Redigering, del 1- kritisk respons samt svårigheter med avbrott i skrivandet

Det är ångestfyllt när någon sitter någonstans och läser min text – i syfte att analysera och bedöma den. Under perioderna då jag har lämnat ifrån mig en text kan humöret variera från toppen till botten på bara några minuter. Plötsligt kommer jag på något pinsamt misstag som jag gjort i texten och jag skriker högt för mig själv. Folk undrar. I nästa stund övertygar jag mig själv om att allt är lugnt: ”Detta gör du för att utvecklas. Du vill väl utvecklas? Det är bara en text, inte du.”

Det tog litet tid den här gången. Jag höll nästan på att tagga av med skrivandet, för jag har svårt att byta projekt när jag är mitt uppe i en berättelse. Skrivandet avstannade, så att jag hann känna hur lätt livet kunde vara utan ett ”egentligen vill jag”, utan ett tufft mål att uppnå. Ett liv med bara vanligt plugg eller jobb och en helt vanlig fritid. Ett vanligt liv, som ska vara så värdefullt, kunde det vara det för mig också? Var det inte konstigt att slösa min fria tid på att skriva när det fanns så mycket annat? Var jag verkligen bra nog?

Så kom utlåtandet. Rösterna i huvudet förde krig medan jag läste det. ”Du kan, om du inte ger upp, om du bara fortsätter”, sa den ena. ”Du är inte så bra som du tror, du vill för mycket, bespara dig förödmjukelsen”, sa den andre.

Horace Engdahl sa häromdagen i P1-programmet ”Allvarligt talat” att det inte finns något som vi ”egentligen” vill, utan att det är det vi faktiskt gör som talar om vad vi vill. Kort sagt, alltså. Han uttryckte sig som vanligt något mer filosofiskt. Men hursomhelst kom jag att tänka på mitt manus när jag hörde hans ord, på utlåtandet och på det arbete jag har lagt ner. Att jag faktiskt har satt mig och skrivit 40 000 ord, när jag hade kunnat läsa, umgås, kolla på serier eller vad som helst. Jag tänkte: Jag gör det jag vill, uppenbarligen vill jag skriva, alltså ska jag fortsätta skriva.

Det är avbrottet från skrivandet som ger det dåliga självförtroendet. Det är med det som de där tveksamma rösterna kommer. Jag inser nu att skrivandet lyder, likt många andra färdigheter, under samma lagar som idrottsutövande: Har en atlet varit borta från sin idrottsgren på grund av exempelvis en skada vågar hen inte satsa allt, för hen är osäker på sin förmåga, men efter en tids träning kommer självförtroendet tillbaka. Vad gör då en seriös idrottare? Jo, hen alternativtränar under avbrottet, dels för att bibehålla sin fysiska förmåga, men också för att bibehålla den mentala bilden av sin fysiska förmåga. En löpare kanske cyklar eller simmar, en simmare kanske styrketränar och joggar. En romanförfattare skriver således noveller, dagbok eller poesi. En romanförfattare övar upp sina svagheter och tränar sina övriga sinnen. Mitt första misstag var alltså att inte alternativträna mina skrivfärdigheter. Detta resulterade i sänkt självförtroende.

Nu försöker jag lösgöra tid (nej, just det, har inte semester längre, jobbar heltid resten av sommaren) till att verkligen gå igenom lektörens synpunkter och kanske få några resonemang förtydligade, sedan ska jag dela min redigeringsprocess med er. Jag kommer bjuda på några vanliga nybörjarmisstag som jag uppenbarligen begått samt litet mer avancerad problemlösning.

10 thoughts on “Redigering, del 1- kritisk respons samt svårigheter med avbrott i skrivandet

  1. Hej Gabrielle!
    Hittade till din blogg igårkväll när jag skrev ett blogginlägg själv och letade efter en bild och hamnade på din blogg, kul. Nu följer jag den också. 🙂
    Usch ja! Stor igenkänningsfaktor det här med att ”låta andra läsa ens text”. Jag har fortfarande inte vant mig efter min skrivutbildning och två skrivkurser. Någon tycker att man skriver fantastiskt och fängslande medan en annan sågar det mest i texten. Det är rena berg- och dalbanan. Jag resonerar så här att jag har en historia jag vill berätta och det tänker jag göra oavsett. Kan bara hoppas på att de flesta läsare tycker om den. 🙂

    Men talespråket ”Övning ger färdighet” tycker jag vi använder oss alla av. 🙂

    Liked by 1 person

    1. Roligt att du hittat hit! 😀 Ja men jag tror en får leva med att det är svårt att visa texten, eftersom den alltid är en del av en själv. Ja, kör på bara! Det är bra att lyssna på andra i processen, men den som inte gillar resultatet i slutändan, när en själv är nöjd, får läsa något annat helt enkelt. 🙂

      Liked by 1 person

  2. Riktigt bra inlägg, gav flera nya tankar, tack! Spännande med liknelsen mellan skrivande och idrottande. Har inte tänkt på alternativträning på det sättet tidigare. Under perioder när jag inte skriver, dagar eller veckor, så försöker jag att åtminstone läsa. I fortsättningen ska jag se det som alternativträning för det är ju precis det det är. I mitt fall dessutom ett måste för att kunna skriva. Det ger mig inspiration på många plan, inte minst språkmässigt. Lycka till med redigeringen, ska bli spännande att följa.

    Liked by 1 person

  3. Åh jag känner igen mig så mycket. Ångesten och självtvivlet när någon annan läser det man skriver går inte att jämföra med något!
    Jag blev väldigt inspirerar av det du skrev om att vi gör det vi faktiskt vill göra. Och att vi därför borde fortsätta med det.
    TACK

    Liked by 1 person

    1. Skönt att inte vara ensam om det i alla fall. Ångesten är ett kvitto på att vi har lagt in något äkta i texten, eftersom det är det som gör oss sårbara när vi visar texten. Kul att kunna inspirera! 🙂

      Liked by 2 people

  4. Jäkligt klokt och bra inlägg! Känner igen mig mycket, mycket i allt du skriver. Och i denna del ordagrant: Så kom utlåtandet. Rösterna i huvudet förde krig medan jag läste det. ”Du kan, om du inte ger upp, om du bara fortsätter”, sa den ena. ”Du är inte så bra som du tror, du vill för mycket, bespara dig förödmjukelsen”, sa den andre.

    Mycket bra, fortsätt att skriva bara. En dag går du i mål 😀

    Liked by 2 people

  5. Du skriver väldigt bra här på din blogg, och jag är övertygad om att du skriver lika bra i romanform. Jag (och förmodligen de flesta som skriver) känner igen mig i det du skriver. I ena stunden tror jag på min text, i den andra vill jag sparka på den.
    Tycker om din liknelse med idrottsutövare. Vi måste öva och öva. Inte ett ord vi skriver är förgäves.

    Liked by 2 people

    1. Det är nog så för alla som lägger ner en bit av sig själv i det de skriver. En rapport på jobbet får en ju inte den ångesten för, utan det är just när texten kommer inifrån… 🙂

      Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s