Jag bröt mitt löfte att inte köpa några nya böcker och bara läsa hyllvärmare. När det väl var rea på rean i bokhandeln kunde jag bara inte låta bli att införskaffa ett par stycken som jag var nyfiken på. Efter att precis ha läst Karin Johannissons Den sårade divan : om psykets estetik om tre intagna på mentalsjukhuset Beckomberga fångade Sara Stridbergs roman Beckomberga : ode till min familj mitt omedelbara intresse.

Sara Stridsberg har ett poetiskt språk, uppbyggt av långa meningar med många kommatecken. Historien berättas fragmentariskt. Den flyter fint och alla bilder som framträder på läsarens näthinna är estetiskt smakfulla, filmiska. Ibland kan jag tycka att det blir det lite för filmiskt, litet för mycket visuella effekter, att det skapar en viss distans till läsaren, blir litet overkligt. Jag kan också bitvis störa mig på romantiseringen av mentalsjukhuset Beckomberga. Johannisson ger i Den sårade divan en något mörkare bild. Gemensamt för dem båda är dock observationen att patienterna tycktes trivas på Beckomberga och att de såg institutionen som en fristad.

I Stridsbergs roman skildras även självmord som flykt och frihet. Självmordet gestaltas med ett slags poetisk estetik som skänker det ett skimmer som jag inte känner mig bekväm med, inte riktigt vill låta mig sugas in i. De intagna får föra talan, fritt och ohämmat. Det är bitvis mycket starkt och intagande. Den karaktär som tyngst får symbolisera mentalsjukhusets storhetstid och fall är Olof, den siste patienten. Han är också den karaktär som berör mig mest, trots att styckena om honom är mycket sparsamma.

Beckomberga är absolut en läsvärd bok och den har gjort mig nyfiken på att läsa mer av Sara Stridsberg. Jag undrar om denna stilistik hon använder här är utmärkande för alla hennes romaner eller om den används i något speciellt syfte för denna berättelse.