Utvecklar inte skönlitteratur bra läsförståelse?

Läste denna intressanta debattartikel i DN idag. Artikelförfattaren menar att ungdomar måste få läsa och skriva mer faktatexter inom svenskaämnet. Att ämnet borde delas upp i två: En kulturell del med skönlitterär läsning och en del med läsning och produktion av informativa texter. 

Vad tror ni? Blir läsförståelsen bättre av att mer sakprosa? Borde inte sakprosa läsas tillräckligt av i övriga ämnen? Ska det ta tid från skönlitteraturen? Borde inte varje person läsa det som hen är intresserad av för att uppmuntras till läsning – skönlitteratur som fakta? Och är det inte skillnad på olika skönlitterära verk? Jag anser att om du exempelvis förstår Brott och straff så lär du inte ha några svårigheter med sakprosa… Har jag fel?

Antagen!

Nu har jag tackat ja till distansutbildningen till lärare som jag sökte i våras. Ämnet som jag är antagen i är inte helt oväntat Svenska. När utbildningen är klar kommer jag att läsa till ett ämne, eftersom det nog är ganska svårt att hitta ett jobb med bara ett ämne.

Det tokiga är att jag inte minns om jag ansökte till högstadiet eller gymnasiet! Min behörighet räcker till gymnasiet och jag hoppas att det var det jag sökte, men jag kan verkligen inte erinra mig vad jag fyllde i. Det är mycket frustrerande. Jag skulle ha tagit en kopia på papperet. Nu är jag dock hursomhelst och oavsett vad jag sökte sjukt taggad på utbildningen.

Det enda kluriga är att jag kommer att behöva hitta korttidsboende för fem veckor i stöten när jag ska göra VFU i Småland. Jag hoppas att det blir Växjö eller Kalmar och inte en liten by i ingenstans, för det kommer bli svårt att hitta boende där. Sambon skojar om att det blir min utbytestermin och att jag måste fixa visum och sådant. Kul, haha, bara för att jag inte har varit äventyrlig och pluggat på andra sidan jorden så tycker jag otroligt nog inte att Småland är exotiskt. Men men, det kan ju ändå bli ett litet äventyr. Om jag hade haft VFU:n på sommaren så hade jag bara slängt upp tältet i de småländska skogarna vid en vacker sjö. Nu är det dock i november så jag ska försöka hitta tak över huvudet…

 

 

 

 

Varför läser vi?

Ibland, i bokhandeln, kommer jag på mig själv med att smygblänga på topplistorna samtidigt som jag skakar på huvudet där jag står, i min trygga hörna framför klassikerhyllan. Ja, jag är den där snobben som vill, men inte vågar ta tag i en bok som har citatet ”årets roligaste bok” eller ”årets deckare” på framsidan. Jag vet inte vad jag är rädd för – att ett dåligt språk ska hoppa ut från boksidorna och mula mig i ansiktet? Att jag ska bli nedsmutsad, slösa min tid eller pengar på att ”köpa något”, precis som alla andra har gjort? Att ”systemet” ska lura mig? Jag kunde lika gärna gå runt med folie på huvudet.

”Jag gillar inte deckare”, säger jag ibland. Helt omotiverat egentligen, för hur många har jag läst? Jag har läst någon av Läckberg. Gillade den inte, tyckte språket var tråkigt och platt. Läste en Hamiltonbok av Guillou i en kurs om populärlitteratur och den var bara komisk i hur den misslyckades med att vara tuff och humoristisk.

Men sanningen är att jag har läst flera bästsäljare som jag älskat. Carlos Ruiz Zafóns böcker ”Vindens skugga” och ”Ängelns lek” tyckte jag mycket om. Harry Potter var jag helt galen i, är galen i. Och hallå, Haruki Murakami, vem har inte läst honom? Av någon anledning förtränger jag detta när jag tittar på topplistorna, allt jag ser är ”dåliga deckare”.

Så jag bestämde mig för att våga gå emot den där snobben i mig och bara köpa den bok som exponerades mest av alla. Det blev Kvinnan på tåget av Paula Hawkins. Och sedan blev jag liggande i soffan, klistrad i två dagar. Insåg förvånad att den här kvinnan kan ju faktiskt skriva, det är inte bara en massa klyschiga uttryck som stör handlingen, karaktärerna är intressanta och intrigen är spännande. Jag blir underhållen, blir (litet) skrämd, vad kan jag mer begära?

När jag väl kommer till slutet inser jag plötsligt att jag har sagt ”jag gillar inte deckare” av fel anledning. Det är inte språket det är fel på generellt, det kan vara helt okej eller riktigt vasst. Det är inte karaktärerna eller intrigerna, handlingarna, livshistorierna. Det är deckarmallen. För allt rör sig alltid åt samma håll, åt en upplösning, en förlösning där alla svar ska komma fram. Men jag vill inte ha alla svar serverade, jag blir alltid besviken när jag får dem, jag vill stanna precis precis innan avslutet och låta boken ligga så för all evighet. Jag vill fortsätta tänka och känna att historien fortsätter, att om jag bara börjar om och läser boken en gång till så ska jag inse något, hitta svar på något som rör mig själv och hela mänskligheten.

Kanske borde jag bara testa folie eller vad tror ni?🙂

 

 

Mrs Dalloway 

Under några dagar gick jag förra året från antikvariat till antikvariat i Göteborg för att hitta ett exemplar av Virginia Woolfs Mrs Dalloway (1925). Det var efter att ha sett den vackra filmen Timmarna, som anspelar mycket på just denna lilla bok. Mrs Dalloway fanns inte längre i nybokhandeln på svenska så det var därför jag gick till antikvariaten. Egentligen skulle vi läsa Mot fyren på kursen i Litteraturvetenskap, men jag var helt besatt av att hitta denna omtalade dam som ju hade vunnit så många hjärtan. Tillslut, när jag redan hade tappat lusten, eftersom lusten är flyktig, hittade jag den och så blev den stående i hyllan. Tills nu. 

Det hela utspelar sig under en dag i London. Den nu femtioåriga politikerfrun Mrs Dalloway ska ha en bjudning på kvällen, men tidigare på dagen får hon besök av sin ungdomskärlek Peter Walsh, ett möte som rör upp gamla minnen och känslor för dem båda. 

Om du bara ska läsa en bok av Woolf så tycker jag att det är denna. Mot fyren berörde mig inte det minsta, men detta nätta mästerverk har ett intensivt flyt i språket och mycket fängslande karaktärer. Inte en enda karaktär känns onödig eller konstgjord. Och det är spännande. Av någon anledning är det spännande.

Rastlös utan projekt

Okej, då var det konstaterat. Jag är inte gjord för att vara utan projekt. Nu har jag varit helt ledig i fyra veckor och har fortfarande en kvar tills sommarjobbet börjar. Vad har jag då gjort? Börjat träna inför halvmaraton, provat massa nya recept på sambon och sytt förhängen till köksbänkarna. Jag har bara läst en enda och en halv bok och tagit mig till stranden ett fåtal gånger (okej, vädret spelar in här…). På grund av privata omständigheter kan vi inte heller åka på någon resa, så jag klättrar verkligen på väggarna…

Det känns litet konstigt att slappna av med en bok när jag inte har producerat eller presterat något under dagen. Alla mindfulnessyogis tycker säkert att jag är helknäpp nu, men jag mår inte bra när jag inte producerar. Jag kompenserar med allt och vad som helst för att bli kvitt den vardagliga ångest som bara däms upp inom mig. Eller så planerar jag för vad jag ska göra sedan när jag ”får” göra saker. För jag har ju ”bestämt” att jag ska vara ledig, så dumt!

Kanske är det bara skrivandet som saknas. Kanske behövs det inga pauser från det för det är en del av mig och utan det är jag inte hel? Kanske är skrivandet min stund av mindfulness?

Men löpningen, jag är så glad att jag börjat springa lite mer målinriktat igen. Hittat tillbaka till det meditativa i det. Det är utan tvekan det bästa sättet att tänka. Och det är den bästa känslan av alla: Att klara längre och längre, snabbare och snabbare. Få uppleva kroppen trött och seg men hjärnan klar som natten. Idéer som sköljer genom en, tystnaden, den totala friheten. Känslan av oantastlighet, oövervinnerlighet. Att inget litet vardagligt problem har någon betydelse. Fågelkvitter, viskande träd, porlande vatten, regndroppar på pannan, inandning, syre, utandning, kontrollerad, sekunder, minuter, meter, mil, träd, stenar, hållning, nacke, armar, lukter, isättning, frånskjut. Trötthet, ihärdighet, tålighet, hårdhet.

 

 

 

 

 

Läsa och Skriva tar sommarledigt i juni

Äntligen är sista tentan för terminen avklarad och råmanuset skickat till en lektör för utlåtande. Jag har för tillfället heller inte särskilt mycket extrajobb inbokat, så jag kommer passa på att även vila från bloggandet ett slag. Det är jättekul att blogga, men också krävande. Ett inlägg tar en bra stund att planera och skriva – om det ska innehålla något vettigt. (Det vet ni som själva bloggar…) Det som tar mest på krafterna är dock det ständiga sökandet efter nya idéer och infallsvinklar. Detta måste en vila från ibland, även om det är roligt att vara kreativ så tar det på krafterna.

Det kommer alltså bli färre eller inga uppdateringar på bloggen under juni, men vi kan gärna följa varandra på Instagram, där jag heter @lasaochskriva. Jag kommer även att fortsätta läsa era bloggar som vanligt när jag har tid och lust. Glöm dock inte att vila litet ni också!

Nu hoppas jag få tid att läsa en himla massa bra böcker, vara utomhus, bada, träna och bara njuta! Bokrecensioner kommer längre fram i sommar🙂

Här sitter jag inomhus

Ursäkta den dåliga uppdateringen, men det är verkligen fullt upp! Det är högsommarvärme ute och här sitter jag inne vid datorn och skriver. Nej, inte en roman den här gången. I måndags fick vi examensuppgiften, en hemtenta som vi ska skriva på en vecka: Max tolv sidor om svenska språkets utveckling. Vi ska datera äldre texter med hjälp av det vi läst om olika reformer kring stavning, förändringar i böjningar o. s. v. Det är ganska kul, men jag känner mig litet stressad över omfattningen på uppgiften. Det är redan onsdag och jag har knappt hunnit halvvägs. Men, men, bara att kämpa på.

Ut och njut om ni kan!