Redigering, del 2 – gestaltning: Överarbetningar

Säkert kommer vissa nu anse det helt tokigt att titta på språk och gestaltning innan strukturen ligger klar. Men, låt mig förklara. Jag vill utvecklas och skriva bättre och jag vill framför allt inte ödsla tid på att skriva om en bra historia hundra gånger för att jag aldrig träffar stilen. Gestaltningen är själva kärnan i berättandet, därför är det allra viktigaste att behärska den och kunna njuta av att frambringa den. Det är i detta jag finner glädje och glädje motiverar. Så, innan jag går in i en ny kvantitativ skrivperiod där jag lägger om i strukturen och skriver nya avsnitt tänker jag fördjupa mig i gestaltning. Det kommer bli mer än ett inlägg om detta.

Med utgångspunkt i lektörens utlåtande har jag funnit att en av mina svagheter ligger i överarbetningar, det vill säga: Jag upprepar det som redan sagts och förklarar för mycket. Min utmaning är att våga lita på läsaren och lämna mer åt hen att tänka ut själv.

Här är ett exempel ur manuset, där det rödmarkerade är överflödig information:

”Nu hade jag haft samma bok på nattduksbordet i flera månader. Det var en ungdomsbok som jag hade valt för att jag ville få uppleva samma känsla som första gången jag läste den, men naturligtvis gick det inte, det var som om det inte längre var samma bok och kanske var det inte heller det. Jag fick hela tiden börja om på första sidan, varje gång jag försökte att läsa den så slutade min hjärna att uppfatta ordens betydelser efter bara några rader, medan ögonen sökte vidare över papperet.

Jämför med:

”Nu hade jag haft samma bok på nattduksbordet i flera månader. Det var en ungdomsbok som jag hade valt för att jag ville få uppleva samma känsla som första gången jag läste den, men naturligtvis gick det inte, det var som om det inte längre var samma bok och kanske var det inte heller det. Jag fick hela tiden börja om på första sidan.”

Här gör jag samma sak som i första citatet:

”Kunde det vara så att hon hade insett… Men nej, det var inte det, hon ljög förstås, ville väcka sympati. Hon skulle aldrig göra vad som helst. För precis det jag ville att hon skulle göra skulle hon aldrig göra. Allt utom det – säkert – men det var ju bara ett, ett som hon kunde göra för att det skulle bli bra.

Jämför med:

”Kunde det vara så att hon hade insett… Men nej, det var inte det, hon ljög förstås, ville väcka sympati. Hon skulle aldrig göra vad som helst. Precis det jag ville att hon skulle göra skulle hon aldrig göra.”

För det mesta blir det alltid bättre när texten stramas upp, men överarbetningar kan vara svåra att upptäcka själv. Om du är osäker på vad som är överarbetningar rekommenderar jag du låter någon annan läsa din text, så de kan markera när du ”tjatar”, helt enkelt!

Respons och insikter

Status: 34 500 ord

I fredags lät jag min sambo läsa de första 17 sidorna i mitt manus och jag måste nu medge att det är bra att låta någon läsa ganska tidigt i processen. Jag trodde att han bara skulle läsa och säga att ”det är bra”, för han läser inte så mycket skönlitteratur, men ack så fel jag hade! Han gick iväg med pappersbunten och kom tillbaka med den en halvtimme senare och då var sidorna gulmarkerade.”Jag analyserade det som om det var en film”, kommenterade han och jag tyckte det var så himla gulligt sagt, eftersom det i princip är samma sorts analyser en gör av dramaturgi och trovärdighet i film och litteratur.

Analysen visade sig vara riktigt skarp. Den resulterade i en diskussion om hur manuset skulle utvecklas, jag pitchade fortsättningen och lade fram olika scenarier för att se hans reaktion. Vi tog en långpromenad i vårsolen och vårt flera timmar långa samtal gav mig insikter om storyns svagheter som jag inte tidigare hade sett. Jag strök genast flera tusen ord ur manuset och skrev om de inledande scenerna. Jag tror att ändringarna kommer att göra manuset mycket starkare.

Nu vet jag precis vilka scener som jag måste skriva för att knyta ihop trådarna, men jag har inte riktigt tiden just nu att klura på detaljerna och skriva på dem. Det är så frustrerande.

 

Synopsis

Jag skrev så sent som i mitt förra inlägg att jag inte använder synopsis. Det skulle visa sig vara en lögn. Efter att ha funderat i helgen så har jag insett att det finns ett gäng fördelar med att använda mig av vissa verktyg som ingår i begreppet ”planering”.

Jag skulle aldrig börja med en synopsis eftersom jag aldrig kommer på alltihop från början, det mesta kommer allteftersom jag skriver. Jag avundas er som helt plötsligt har en hel berättelse klar i huvudet från första sidan, men sådan är inte jag. Att däremot göra upp en synopsis när jag befinner mig mitt i skrivprocessen tror jag är till stor hjälp. Då kan tankarna behöva sorteras upp och ofta blir det ett avbrott då och då (till exempel när en pluggar till ett prov, som jag borde göra nu) vilket gör att en hamnar längre i från texten och kan behöva en snabb resumé för att kunna fortsätta skriva. Därför har jag nu suttit två timmar  med att skriva en synopsis över hela boken och sortera om kapitlen.

Jag har nu en klar överblick: 25 kapitel varav 5 ännu är oskrivna. Sedan ska vissa delar byggas ut innan det skickas till en lektör för genomläsning. Whoho!

Nu måste jag verkligen plugga på grammatiken i veckan. Skärpning.

 

Give it up for morgonstund: Jag gör det på mitt sätt.

20150905_080939

Yes, äntligen en lucka. Pillar med manus. Har verkligen kämpat hela veckan med plugg och städning för att få en stund på helgen. Snart måste jag dock göra mig i ordning för i eftermiddag blir det bröllop (obs! ej mitt eget).

En sak som stör mig är att det är så svårt att plocka bort saker ur texten!
Surprise, tänker du. Det heter ”döda sina älsklingar”.
Ja, jo. Men. Jag förstod vad lektören menade och jag hade bestämt mig för att ändra alltihop, men när jag väl sitter med texten inser jag att det inte bara handlar om att döda mina älsklingar. – Om jag blir oförsiktig kan jag döda delar av min helhet.

Lektören efterfrågade en helhet och ett gränssnitt mot läsaren för att förmedla det jag ville ha sagt. Så långt så bra. Min roman hänger på något vis inte ihop som en typisk roman, men den ska vara avvikande till formen; den bekräftar innehållet – som handlar om att vara avvikande – genom formen. Boken är själv utstött, avvikande, fel. Men, jag förstår ju att även om jag kanske inte vill göra exakt som lektören ville, så måste jag göra så att läsaren förstår sammanhanget och bli tydligare med perspektiven. För om läsaren inte förstår sammanhanget så har jag misslyckats med min intention. Det är det som är den konstnärliga utmaningen – att följa ramarna så mycket att en blir förstådd, men att bryta sig ur dem så mycket att en också blir originell och tillför något nytt.

Boktorka

Hej på dig. Jag lever, är bara helt off. Du vet sådär som du kan bli när allt bara blir mycket, stort och överväldigande. Shit, vad har jag tagit mig an? Plugga 150% + skriva på en bok + jobba + fylla en blogg med vettigt innehåll. Och sedan var det de där sociala relationerna som skulle underhållas. Och så kanske en en bör ta sig ut och träna kroppen ibland, för att orka. Och så mensvärken ovanpå det. Kommer ändå på mig själv med att sitta och söka fler extrajobb eftersom de jag är hos nu har sänkt sitt behov, ty Tidsoptimisten är den sista som överger människan. Och mitt i alltihopa måste jag bara städa garderoben.

Men jag kan inte välja bort skolan. Inte en chans. Vill inte heller släppa kontakten med boken och texten. Och blogga… Ja det kan jag ju göra på toaletten, som nu. Ja, du läste rätt. Hm. Vad jag försöker säga är väl att om jag uteblir ett slag, så är det inte för att jag inte vill ses, utan för att jag helt enkelt saknar ord när tiden flyger för snabbt. Just nu blir det nämligen heller inga skönlitterära böcker lästa, eftersom det mesta av min tid går åt till litteraturvetenskapliga teorier och metoder och sociolingvistik. Faktaböcker är roliga också, men det är gissningsvis inget som du vill läsa en recension om här på bloggen? Således boktorka några veckor på bloggen. Förhoppningsvis blir det mer på temakursen sedan… Och så har vi ju bokmässan. Ses vi där?

Ikväll skickar jag det.

Ikväll ska jag skicka mitt manus till lektören. Det ska bli otroligt spännande att se vad hon har att säga om mitt romanutkast som i skrivandets stund är exakt 182 541 tecken. Det är en tunn bok; i ungefärlig översättning drygt 100 boksidor. Den är inte klar; jag är säker på att det finns tusen saker som behöver ändras, förbättras och byggas ut, men, jag är på väg. Jag går längs en stig där granris piskar mig i ansiktet och fågelsång distraherar mig. Steg för steg närmar jag mig det där som kallas färdigställande. Det är den svåraste delen i alla projekt. Att få idéer är enkelt. Att knappa fram det en vill säga i form av hjälplig fiktion är inte heller svårt. Det är först när det kommer till tålamodet och att kunna ta emot samt använda sig av kritik, som en verkligen prövas.

En tanke som slår mig där jag trampar fram på den där stigen är att det finns olika sätt att se på det där med litteratur. Den ena sidan vill säga att du inte ska anpassa dig efter någon, att verket måste vara helt självständigt och att det sedan är upp till läsaren att tolka. På det sättet kan en bok ha lika många betydelser som det finns läsare. – Eller kan det? Spelar inte världen runtomkring roll för en läsares tolkning av ett verk?
Den andra sidan, det är den som kräver att du inrättar dig i ett slags den allmänna förståelsens ram för att läsarna ska kunna förstå vad du eller berättaren i din bok vill säga.

Det hela grundar sig i frågeställningen om vad som är intressant: författarintentionen eller läsarens tolkning? Under senare år har det förra fått mer och mer stå undan för det senare i forskningen, men på bokbloggar kan du läsa recensioner både från den ena eller andra vinkeln. Som du kanske har märkt rör jag mig oftast mer i läsarens huvud i mina tankar kring böcker – vad de kan betyda här och nu, inte då de skrevs eller vad författaren ville säga då. En del anser att författarens intention är totalt ointressant medan andra menar att det är det som är hela poängen.

Varför pratar jag om det här nu? Jo, för att inom kritiken finns denna bakomliggande meningsskiljaktighet och som författare och kritiker väljer du sida, medvetet eller omedvetet, genom ditt sätt att skriva. Anser du själv att du vill säga något med din bok eller helt enkelt säga något – jag vad som helst, beroende på vem som läser – med den? Kämpar du för att nå fram med en speciell betydelse eller vill du hellre skapa intryck utifrån vilka läsaren själv får läsa in betydelser?

Solned