På upploppet till ett första utkast

Status: 37 000 ord.

Den här gången har jag varit hård mot mig själv; i arbetet med detta manus har jag verkligen försökt att inte bli kär i formuleringar eller idéer utan har bara slängt allt som jag inte kunnat försvara, det som inte hör till grundhistorien.  Jag kan inte riktigt säga hur mycket jag slängt totalt, men i min slaskmapp ligger nu ca 6 000 ord. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna slänga så mycket, men när jag väl hade börjat rensa så var det faktiskt roligt! Istället för ångest kände jag något annat, lättnad, hur jag närmade mig något som var bättre, bara genom att plocka bort onödiga utsvävningar.

Nu är jag väldigt nära ett färdigt första utkast, har bara den sista nyckelscenen kvar. Naturligtvis kommer vissa rumsliga och tidsmässiga luckor att behövas fyllas i även efter att sista scenen är skriven (och sedan blir det några miljöbeskrivningar m.m.) men annars själva intrigen så gott som klar. Mitt mål är att låta en lektör titta på det i slutet av maj.

Så var det det här med att lyckas bli klar, knyta ihop säcken, hitta ett bra slut. Inte så att jag inte vet hur det ska sluta, men att lyckas formulera det, få fram den rätta känslan, det är riktigt svårt. Det finns bara en sak att göra: Skriva.

 

Anteckningsboken redo?

Ibland hör jag etablerade författare berätta om hur de alltid är uppmärksamma på saker runtomkring och noterar händelser eller citat i sina anteckningsböcker (eller mobiler), när de är ute bland folk. Är detta något ni brukar ägna er åt?

Själv är jag väldigt dålig på att anteckna och det är sällan som jag ens är uppmärksam på vad som händer runtomkring, just för att jag alltid skriver på min bok i huvudet, eller helt enkelt bara fantiserar och därför inte är närvarande. Ibland noterar jag nya idéer i mobilen, men då är de direktrelaterade till mitt pågående projekt, inte idéer för ”framtiden” eller något jag sett i verkligheten just i stunden.

Jag för inte heller dagbok, har aldrig orkat mer än några dagar. När jag skriver skönlitteratur läggs sidorna till varandra nästan utan ansträngning, men att skriva om min egen tråkiga vanliga dag känns nästintill omöjligt. När jag har tagit mig friheten att förvrida verkligheten och överdriva saker har det gått betydligt bättre, men då är det ju ingen dagbok längre. Inte heller bloggen är en dagbok i den bemärkelsen, eftersom jag kan välja att anlägga olika teman och frågeställningar av mer tidningsliknande karaktär. De mest dagboksliknande inläggen, de korta, sammanfattande, är också de svåraste att skriva.

Kanske borde vi alltid vara redo att skriva ner det vi ser, föra dagbok, tjuvlyssna på bussen och ta smygfoton på olika personer eller riva ut bilder ur tidningen att använda som ”inspiration”? Är detta nyckeln till ett lyckat författarskap, eller har vi alla olika sätt att processa intryck?

 

 

Synopsis

Jag skrev så sent som i mitt förra inlägg att jag inte använder synopsis. Det skulle visa sig vara en lögn. Efter att ha funderat i helgen så har jag insett att det finns ett gäng fördelar med att använda mig av vissa verktyg som ingår i begreppet ”planering”.

Jag skulle aldrig börja med en synopsis eftersom jag aldrig kommer på alltihop från början, det mesta kommer allteftersom jag skriver. Jag avundas er som helt plötsligt har en hel berättelse klar i huvudet från första sidan, men sådan är inte jag. Att däremot göra upp en synopsis när jag befinner mig mitt i skrivprocessen tror jag är till stor hjälp. Då kan tankarna behöva sorteras upp och ofta blir det ett avbrott då och då (till exempel när en pluggar till ett prov, som jag borde göra nu) vilket gör att en hamnar längre i från texten och kan behöva en snabb resumé för att kunna fortsätta skriva. Därför har jag nu suttit två timmar  med att skriva en synopsis över hela boken och sortera om kapitlen.

Jag har nu en klar överblick: 25 kapitel varav 5 ännu är oskrivna. Sedan ska vissa delar byggas ut innan det skickas till en lektör för genomläsning. Whoho!

Nu måste jag verkligen plugga på grammatiken i veckan. Skärpning.