Etikett: skriva

En författare för författare

Publicerat den av GabrielleLämna en kommentar

Istället för att recensera böcker tänkte jag tillsvidare lägga energin på att lyfta fram allt fantastiskt som finns att läsa. Det är väl trots allt därför du läser bokbloggar – för att hitta något bra, något som inspirerar? Spelar det då någon roll om det är nyskrivet eller ej? För min del läser jag helst böcker som har några år på nacken. Om de fortfarande håller då, så är de verkligen bra. Jag ska börja med en författare som alla aspirerande författare borde läsa. Det är också, vad jag har hört, en författare som många etablerade författare har som favorit.

Ian McEwan

Det finns ingen annan nu levande författare som fyller mig med sådan ödmjukhet som den engelske författaren Ian McEwan (f. 1948). När jag läser honom tvingas jag sätta skrivandet i ett större perspektiv och påminns om varför jag skriver. Om att kärleken till berättelserna är större än ytliga framgångar. Alla vill såklart bli lästa, men varför? Vad vill vi säga? Vill vi bara höra vår egen röst? Det är ingen bra anledning till att skriva. Flera av hans romaner berör just skapandeprocessen på olika sätt, både inspirationen och det tekniska.

Det märks att McEwan är en författare som själv läser mycket och verkligen bryr sig om att stanna upp och reflektera över sina texter. Det gör texterna mättade med innebörd när de väl når läsaren. Det finns en fin intervju med honom i Harvard Business Review där han berättar om sin skrivprocess. Den gjorde mig oerhört inspirerad. Läs!

 I think it’s important in creativity to understand the value of hesitation, to not be in a rush, to pull back and pause—not because you’re blocked, not because you don’t know what to do, but just to let things enrich themselves. The moments I walk away from what I’m doing are often the moments I think I know exactly what to do but I don’t quite trust it. So before I go charging down the alley, I resist. Then I go back. I don’t believe in just splurging it down incorrectly. It’s better to get as much right the first time around as you can.

https://hbr.org/2012/11/ian-mcewan

Vilka böcker ska man läsa då?

Mitt svar är alla! Åtminstone alla som jag läst, som du ser på bilden ovan. Hans bästa romaner är enligt min mening Kärlekens raseri (1997), Amsterdam (1998) och Försoning (2001), men alla hans böcker håller hög kvalitet och är väl värda att läsa.

Första kapitel-inspiration

Om du är intresserad av att skriva och funderar över hur du ska börja din roman, läs första kapitlet i Kärlekens raseri. Det är nog det absolut mest fängslande första kapitlet jag läst i hela mitt liv. Jag kom ihåg att jag lade ihop boken med en stor lycklig suck och tänkte: Jag har funnit den perfekta början. Inte att jag hade skrivit den, utan att jag funnit den, fått läsa den, den existerade!

Kapitlet inleds med en picknick. Ett lyckligt par som återförenats efter en tid. Men någonting utspelar sig en bit bort på fältet och mannen i förhållandet dras in i förloppet på ett sätt som han aldrig kunnat föreställa sig. Katastrofen är snart ett faktum. I sig själv skulle kapitlet, med lite redigering, fungera som en fristående tragisk novell. Läs det så förstår du vad jag menar.

Skrivprocessen

Förra veckan satte jag tänderna i den av hans romaner som jag ägde men inte ännu hade läst, Uppdrag Sweet Tooth (2012). En spionroman i kalla krigets tid. Tidigare hade jag tvekat, eftersom spioner och olika former av krig aldrig har intresserat mig särskilt mycket. Men Ian överträffar alltid förväntningarna. Inte var detta någon vanlig thriller. Herregud nej!

Ytligt sett handlar det om hur MI5 värvade författare under kalla kriget, som skulle kunna påverka den idémässiga utvecklingen via sina verk. Det var ett så kallat Idéernas krig. Det är intressanta är dock hur vi får följa en ung författares utvecklingsprocess. Vi får genom agenten Serena ta del av hans första noveller när hon lär känna honom, av vilka flera är intressanta i sig själva, varpå vi får följa hans process med en roman på nära håll då han och Serena inleder ett förhållande. Jag gillade inte slutet så mycket, det var inte McEwans bästa verk, men aldrig har jag läst en så spännande bok om litteraturens tillblivelse och den kreativa processen. Det är romanens centrala tema. Den lyfter inte upp författaren som något geni. Tvärtom. Vi får gå in i processen hur en författare arbetar, hur verken blir till, och det komplicerade sambandet mellan erfarenhet-idé-fantasi-text.

Berättelsens uppbyggnad

För att hitta inspiration och skrivglädje skulle jag rekommendera att läsa Försoning. Det är ett exempel på ”den stora romanen”, en väl uppbyggd sådan med förflyttningar i tid och rum. Det är också ett exempel på hur berättaren påverkar berättelsen, för att inte avslöja för mycket om slutet för dig som inte läst den. Samtidigt finns där en del skrivtips inbakade. Den unga flickan Briony resonerar exempelvis kring hur hon ska gestalta saker trovärdigt i sin dagbok.

Geni, inspiration och galenskap

Om du är mer sugen på att fundera över det organiska i skapandet och kopplingen mellan galenskap och genialitet, läs Amsterdam. I denna skildras bland annat en kompositörs arbete med ett nytt mästerverk. Den skapade kraften bränner särskilt över sidorna då han sitter vid en vandringsled och skriver på sin symfoni, och inte kan slita sig från den, trots att han blir vittne till ett fruktansvärt överfall en bit därifrån. Jag vet inte varför jag älskade den boken. Det är ju fruktansvärt. Osympatiskt. Men helt utsökt.

Avslutning

Jag hoppas du fick några fina lästips, om du inte redan har läst böckerna. Kommentera gärna om du har tips på andra författare som du tycker inspirerar dig att skapa.

Jag läser, redigerar, läser igen, skriver om. Jag driver sakta mot målet.

Publicerat den av Gabrielle13 kommentarer

Ett tag hade jag tappat tron. Jag var helt säker på att manuset inte var något att ha. Dessutom hade jag skitmycket i skolan. Skulle jag verkligen prioritera en liten hobby framför den? Jag gav upp och lade allt skrivande åt sidan i flera månader. Men jag läste desto mer.

För några veckor sedan tog jag fram manuset igen och började läsa. Läsa på det sätt jag läser andras romaner. Utan att hoppa över rader för att jag vet vad som ska stå. Det slog mig att det hade många kvalitéter och utan att jag hann tänka eller planera började fingrarna korrigera saker som jag måste ha burit på undermedvetet. Både saker som lektören påpekade kring det dramaturgiska och helt nya saker. Såhär ska det ju vara, inte sådär. Hur tänkte jag egentligen här?  

Vid varje läsning hittar jag språkliga brister. Adjektivsjukan. Radera. Gestalta. Jag hittar logiska felslut. Tänk igenom. Ändra. Och så språket igen i den nya texten. Jag jobbar mig igenom den, sakta men säkert. Den är närmare 50 000 ord så det tar lite tid. 

Jag inser att det här kan bli bra, men det krävs ännu mer hårt arbete. Mitt språk är inte så bra som jag tror. Jag måste läsa ordentligt. Verkligen läsa.  Men viktigast av allt: Inte fastna i språket. Storyn måste hålla, alla trådar vävas ihop. 

Jag vet inte om jag bara ska redigera själv nu en gång till innan jag skickar det till ett förlag eller om jag ska ta en vända till med lektör när jag känner mig färdig. Vad tycker ni är bäst? Jag har ju funderat mycket på att ge ut själv, men vill nog ändå testa och se vad förlagen tycker, med tanke på att det är så dyrt att ge ut själv om det ska bli bra. 

Hur tänker ni kring att skicka till förlag? När är ett manus redo? 🙂

Gästbloggare: Peter Barlach

Publicerat den av Gabrielle4 kommentarer

PeterBarlach1.jpgPeter Barlach är författare och har skrivit feelgood-romanerna Det är jag som är Caroline, Konsten att vara Caroline, Nyckeln till Caroline och senast Carolines pris. Huvudpersonen är en 25-årig kvinna och själv är han… inte det. Hur funkar sånt?

 

Caroline – mitt alterego, min förebild och tittglugg på världen

Jag kallar min hjältinna – den uppfuckade och guldhjärtade – Caroline för ”mitt alterego, min förebild och min tittglugg på världen”. Jag ska försöka förklara varför.

  1. Varför är Caroline mitt sk alter ego?

Jag undrar ibland hur det kommer sig att jag som medelålders man skriver om en hälften så gammal (dubbelt så ung?) kvinna, Caroline. När andra frågar brukar jag svara att jag är en människa som skriver om en annan människa. Men det är ju inte riktigt så enkelt. Min och Carolines främsta beröringspunkt ligger i våran respektive livskatastrof. Min mamma dog i en bilolycka tre veckor innan jag skulle fylla 12 och Carolines handikappade lillebror drunknade på hennes 13-årsdag. Vi bearbetade vår sorg på liknande sätt. Vägrade ta hjälp av proffs. Fejkade att vi mådde bra för att slippa följdfrågor om hur vi egentligen mådde. Både jag och Caroline självmedicinerade i högstadiet med skolk, cig och sprit. I vår livskatastrof är vi för evigt förenade. (I senaste boken Carolines pris berättar Caroline dessutom hur hon under den här perioden upptäckte sexualiteten via porren. Där slutar dock alla jämförelser med mig; hon använde sin sexualitet genom att gå ut och ta för sig och ligga med män, jag runkade bort högstadiet.)

 

  1. Varför är Caroline min förebild?

Caroline är en person jag beundrar mycket. Hon sitter inte i baksätet i sitt liv och muttrar över hur chauffören rattar dåligt. Hon är inte bitter. Hon är en doer i ordets bästa bemärkelse. Även jag har tänkt att jag skulle vilja hjälpa en gammal döende vän över till andra sidan, men vågar inte. Caroline vågar. En gång passerade jag en sovande alkis med mobilen i öppen hand. Jag ville så gärna ta mobilen och stoppa den i hans innerficka så att ingen skulle komma och sno telefonen, men jag gjorde inte det. Jag var rädd att alkisen skulle vakna och bli arg, jag var rädd att någon skulle tro att jag var på väg att ta den, jag var rädd helt enkelt. Jag lät Caroline passera samma alkis när hon dessutom var jagad av både inre demoner, poliser och var under extrem hög stress. Utan att reflektera över några konsekvenser tog hon telefonen ur alkisens hand och la den i hans innerficka. Caroline är modigare, smartare och coolare än jag. Och så går hon aldrig hem och grämer sig över ”varför sa jag inte det där eller där”. För det har hon sagt precis i samma ögonblick hon behövde, onelinerdrottningen.

 

  1. Hur kan Caroline vara min tittglugg på världen?

Jag vill skriva om någon som går sin egen väg på riktigt. En ung kvinna i Sverige som gör det idag sätter mycket mer på spel än en man. Det blir mer spännande och dynamiskt om en  kvinna på riktigt utmanar etablissemangets alla normer om hur man bör och ska leva både i det stora (följa lagboken) och i det lilla (tex vem man ligger med och varför) än om en man gör det. En kvinna har fortfarande andra inre och yttre krav på sig som vi män slipper. Det är viktigt för mig att Caroline inte reflekterar över sig själv via hur män ser på henne. Dessutom än idag behövs det fler starka kvinnliga karaktärer i litteraturen. Och med starka menas inte att de är åklagare eller läkare – utan att de driver handlingen framåt. Mycket kan man säga om Caroline, men det är ingen tvekan om vem som sitter i förarsätet i hennes liv.

Kontraster

Publicerat den av Gabrielle4 kommentarer

För två veckor sedan påbörjade jag min verksamhetsförlagda utbildning på en gymnasieskola. Hittills har jag följt en klass och sedan hållit 8 lektioner av varierande kvalitet. Det svåraste är grammatiken. Trots att jag har skrivit ner de rätta svaren blir jag osäker på om det verkligen är rätt när jag går igenom på tavlan och eleverna ställer svåra frågor. Jag vet ju att jag kan det, ändå blir jag helt förvirrad. Det roligaste än så länge har varit att jobba med språksociologi och retorik. Det blir många fler diskussioner med eleverna i dessa moment än i grammatik. Än så länge har eleverna varit väldigt snälla mot mig! Vissa försöker vara lite kaxiga men det är bara roligt. Äntligen vet jag vad jag ska jobba med! Jag gillar eleverna och friheten i att planera själv och disponera min tid. 

Boken då? Jo, jag hade ju min skrivhelg för flera veckor sedan och fick gjort en hel del, men nu minns jag knappt längre vad jag skrev eller ändrade i manuset. Vet bara att jag var nöjd med ändringarna.

Allt hade kunnat kännas toppen, om det inte vore för att människor i min närhet har det riktigt tufft och har haft det länge. Manuset känns inte längre verkligt och angeläget när de verkliga människorna kräver min omsorg och mitt engagemang. Jag kan tyvärr inte skriva om det på bloggen, åtminstone inte just nu. Det är starka kontraster. Jag är eld och lågor på praktiken och glömmer allt det hemska, sedan minns jag på kvällen hur det är och då vissnar hela jag. Tur att jag är bra på att förtränga saker på dagarna för annars hade jag inte fått något gjort. 

Redigering, del 3 – När det tar emot

Publicerat den av Gabrielle11 kommentarer

Jag tog en paus från mitt manus – och den har blivit ganska lång. Till skillnad från i våras pluggar jag heltid nu och har inte riktigt haft ork att sätta mig med texten. Istället har det blivit mycket romanläsning på kvällarna och några skrivna rader här och där på spårvagnen. Reflektioner och annat. Dagboksliknande.

Sambon ska åka iväg nästa helg och då ska jag äntligen ta tag i manuset igen. Tyst och lugnt hemma. Plugget får jag jobba undan under veckan så att jag verkligen kan koncentrera mig. Det låter litet dumt att jag vill att han åker bort, men jag ser fram emot att vara helt ensam några dagar och bara sjunka in i berättelsen. Jag behöver mycket sammanhängande tid när jag ska skriva manus, kan inte skriva en halvtimme-timme då och då eftersom det tar tid att komma in i texten.

Jag vet att många är som mig i det. Men det får inte bli en ursäkt för att inte skriva, eller för att skriva på nya idéer istället för på det där halvfärdiga manuset, vilket det blivit för mig.

Hade jag velat skriva på boken den senaste månaden så hade jag skapat den tiden. Men jag har inte orkat. Jag måste tvinga mig att ta tag i det nu. Det är nu det känns tungt, när det verkligen är ett jobb att få ordning på alla lösa trådar.

Det är nu, exakt i denna stund, som sorteringen sker. De som inte pallar och de som kämpar på. De som ger upp och de som en dag står där med en färdig roman.

Jag ska vara en av dem som kämpar på. Jag ska jobba mig upp i flow igen.

 

 

 

Nina Bouraoui – min nya litterära kärlek

Publicerat den av Gabrielle4 kommentarer

Jag har verkligen inte orkat blogga det senaste vilket är väldigt tråkigt. Inte har jag skrivit ett ord på boken heller. Dock händer det så mycket annat kul och stimulerande just nu, i och med min nya påbyggnadsutbildning till ämneslärare. Många hundra sidor kurslitteratur, grupparbeten och hemuppgifter, sedan tenta. Jag har fått en ganska bra struktur på det hela: Plugga under normal arbetstid (med paus för träning/promenad och mat) och sedan vara ledig på kvällarna. Utmaningen är att producera något kreativt efter all hjärnverksamhet under dagen. Lättare är det att läsa, som ren avslappning. Att kunna försvinna från en deadline i en timme på kvällen, stjäla några vackra meningar på bussen till skolan…

Jag blev så lycklig när jag upptäckte henne, Nina Bouraoui. Liten och nätt, men full av mening. Jag läste på baksidan till Pojkflickan när jag stod i biblioteket. Ett kort utdrag ur boken och jag kände det som om någon slog till mig. Det var kärlek. Vilket språk! Så lätt, så fantastiskt lätt det var. Så rytmiskt. Självklart men speciellt. Fåordigt men exakt. Vilken oerhörd känsla och begåvning! Hon skrev om tunga saker med lätt hand. Som om det var hur enkelt som helst. Jag vet att jag kan vara generös med beröm och ger många boktips, men det här var bra.

Pojkflickan är en s. k. autofiktiv roman, närmast självbiografisk, men litterär i allra högsta grad. Nina växer upp i Algeriet som barn till en fransk mor och algerisk far. Hon flyttar i tonåren till Frankrike. Hon utforskar sin identitet, känner sig ibland som en pojke, upplever rasism och fördomar. Och saknaden efter barndomsvännen Amine är som ett svårläkt sår.

Bouraoui åkte direkt upp på min topplista över författare och jag blev överlycklig att det fanns så många romaner översatta av henne. Någon mer som läst henne? Har nu lånat Dockan Bella på biblioteket, en ”fortsättning” på Pojkflickan. (Dock ska jag först ta mig an Therese Bohmans nya roman Aftonland. Den har jag sett fram emot länge. Recension kommer.)

 

 

 

Liv, arbete, liv

Publicerat den av Gabrielle17 kommentarer

Jag måste bara säga, innan jag går in på nästa fördjupning i gestaltning, att jag är grymt imponerad av alla därute som har ett heltidsjobb, ett hem och kanske till och med barn men som ändå lyckas ta sig tid att skriva och läsa böcker. Och jag vill också säga detta för om någon har känt som jag, så ska hen inte känna sig ensam. Jag sommarjobbar på mitt vanliga ställe och tanken slog mig efter cirka fem veckor: Att arbeta tar tid! Hemmet är stökigt och jag hinner inte skriva. ”No shit, Sherlock”, tänker ni kanske. Ja, jag antar att jag är välkommen till verkligheten. Att det är detta som kallas vardagspusslet.

Men ibland undrar jag om det finns en hemlig kod. Att jag är lite värre än vad som är normalt. Under det första året jag heltidsarbetade som säljare, innan jag började plugga, gick jag ofta till jobbet utan underkläder för att de rena var slut. Jag skämdes över det, men hade fullt upp med att prestera på jobbet – och vad ingen såg led ingen av. Jag tvättade kläder i duschen för att jag glömde boka tider, sprang till och från spårvagnar i stort sett dagligen, tog bussar åt fel håll ibland, eller glömde gå av på min hållplats och fick springa 400-meterslopp i högklackat för att komma i tid. En gång stod jag flåsande och bankande på dörren till det tomma kontoret. Det var en helgdag. Många gånger kunde jag inte somna av rädsla för att försova mig. Jag skötte alltid mitt jobb på bästa möjliga sätt, levde för beröm av chefer och kunder, men på fredagarna, när ytterdörren slog igen bakom mig, var jag förvirrad och nära kollaps. Jag slutade träna, skriva, läsa, kolla på film och umgås med vänner. Till slut grät jag varje morgon när jag åt frukost, som en del av min morgonritual. Jag kollade klockan, torkade tårarna, och rusade till jobbet.

När jag började plugga fick jag åter upp gnistan för livet. Tänk, jag hann sköta skolan och ha ett kreativt liv, samtidigt, tack vare platsoberoendet och den fritt disponibla tiden. Tack vare känslan av att vara på väg mot något högre mål. Jag var helt i extas, känslan var otrolig. Att vara en fri människa! Jag skaffade mig ett extrajobb – till och med det klarade jag av.

Jag längtar till att jobba efter examen, jag vet att det blir roligt, är taggad och säker på att jag kommer att sköta mitt jobb strålande. Jag är ju en duktig flicka. Men ibland blir jag orolig över hur jag ska klara vardagen runt omkring, hur jag ska förbli mig själv på ett privat plan. Jag vill lära mig rutiner, vardagspussel. Jag hoppas att jag kan. Men tänk om jag slutar skriva och kommer i en ny negativ spiral?

Hur gör alla människor för att behålla sig själva och inte bara bli sitt jobb?