. Visst, hennes språk är intressant, men själva historien känns väldigt luddig och berör mig inte riktigt, lyckas inte fånga in mig. Det är första gången som en roman så kort som 228 sidor har lyckats tråka ut mig, jag längtade efter att den skulle ta slut. Och på slutet blev jag dessutom besviken. Det var snyggt beskrivet hur hon kämpade med sina demoner som hade osynliga regler, hur hon återgick till något slags ursprung, undvek allt som människan skapat och trodde att hon skulle få päls, men värre var det med svaren på alla frågor som läsaren började ställa sig under läsningen. Jag fick aldrig riktigt svar på vad som hade hänt hennes pappa, vilket störde mig mycket.

Romanen kunde säkert läsas som feministisk på 70-talet, i och med sin kritik av den uppenbara manliga dominansen och kvinnliga undergivenheten som romanen ger exempel på (mannen kallar sin fru för ful utan smink, torterar henne psykiskt etc. och hon accepterar det), men nu har en ju läst liknande historier så många gånger att Upp till ytan inte längre tillför något nytt. Det är dock inte romanens ”fel”, såklart, att tiden rullar på och saker utvecklar sig, att så mycket annat skrivs på ämnet.

För övrigt tyckte jag det var vidrigt att läsa om hur de fiskade hela tiden; maskar och små grodor som vred sig på krokar, fiskhuvuden som krossades och kroppar som ”rensades”. Huvudpersonen tycker själv inte om det, men anser att det är nödvändigt för att få mat. Hon drömmer dock om att döda amerikanerna som fiskar och dödar fåglar för nöjes skull; hon kallar dem otacksamma, hon menar att vi saknar respekten för liv. Idag ter sig även detta resonemang, som får ta förvånansvärt stor plats, väldigt icke-radikalt. Snarare är det väl den gängse uppfattningen. Också detta tycks därför färgat av en äldre tid, då jag antar att vegetarianism var mycket udda och inte att tänka på. Vad bryr sig hägern om ifall den ska ätas, hängas upp i ett träd eller hamna på en vägg som en trofé? Den är död i vilket fall. Den som tar sig rätten att döda en annan varelse har väl ingen respekt för den, oavsett? Att kalla det respekt att äta upp någon är väl ändå hyckleri, mer en skyddsmekanism för att behålla stoltheten inför den egna moralen intakt?  Men som sagt, romanen är trots allt skriven för ca 45 år sedan, nästan ett halvt sekel har gått.

Jag får se om jag läser något mer av Atwood. Kanske ska jag prova en senare roman av henne.

På upploppet till ett första utkast

Publicerat den av Gabrielle4 kommentarer

Status: 37 000 ord.

Den här gången har jag varit hård mot mig själv; i arbetet med detta manus har jag verkligen försökt att inte bli kär i formuleringar eller idéer utan har bara slängt allt som jag inte kunnat försvara, det som inte hör till grundhistorien.  Jag kan inte riktigt säga hur mycket jag slängt totalt, men i min slaskmapp ligger nu ca 6 000 ord. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna slänga så mycket, men när jag väl hade börjat rensa så var det faktiskt roligt! Istället för ångest kände jag något annat, lättnad, hur jag närmade mig något som var bättre, bara genom att plocka bort onödiga utsvävningar.

Nu är jag väldigt nära ett färdigt första utkast, har bara den sista nyckelscenen kvar. Naturligtvis kommer vissa rumsliga och tidsmässiga luckor att behövas fyllas i även efter att sista scenen är skriven (och sedan blir det några miljöbeskrivningar m.m.) men annars själva intrigen så gott som klar. Mitt mål är att låta en lektör titta på det i slutet av maj.

Så var det det här med att lyckas bli klar, knyta ihop säcken, hitta ett bra slut. Inte så att jag inte vet hur det ska sluta, men att lyckas formulera det, få fram den rätta känslan, det är riktigt svårt. Det finns bara en sak att göra: Skriva.

 

#läsahelahyllan 4/30: Murakamis bästa

Publicerat den av GabrielleLämna en kommentar

Eftersom vädret har varit så fantastiskt har jag passat på att ligga ute och läsa en hel del nu när grammatikkursen är över. Det är så oerhört viktigt för mig att läsa mycket när jag är uppe i en skrivprocess, dels för att få motivation (”jag kan också”), men också för att det är lättare att kliva in i en fiktiv och språklig värld ju mer tid en spenderar i andra fiktiva och språkliga världar, ungefär. Nej tack till verkligheten, med andra ord. Jag håller mig i stort sett till min lista med hyllvärmare som jag ska avverka, förutom några ”avsteg” då och då. Nu har jag alltså läst nummer fyra på listan som är Norweigan wood av Haruki Murakami.

Romanen utspelar sig i slutet av sextiotalet i Tokyo. Torus ungdomsvän tar livet av sig när de bara är sjutton år och lämnar efter sig en flickvän, Naoko. Hon är en vacker och intelligent tjej, som Toru, när de blivit lite äldre och stöter ihop, blir kär i. Naoko mår dock mycket dåligt och hamnar på ett vårdhem. Toru tillbringar sina dagar på studenthemmet och saknar Naoko, samtidigt som han gör nya bekantskaper för att släta över det faktum att han känner sig förtvivlat ensam. Om du ska läsa en enda roman av Haruki Murakami är det Norweigan wood. Det är en berättelse som dröjer sig kvar långt efteråt, främst eftersom slutet är högst tvetydigt. Gång på gång gick jag tillbaka och läste om de sista sidorna. Vad hände egentligen?

Tidigare har jag läst och recenserat Fågeln som vrider upp världen och Kafka på stranden, båda välskrivna och spännande, men i längsta laget. Norweigan wood är kortare, 382 sidor och blir aldrig långtråkig eller tjatig. Den innehåller inte de surrealistiska övernaturliga inslagen som annars ingår i Murakamis böcker, men den rör sig likt de andra romanerna, som katten runt het gröt, kring människans allra innersta kärna. Lager efter lager kläs karaktärerna av och blottar sig, kanske är det just därför den nakna kroppen får en så central roll i hans romaner, för att de egentligen aldrig kan bli helt avklädda hur mycket de än kastar av sig sina skal. Kärnan är alltid utom räckhåll för medmänniskan, inte ens kärleken orkar dra oss upp ur ensamheten.

Norweigan wood är omöjlig att sluta läsa och ändå kan jag inte riktigt sätta fingret på vad det är som är så fantastiskt. Men kanske är det just det, att Murakami aldrig underlåter sig att undervisa genom litteraturen eller försöker att förmedla ”klokheter”, han förlitar sig istället på läsarens egen förmåga.

Anteckningsboken redo?

Publicerat den av Gabrielle17 kommentarer

Ibland hör jag etablerade författare berätta om hur de alltid är uppmärksamma på saker runtomkring och noterar händelser eller citat i sina anteckningsböcker (eller mobiler), när de är ute bland folk. Är detta något ni brukar ägna er åt?

Själv är jag väldigt dålig på att anteckna och det är sällan som jag ens är uppmärksam på vad som händer runtomkring, just för att jag alltid skriver på min bok i huvudet, eller helt enkelt bara fantiserar och därför inte är närvarande. Ibland noterar jag nya idéer i mobilen, men då är de direktrelaterade till mitt pågående projekt, inte idéer för ”framtiden” eller något jag sett i verkligheten just i stunden.

Jag för inte heller dagbok, har aldrig orkat mer än några dagar. När jag skriver skönlitteratur läggs sidorna till varandra nästan utan ansträngning, men att skriva om min egen tråkiga vanliga dag känns nästintill omöjligt. När jag har tagit mig friheten att förvrida verkligheten och överdriva saker har det gått betydligt bättre, men då är det ju ingen dagbok längre. Inte heller bloggen är en dagbok i den bemärkelsen, eftersom jag kan välja att anlägga olika teman och frågeställningar av mer tidningsliknande karaktär. De mest dagboksliknande inläggen, de korta, sammanfattande, är också de svåraste att skriva.

Kanske borde vi alltid vara redo att skriva ner det vi ser, föra dagbok, tjuvlyssna på bussen och ta smygfoton på olika personer eller riva ut bilder ur tidningen att använda som ”inspiration”? Är detta nyckeln till ett lyckat författarskap, eller har vi alla olika sätt att processa intryck?