Ett personligt bloggiversum om litteratur och skapande.
Då var det så dags för mig att gå en skrivkurs. Jag är så taggad på textsamtal och att träffa andra skrivande (och läsande) Göteborgare!
Det fick bli en kvällskurs, eftersom jag arbetar heltid. Kursen heter Författarskola och startar den 16 februari i Göteborg, på Folkuniversitetet. Kursledare är Johan Carle, som även är lektör och författare.
Har du gått kursen på Folkuniversitetet tidigare? Vad tyckte du? Eller ska du också gå den? Kommentera!
Istället för att recensera böcker tänkte jag tillsvidare lägga energin på att lyfta fram allt fantastiskt som finns att läsa. Det är väl trots allt därför du läser bokbloggar – för att hitta något bra, något som inspirerar? Spelar det då någon roll om det är nyskrivet eller ej? För min del läser jag helst böcker som har några år på nacken. Om de fortfarande håller då, så är de verkligen bra. Jag ska börja med en författare som alla aspirerande författare borde läsa. Det är också, vad jag har hört, en författare som många etablerade författare har som favorit.
Det finns ingen annan nu levande författare som fyller mig med sådan ödmjukhet som den engelske författaren Ian McEwan (f. 1948). När jag läser honom tvingas jag sätta skrivandet i ett större perspektiv och påminns om varför jag skriver. Om att kärleken till berättelserna är större än ytliga framgångar. Alla vill såklart bli lästa, men varför? Vad vill vi säga? Vill vi bara höra vår egen röst? Det är ingen bra anledning till att skriva. Flera av hans romaner berör just skapandeprocessen på olika sätt, både inspirationen och det tekniska.
Det märks att McEwan är en författare som själv läser mycket och verkligen bryr sig om att stanna upp och reflektera över sina texter. Det gör texterna mättade med innebörd när de väl når läsaren. Det finns en fin intervju med honom i Harvard Business Review där han berättar om sin skrivprocess. Den gjorde mig oerhört inspirerad. Läs!
I think it’s important in creativity to understand the value of hesitation, to not be in a rush, to pull back and pause—not because you’re blocked, not because you don’t know what to do, but just to let things enrich themselves. The moments I walk away from what I’m doing are often the moments I think I know exactly what to do but I don’t quite trust it. So before I go charging down the alley, I resist. Then I go back. I don’t believe in just splurging it down incorrectly. It’s better to get as much right the first time around as you can.
https://hbr.org/2012/11/ian-mcewan
Mitt svar är alla! Åtminstone alla som jag läst, som du ser på bilden ovan. Hans bästa romaner är enligt min mening Kärlekens raseri (1997), Amsterdam (1998) och Försoning (2001), men alla hans böcker håller hög kvalitet och är väl värda att läsa.
Om du är intresserad av att skriva och funderar över hur du ska börja din roman, läs första kapitlet i Kärlekens raseri. Det är nog det absolut mest fängslande första kapitlet jag läst i hela mitt liv. Jag kom ihåg att jag lade ihop boken med en stor lycklig suck och tänkte: Jag har funnit den perfekta början. Inte att jag hade skrivit den, utan att jag funnit den, fått läsa den, den existerade!
Kapitlet inleds med en picknick. Ett lyckligt par som återförenats efter en tid. Men någonting utspelar sig en bit bort på fältet och mannen i förhållandet dras in i förloppet på ett sätt som han aldrig kunnat föreställa sig. Katastrofen är snart ett faktum. I sig själv skulle kapitlet, med lite redigering, fungera som en fristående tragisk novell. Läs det så förstår du vad jag menar.
Förra veckan satte jag tänderna i den av hans romaner som jag ägde men inte ännu hade läst, Uppdrag Sweet Tooth (2012). En spionroman i kalla krigets tid. Tidigare hade jag tvekat, eftersom spioner och olika former av krig aldrig har intresserat mig särskilt mycket. Men Ian överträffar alltid förväntningarna. Inte var detta någon vanlig thriller. Herregud nej!
Ytligt sett handlar det om hur MI5 värvade författare under kalla kriget, som skulle kunna påverka den idémässiga utvecklingen via sina verk. Det var ett så kallat Idéernas krig. Det är intressanta är dock hur vi får följa en ung författares utvecklingsprocess. Vi får genom agenten Serena ta del av hans första noveller när hon lär känna honom, av vilka flera är intressanta i sig själva, varpå vi får följa hans process med en roman på nära håll då han och Serena inleder ett förhållande. Jag gillade inte slutet så mycket, det var inte McEwans bästa verk, men aldrig har jag läst en så spännande bok om litteraturens tillblivelse och den kreativa processen. Det är romanens centrala tema. Den lyfter inte upp författaren som något geni. Tvärtom. Vi får gå in i processen hur en författare arbetar, hur verken blir till, och det komplicerade sambandet mellan erfarenhet-idé-fantasi-text.
För att hitta inspiration och skrivglädje skulle jag rekommendera att läsa Försoning. Det är ett exempel på ”den stora romanen”, en väl uppbyggd sådan med förflyttningar i tid och rum. Det är också ett exempel på hur berättaren påverkar berättelsen, för att inte avslöja för mycket om slutet för dig som inte läst den. Samtidigt finns där en del skrivtips inbakade. Den unga flickan Briony resonerar exempelvis kring hur hon ska gestalta saker trovärdigt i sin dagbok.
Om du är mer sugen på att fundera över det organiska i skapandet och kopplingen mellan galenskap och genialitet, läs Amsterdam. I denna skildras bland annat en kompositörs arbete med ett nytt mästerverk. Den skapade kraften bränner särskilt över sidorna då han sitter vid en vandringsled och skriver på sin symfoni, och inte kan slita sig från den, trots att han blir vittne till ett fruktansvärt överfall en bit därifrån. Jag vet inte varför jag älskade den boken. Det är ju fruktansvärt. Osympatiskt. Men helt utsökt.
Jag hoppas du fick några fina lästips, om du inte redan har läst böckerna. Kommentera gärna om du har tips på andra författare som du tycker inspirerar dig att skapa.
Då kändes det plötsligt som om jag borde börja blogga igen. Kanske är det någon i den här världen som förstår mig.
Mycket har hänt. Och inget har hänt.
Just nu väntar jag, väntar och väntar. Jag har två manus som jag väntar på svar kring.
Det första manuset skrev jag för fyra-fem år sedan, då vi senast hördes här på bloggen. Det handlade om en ung, vilsen kvinna, med en förstörd syster-relation, som går med i en sektliknande grupp. Det blev inte antaget av något vuxenförlag då, men jag fick väldigt ”snälla” refuseringar. Ett stort förlag skrev att de hade diskuterat den i manusgruppen, men att det inte riktigt var en vuxenbok, utan mittemellan en ungdoms- och vuxenbok. Jag var 26 år och förstod såklart inte vad de menade, utan blev bara ledsen och trodde att det betydde att jag skrev ”omoget” eller något. Jag svarade inte ens och tackade för feedbacken, för jag trodde att det var ett standardiserat mejl… Idiot. Nu läste jag nyligen om manuset med mer vuxna 30-åriga ögon, och insåg att det nog faktiskt är en bok för unga vuxna, så jag har skickat det nu igen (!) fast till ett annat förlag, med annan målgrupp, eftersom jag fortfarande tycker att det håller.
Efter de där refuseringarna kring 17/18 skrev jag på en massa olika saker, letade efter den rätta historien. Sedan hade jag ett extremt stressigt jobb under ett par år, då jag knappt orkade läsa, än mindre vara kreativ. Jag var död inombords. Allt handlade om arbetet. För två år sedan hittade jag tack och lov en fantastisk arbetsplats, utan den stressen. Ett arbete som dessutom stimulerar kreativiteten genom mötet med människor från hela världen. Först kom läslusten tillbaka, därefter skrivlusten.
Så i april i år fick jag en idé till, hör och häpna, en historisk roman! Den är delvis baserad på verkliga händelser och jag har fördjupat mig i både riksarkivet och gamla journalarkiv. Jag skrev maniskt i ett halvår. Hela semestern, varje pendlingstimme till jobbet, alla sena kvällar. För att inte tala om allt tankearbete i duschen, på toaletten och när jag egentligen borde varit närvarande med mina närmaste. Jag var totalt uppslukad, på ett nästan sjukligt vis. Romanen var allt jag tänkte på. Och jag tänker nu att det måste finnas något angeläget i just den här berättelsen, för jag har aldrig blivit riktigt så galen förut. Även detta manus har jag nu skickat. Ett förlag som hade fått ett utdrag ville läsa mer, så jag väntar nu på vad de ska tycka om helheten.
Sedan jag fick det där brevet har jag inte kunnat sova, fått två ögoninfektioner, blivit manisk igen och är ideligen inne och redigerar och gör nya versioner. Läser min egen text tills ögonen blöder, bokstavligen. Ena stunden nöjd, andra stunden förkrossad, tredje stunden, när jag utmattad sjunker ihop och inte orkar ha mer ångest över huruvida just den där personen ska tycka om det eller inte, känner jag fuck it, jag löser alla problem. Detta kommer bli en bok, om jag så behöver skriva om den tio gånger. Jag älskar ju den. Jag är gärna inne i den där världen ett år till. Och jag orkar allt, bara jag vet vart jag ska. Blir det bara ett nej utan riktlinjer, så blir det till att anlita en egen lektör och skriva om, och försöka igen. På ett eller annat sätt blir det en bok, i sinom tid. Jag vill ju så gärna att alla ska läsa boken. Vill dela den här världen. Den känns så verklig.
Hittills har jag bara fått positiv respons från familjemedlemmar och kollegor, även om ingen har hunnit läsa klart hela än, och jag blir så glad när de engagerar sig i karaktärerna! Så kanske är det lika bra som jag tänker mig att det är i mitt huvud. Eller… Kanske är de bara snälla? Jag vet inte! Kan de inte läsa fortare? 🙂
Hur som helst. Jag hatar att vänta, vill alltid vara i arbete. Det har alltid varit min svaghet. Försöker jobba med mina noveller under tiden, men jag vill egentligen bara diskutera manuset och ge mig in i de redigeringar eller utvecklingar som behövs.
Är det någon i denna värld som tål att vänta?
Ett tag hade jag tappat tron. Jag var helt säker på att manuset inte var något att ha. Dessutom hade jag skitmycket i skolan. Skulle jag verkligen prioritera en liten hobby framför den? Jag gav upp och lade allt skrivande åt sidan i flera månader. Men jag läste desto mer.
För några veckor sedan tog jag fram manuset igen och började läsa. Läsa på det sätt jag läser andras romaner. Utan att hoppa över rader för att jag vet vad som ska stå. Det slog mig att det hade många kvalitéter och utan att jag hann tänka eller planera började fingrarna korrigera saker som jag måste ha burit på undermedvetet. Både saker som lektören påpekade kring det dramaturgiska och helt nya saker. Såhär ska det ju vara, inte sådär. Hur tänkte jag egentligen här?
Vid varje läsning hittar jag språkliga brister. Adjektivsjukan. Radera. Gestalta. Jag hittar logiska felslut. Tänk igenom. Ändra. Och så språket igen i den nya texten. Jag jobbar mig igenom den, sakta men säkert. Den är närmare 50 000 ord så det tar lite tid.
Jag inser att det här kan bli bra, men det krävs ännu mer hårt arbete. Mitt språk är inte så bra som jag tror. Jag måste läsa ordentligt. Verkligen läsa. Men viktigast av allt: Inte fastna i språket. Storyn måste hålla, alla trådar vävas ihop.
Jag vet inte om jag bara ska redigera själv nu en gång till innan jag skickar det till ett förlag eller om jag ska ta en vända till med lektör när jag känner mig färdig. Vad tycker ni är bäst? Jag har ju funderat mycket på att ge ut själv, men vill nog ändå testa och se vad förlagen tycker, med tanke på att det är så dyrt att ge ut själv om det ska bli bra.
Hur tänker ni kring att skicka till förlag? När är ett manus redo? 🙂
Peter Barlach är författare och har skrivit feelgood-romanerna Det är jag som är Caroline, Konsten att vara Caroline, Nyckeln till Caroline och senast Carolines pris. Huvudpersonen är en 25-årig kvinna och själv är han… inte det. Hur funkar sånt?
Jag kallar min hjältinna – den uppfuckade och guldhjärtade – Caroline för ”mitt alterego, min förebild och min tittglugg på världen”. Jag ska försöka förklara varför.
Jag undrar ibland hur det kommer sig att jag som medelålders man skriver om en hälften så gammal (dubbelt så ung?) kvinna, Caroline. När andra frågar brukar jag svara att jag är en människa som skriver om en annan människa. Men det är ju inte riktigt så enkelt. Min och Carolines främsta beröringspunkt ligger i våran respektive livskatastrof. Min mamma dog i en bilolycka tre veckor innan jag skulle fylla 12 och Carolines handikappade lillebror drunknade på hennes 13-årsdag. Vi bearbetade vår sorg på liknande sätt. Vägrade ta hjälp av proffs. Fejkade att vi mådde bra för att slippa följdfrågor om hur vi egentligen mådde. Både jag och Caroline självmedicinerade i högstadiet med skolk, cig och sprit. I vår livskatastrof är vi för evigt förenade. (I senaste boken Carolines pris berättar Caroline dessutom hur hon under den här perioden upptäckte sexualiteten via porren. Där slutar dock alla jämförelser med mig; hon använde sin sexualitet genom att gå ut och ta för sig och ligga med män, jag runkade bort högstadiet.)
Caroline är en person jag beundrar mycket. Hon sitter inte i baksätet i sitt liv och muttrar över hur chauffören rattar dåligt. Hon är inte bitter. Hon är en doer i ordets bästa bemärkelse. Även jag har tänkt att jag skulle vilja hjälpa en gammal döende vän över till andra sidan, men vågar inte. Caroline vågar. En gång passerade jag en sovande alkis med mobilen i öppen hand. Jag ville så gärna ta mobilen och stoppa den i hans innerficka så att ingen skulle komma och sno telefonen, men jag gjorde inte det. Jag var rädd att alkisen skulle vakna och bli arg, jag var rädd att någon skulle tro att jag var på väg att ta den, jag var rädd helt enkelt. Jag lät Caroline passera samma alkis när hon dessutom var jagad av både inre demoner, poliser och var under extrem hög stress. Utan att reflektera över några konsekvenser tog hon telefonen ur alkisens hand och la den i hans innerficka. Caroline är modigare, smartare och coolare än jag. Och så går hon aldrig hem och grämer sig över ”varför sa jag inte det där eller där”. För det har hon sagt precis i samma ögonblick hon behövde, onelinerdrottningen.
Jag vill skriva om någon som går sin egen väg på riktigt. En ung kvinna i Sverige som gör det idag sätter mycket mer på spel än en man. Det blir mer spännande och dynamiskt om en kvinna på riktigt utmanar etablissemangets alla normer om hur man bör och ska leva både i det stora (följa lagboken) och i det lilla (tex vem man ligger med och varför) än om en man gör det. En kvinna har fortfarande andra inre och yttre krav på sig som vi män slipper. Det är viktigt för mig att Caroline inte reflekterar över sig själv via hur män ser på henne. Dessutom än idag behövs det fler starka kvinnliga karaktärer i litteraturen. Och med starka menas inte att de är åklagare eller läkare – utan att de driver handlingen framåt. Mycket kan man säga om Caroline, men det är ingen tvekan om vem som sitter i förarsätet i hennes liv.
Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson är en roman om en sverigefinsk tjej som växer upp på 80-talet i Göteborgsförorten Gårdsten. Skildringen lyfter upp frågor om klass, rasism och invandrarskap, men illusterar också på ett djupare plan språkets betydelse för individen och gruppen. Den är ett exempel på hur språkpolitik har bedrivits i Sverige under 1900-talet och hur de för arbete inflyttade finländarnas barn bemöttes i skolan.
Porträttet av Miira är speciellt eftersom det inte följer gängse genuskoder; språket är grovt, hon slåss friskt, bajsar från fönster och har ett självförtroende när det kommer till sin fysik som sällan skildras i litteraturen hos unga tjejer. I. love. it. Miira biter med hästtänderna och tar till nävarna när killarna tafsar, medan andra tjejer bara står och mesar. Efter ett våldtäktsförsök senare i boken söker hon sig till platsen beväpnad med kniv, gång på gång, närmast besatt av att slita isär odjuret.
Hon är så betonghård som hon måste vara i förorten. Hon vet hela tiden att hon är smart, kapabel och har alla möjligheter att bli vad hon vill. Det är bara det dagliga överlevandet som kommer i vägen. Som att hon måste vara cool och ha stenansikte. Inte låta någon se att hon pluggar. Snatta grejer för att inte behöva be mamma om pengar. Inte ramla i händerna på peddon och knarkare. Sånt där som alla barn måste tänka på.
Författarens stil är nyskapande och… rolig. Jag har aldrig läst en bok med så många nyuppfunna konstellationer av ord och verbifieringar som hålls konstant hela vägen. Alltsammans blir träffande och bidrar till en främmandegöring av svenska språket som känns spännande. Som blivande svensklärare ser jag stora möjligheter att använda boken i undervisningen eftersom det finns så mycket att diskutera i den.
Det finns en fortsättning som heter Miira. Den ska jag definitivt läsa snart!
Jag hade inte läst någonting av Balzac tidigare (hm… tror vi bara läste Flaubert och Zola i litteraturvetenskapen) när jag hittade Pappa Goriot i en ny vacker upplaga och översättning. Modernista har gjort en hel serie med klassiker i otroligt snygg förpackning och jag köpte närapå alla som var på rean.
Beskrivningen av romanen Pappa Goriot var dock det som tilltalade mig mest. Den kändes också som en bok som en verkligen borde ha läst, eftersom den ses som det viktigaste verket i Balzacs ”La Comédie humaine”.
I romanen får vi följa den unge studenten Eugène som kommer till Paris från en fattig familj på landet men som har fina släktingar i Paris. Denna släkt gör så att han kan presenteras i de fina salongerna, vilket kan ses som både hans lycka och sorg. För i och med att han får smaka på lyxen väcks också ett omåttligt begär efter pengar. Han är innackorderad på ett sunkigt pensionat och där bor många unika personer, bland annat en kriminell, Vautrin, och en pensionerad makaronfabrikant, pappa Goriot. Goriot är far till två av Paris förnäma fruar och han ger dem allt han äger i hemgift och gåvor för att de ska vara lyckliga, medan han själv ruttnar i sitt smutsiga rum hos fru Vaquer. Eugène blir förälskad i en av hans döttrar. Eller tror att han blir.
Åh herregud. Jag har nog aldrig blivit så berörd av en så gammal bok. Oftast känns intrigerna väldigt avlägsna i 1800-talsromaner och jag läser dem med en viss distans, men den falskhet som här beskrivs och sättet på vilket människor fjäskar för varandra för att få lite av den andres strålglans och hur de drar nytta av varandras olycka känns mer som nutid än något annat. Den enda skillnaden består i formaliteter som hemgifter och klänningar. Det mest hänförande är dock hur nära pappa Goriot känns och jag slås av hur hans kärlek till barnen är det enda i romanen som inte existerar med en baktanke. De sista kapitlen är hjärtskärande att läsa.
Note to self: Om du känner att du håller på att glömma vad som är viktigt i livet – läs Pappa Goriot.
Läsa och Skriva