Ibland, i bokhandeln, kommer jag på mig själv med att smygblänga på topplistorna samtidigt som jag skakar på huvudet där jag står, i min trygga hörna framför klassikerhyllan. Ja, jag är den där snobben som vill, men inte vågar ta tag i en bok som har citatet ”årets roligaste bok” eller ”årets deckare” på framsidan. Jag vet inte vad jag är rädd för – att ett dåligt språk ska hoppa ut från boksidorna och mula mig i ansiktet? Att jag ska bli nedsmutsad, slösa min tid eller pengar på att ”köpa något”, precis som alla andra har gjort? Att ”systemet” ska lura mig? Jag kunde lika gärna gå runt med folie på huvudet.

”Jag gillar inte deckare”, säger jag ibland. Helt omotiverat egentligen, för hur många har jag läst? Jag har läst någon av Läckberg. Gillade den inte, tyckte språket var tråkigt och platt. Läste en Hamiltonbok av Guillou i en kurs om populärlitteratur och den var bara komisk i hur den misslyckades med att vara tuff och humoristisk.

Men sanningen är att jag har läst flera bästsäljare som jag älskat. Carlos Ruiz Zafóns böcker ”Vindens skugga” och ”Ängelns lek” tyckte jag mycket om. Harry Potter var jag helt galen i, är galen i. Och hallå, Haruki Murakami, vem har inte läst honom? Av någon anledning förtränger jag detta när jag tittar på topplistorna, allt jag ser är ”dåliga deckare”.

Så jag bestämde mig för att våga gå emot den där snobben i mig och bara köpa den bok som exponerades mest av alla. Det blev Kvinnan på tåget av Paula Hawkins. Och sedan blev jag liggande i soffan, klistrad i två dagar. Insåg förvånad att den här kvinnan kan ju faktiskt skriva, det är inte bara en massa klyschiga uttryck som stör handlingen, karaktärerna är intressanta och intrigen är spännande. Jag blir underhållen, blir (litet) skrämd, vad kan jag mer begära?

När jag väl kommer till slutet inser jag plötsligt att jag har sagt ”jag gillar inte deckare” av fel anledning. Det är inte språket det är fel på generellt, det kan vara helt okej eller riktigt vasst. Det är inte karaktärerna eller intrigerna, handlingarna, livshistorierna. Det är deckarmallen. För allt rör sig alltid åt samma håll, åt en upplösning, en förlösning där alla svar ska komma fram. Men jag vill inte ha alla svar serverade, jag blir alltid besviken när jag får dem, jag vill stanna precis precis innan avslutet och låta boken ligga så för all evighet. Jag vill fortsätta tänka och känna att historien fortsätter, att om jag bara börjar om och läser boken en gång till så ska jag inse något, hitta svar på något som rör mig själv och hela mänskligheten.

Kanske borde jag bara testa folie eller vad tror ni? 🙂