Kontraster

För två veckor sedan påbörjade jag min verksamhetsförlagda utbildning på en gymnasieskola. Hittills har jag följt en klass och sedan hållit 8 lektioner av varierande kvalitet. Det svåraste är grammatiken. Trots att jag har skrivit ner de rätta svaren blir jag osäker på om det verkligen är rätt när jag går igenom på tavlan och eleverna ställer svåra frågor. Jag vet ju att jag kan det, ändå blir jag helt förvirrad. Det roligaste än så länge har varit att jobba med språksociologi och retorik. Det blir många fler diskussioner med eleverna i dessa moment än i grammatik. Än så länge har eleverna varit väldigt snälla mot mig! Vissa försöker vara lite kaxiga men det är bara roligt. Äntligen vet jag vad jag ska jobba med! Jag gillar eleverna och friheten i att planera själv och disponera min tid. 

Boken då? Jo, jag hade ju min skrivhelg för flera veckor sedan och fick gjort en hel del, men nu minns jag knappt längre vad jag skrev eller ändrade i manuset. Vet bara att jag var nöjd med ändringarna.

Allt hade kunnat kännas toppen, om det inte vore för att människor i min närhet har det riktigt tufft och har haft det länge. Manuset känns inte längre verkligt och angeläget när de verkliga människorna kräver min omsorg och mitt engagemang. Jag kan tyvärr inte skriva om det på bloggen, åtminstone inte just nu. Det är starka kontraster. Jag är eld och lågor på praktiken och glömmer allt det hemska, sedan minns jag på kvällen hur det är och då vissnar hela jag. Tur att jag är bra på att förtränga saker på dagarna för annars hade jag inte fått något gjort. 

Redigering, del 3 – När det tar emot

Jag tog en paus från mitt manus – och den har blivit ganska lång. Till skillnad från i våras pluggar jag heltid nu och har inte riktigt haft ork att sätta mig med texten. Istället har det blivit mycket romanläsning på kvällarna och några skrivna rader här och där på spårvagnen. Reflektioner och annat. Dagboksliknande.

Sambon ska åka iväg nästa helg och då ska jag äntligen ta tag i manuset igen. Tyst och lugnt hemma. Plugget får jag jobba undan under veckan så att jag verkligen kan koncentrera mig. Det låter litet dumt att jag vill att han åker bort, men jag ser fram emot att vara helt ensam några dagar och bara sjunka in i berättelsen. Jag behöver mycket sammanhängande tid när jag ska skriva manus, kan inte skriva en halvtimme-timme då och då eftersom det tar tid att komma in i texten.

Jag vet att många är som mig i det. Men det får inte bli en ursäkt för att inte skriva, eller för att skriva på nya idéer istället för på det där halvfärdiga manuset, vilket det blivit för mig.

Hade jag velat skriva på boken den senaste månaden så hade jag skapat den tiden. Men jag har inte orkat. Jag måste tvinga mig att ta tag i det nu. Det är nu det känns tungt, när det verkligen är ett jobb att få ordning på alla lösa trådar.

Det är nu, exakt i denna stund, som sorteringen sker. De som inte pallar och de som kämpar på. De som ger upp och de som en dag står där med en färdig roman.

Jag ska vara en av dem som kämpar på. Jag ska jobba mig upp i flow igen.

 

 

 

Spännande utan action 

Efter att ha läst Flickvännen gick jag raka vägen till bokhandeln och köpte del två: Den vita staden. Det var så spännande att jag inte kunde vänta med att ta reda på hur det skulle gå.

Karin är en rätt så annorlunda människa, sett ur mitt perspektiv. Hon bryr sig inte om att skaffa varken jobb eller utbildning. Hon vill inte försörja sig själv, hon vill ha en kille som ordnar det. Helst en farlig kille. Kanske känner hon så för att hon tror att det bara är farliga killar hon kan få, vilket ju i så fall är sorgligt och visar på dålig självkänsla. Men ingen ska minsann tycka synd om henne. Hon har valt detta. Hon älskar John.

Hon är snygg. Modellsnygg. Det är hennes valuta. Hon gör allt för att hålla värdet stabilt. Hon gör var hon kan åt de där två celluiterna på låret, hon tvättar och borstar och skrubbar. Åldrandet skrämmer henne. Hon hoppas att John ska fortsätta älska henne. Hon hoppas att hon ska fortsätta älska honom, om han slutar. Med att råna, döda och stjäla. För det där huset hon fått av honom är så fint, hon älskar det. Kanske älskar hon bara huset, livet han köpt åt henne. Hon träffar inte längre sin familj eller sina gamla vänner. De enda hon umgås med är andra flickvänner till killarna i gänget. Ingen vågar prata om något viktigt. I Maffiabröder vittnade ju en mot sina polare.

I Den vita staden är hon ensam i huset som blivit kallt och grått. Hon ammar sin nyfödda dotter. John är borta. Vi vet inte var han är eller om han lever. Kronofogden knackar på dörren och hon kommer att förlora allt.

Karolina Ramqvists två romaner väcker många känslor och är båda mycket effektivt uppbyggda för att skapa spänning, men på ett annorlunda sätt. I stället för att undra om killarna kommer att klara brottet utan att åka fast, undrar jag vem som är lojal, om Karin kommer att sticka från John, ta livet av sig eller om barnet, Dream, ska råka strypa sig med den där sladden. Eller om hon ska frysa ihjäl. Det är två helt klart spännande och njutbara romaner. Dock hade jag velat ha lite mer bakgrund och djup, men det kanske inte hade passat Karins ytliga karaktär.

Aftonland

Ända sedan jag läste Den andra kvinnan har jag längtat efter Therese Bohmans nästa bok. Inte för att Den andra kvinnan var särskilt speciell. Den var självklart välskriven men historien var klassisk (ganska tråkig ramhandling). Det var dock något i huvudkaraktärens hållning mot omvärlden. En alienation, en ensamhet som sällan skildras på annat sätt än som något dåligt. I Den andra kvinnan var ensamheten överlägsen, klarsynt.

Själv har jag varit mycket ensam. Och stundvis älskat det. Det finns tillfällen då ensamhet får en människa att se klarare, friare, tror jag. Den ensamma människan är inte bunden till en omgivning, tänker inga pliktskyldiga goda normativa tankar.

Den ensamhet som skildras i Aftonland är mörkare. Karolina är konstprofessor i Stockholm. Hon har nyligen gjort slut med sin sambo och lever singelliv i sin nyinköpta lägenhet nära Söder. Hon rör sig i Stockholms innersta kulturkrets, med kulturjournalister, forskare och konsthandlare. Hon älskar sin titel, sitt jobb, de intellektuella samtalen. Men hon märker hur människor beklagar hennes livsval, det att som fyrtioåring gå ur en fast relation. Så en dag vandrar en självsäker ung doktorand in i hennes kontor med ett stort fynd. Karolina tampas med attraktionen till doktoranden och med minnet av något hon trodde var kärlek. Det är inte längre historien om en ung människas protest mot konventioner, om självvald ensamhet, utan den om kvinnan som är fångad i sin biologiska kropp, oavsett hur väl hon argumenterar för sin frihet. Denna kropp har en livmoder med ett bäst-före datum, som tycks stå stämplat i pannan.

Lika mycket som Aftonland är en roman om ensamhet och åtrå, är det en hyllning till konsten och kärleken. Karolinas idéer om konst är aningen kontroversiella för vissa. Hon anser inte (och detta är en återkommande kritik även i Den andra kvinnan) att konst är bra bara för att den är feministisk. Hon älskar det vackra för det vackra, inte för det politiskt korrekta. Och där är jag böjd att hålla med henne, även om jag själv ofta faller för ”fina budskap”.

Den enda kritik jag har att framföra är att jag hade velat ha mer. Mer av allt detta goda, detta mumsande på idéer och samhällsreflektioner. Jag längtar redan efter Therese Bohmans nästa roman. Hon är en av de mest intressanta nutida svenska författarna och förhoppningsvis har hon många böcker framför sig.

Nina Bouraoui – min nya litterära kärlek

Jag har verkligen inte orkat blogga det senaste vilket är väldigt tråkigt. Inte har jag skrivit ett ord på boken heller. Dock händer det så mycket annat kul och stimulerande just nu, i och med min nya påbyggnadsutbildning till ämneslärare. Många hundra sidor kurslitteratur, grupparbeten och hemuppgifter, sedan tenta. Jag har fått en ganska bra struktur på det hela: Plugga under normal arbetstid (med paus för träning/promenad och mat) och sedan vara ledig på kvällarna. Utmaningen är att producera något kreativt efter all hjärnverksamhet under dagen. Lättare är det att läsa, som ren avslappning. Att kunna försvinna från en deadline i en timme på kvällen, stjäla några vackra meningar på bussen till skolan…

Jag blev så lycklig när jag upptäckte henne, Nina Bouraoui. Liten och nätt, men full av mening. Jag läste på baksidan till Pojkflickan när jag stod i biblioteket. Ett kort utdrag ur boken och jag kände det som om någon slog till mig. Det var kärlek. Vilket språk! Så lätt, så fantastiskt lätt det var. Så rytmiskt. Självklart men speciellt. Fåordigt men exakt. Vilken oerhörd känsla och begåvning! Hon skrev om tunga saker med lätt hand. Som om det var hur enkelt som helst. Jag vet att jag kan vara generös med beröm och ger många boktips, men det här var bra.

Pojkflickan är en s. k. autofiktiv roman, närmast självbiografisk, men litterär i allra högsta grad. Nina växer upp i Algeriet som barn till en fransk mor och algerisk far. Hon flyttar i tonåren till Frankrike. Hon utforskar sin identitet, känner sig ibland som en pojke, upplever rasism och fördomar. Och saknaden efter barndomsvännen Amine är som ett svårläkt sår.

Bouraoui åkte direkt upp på min topplista över författare och jag blev överlycklig att det fanns så många romaner översatta av henne. Någon mer som läst henne? Har nu lånat Dockan Bella på biblioteket, en ”fortsättning” på Pojkflickan. (Dock ska jag först ta mig an Therese Bohmans nya roman Aftonland. Den har jag sett fram emot länge. Recension kommer.)

 

 

 

Sammanfattning – Augusti

Fil 2016-08-30 09 07 49.jpeg

”Jag är en sjuk människa…”

Så börjar Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet (1864). Mannen har inrättat sig i ett skitigt källarhål och dragit sig undan det levande livet. Första delen i anteckningarna ägnas åt teorier om hur mänskligheten fungerar. Denna del är ganska svårgenomtränglig, eftersom meningarna är sprängfyllda med infall och bisatser, men om en verkligen anstränger sig för att hänga med i resonemangen är det hela mycket välformulerat och underhållande. Begrunda bara detta:

”Och just detta element, sin fantasi och sina drömmar, sin futtigaste dumhet, detta vill hon till varje pris behålla, i det enda syftet att bekräfta inför sig själv (och detta är absolut livsviktigt) att människor är människor och inte pianotangenter, på vilka naturlagarna egenhändigt spelar under det växande hotet att få dem så under sina fingrars våld att ingenting utom tabellerna återstår för dem att vilja.” (s.43)

Andra delen ägnas åt en tillbakablick på hur berättaren gick ner sig så totalt att han beslutade sig för att låsa in sig i sitt källarhål. Vi får följa med på en sjukligt pinsam och förnedrande middag med gamla skolkamrater samt en sväng på bordell där vi träffar Liza, en ung kvinna som blivit skyldig sin bordellägare pengar och är på väg ner i en spiral av misär. Berättarjaget handlar gång på gång ur en känsla av att vara mindre värd och vilja hävda sig inför sin omgivning, vilket får förödande konsekvenser. Han känner sig alienerad från människorna på ett överlägset sätt, han vältrar sig i sin fattigdom och hävdar gång på gång sin intelligens och sin bildning – och han vill bli tillbedd för detta.

Dostojevksijs lilla roman är mycket träffsäker. Han tränger in i människans innersta drivkrafter och plockar fram dem i ljuset, berättarens löjliga försök att demonstrera makt över andra ger mig en dålig magkänsla. Jag tror att jag kommer behöva läsa om den för att riktigt förstå den, men bara denna första läsning gav insikter om mig själv – och inte så vackra sådana.

Jag påminns gång på gång om Therese Bohmans Den andra kvinnan (2014) som jag läste förra året, där det kvinnliga jaget känner ett släktskap med den manliga huvudpersonen i Anteckningar från källarhålet och där hon på ett liknande sätt beskriver hur makt demonstreras i dagens samhälle. Det var också efter att ha läst Den andra kvinnan som jag blev intresserad av Anteckningar från källarhålet.

 

Fil 2016-08-30 09 43 56

 

Eftersom jag läste Agnes von Krusenstjernas Tony växer upp (1922) med stor behållning bestämde jag mig för att ta mig an även de två följande böckerna i serien: Tonys läroår (1924) och Tonys sista läroår (1926). I våras läste jag Augustprisnominerade Den sårade divan (2015) av idéhistorikern Karin Johannisson som tar upp de biografiska delar ur Krusenstjernas liv som kretsar kring vistelsen på mentalsjukhuset Beckomberga och efter det blev jag ytterligare intresserad av böckerna.

Jag blev ganska besviken på handlingen i Tonys läroår, där den aristokratiska släktmiljön känns avlägsen och händelselös, till skillnad från första boken går hon inte i skolan längre, utan de enda hon träffar är de adliga släktingarna i Stockholm. Det som väger upp är speglingen av Tonys starka känsloliv. Ibland blir jag nästan irriterad på henne för att hon är överkänslig och jag inte förstår varför hon handlar som hon gör, men det är just också i detta som boken utmanar. Jag kan bitvis känna igen mig i hennes överkänslighet och kanske är det därför hon irriterar mig. Tonys läroår känns dock i mångt och mycket som en transportsträcka till den sista delen.

”Den människa, som lever mycket i fantasien, är så van att i fantasiens rike ej bära ansvar för något, så van att drömmande åse allt, att hon blir häpen över att hon bränner sig, då hon sticker båda händerna i elden.” (Tonys sista läroår, s. 131)

I Tonys sista läroår får vi följa med till institutionen, ”Kejsarens hotell”. Här framträder ett rikt galleri av personer, främst kvinnor, som på olika vis drabbats av psykisk sjukdom. Krusenstjerna beskriver dem på ett intressant sätt. Bakgrunden till Tonys egen vistelse där är att hennes läkare, som hon haft ett sexuellt förhållande med, troligen vill  ogiltigförklara henne om hon skulle vilja skvallra. Hon har visserligen haft flera utbrott av ”hysteri” (eller snarare schizofreni) då hon hört röster och talat som någon annan än sig själv, men hon är aldrig helt psykotisk, det finns alltid en verklighetsförankring under hennes utbrott; hon kan själv iaktta sin egen förnedring, men ändå fortsätter hon. På något sätt känns det som ett rop på hjälp, till någon. Läkaren som ska hjälpa henne utnyttjar hennes beroende, tillit och aktning.  På detta sätt är detta en intressant bok om utsatthet och maktmissbruk.

 

 

Liv, arbete, liv

Jag måste bara säga, innan jag går in på nästa fördjupning i gestaltning, att jag är grymt imponerad av alla därute som har ett heltidsjobb, ett hem och kanske till och med barn men som ändå lyckas ta sig tid att skriva och läsa böcker. Och jag vill också säga detta för om någon har känt som jag, så ska hen inte känna sig ensam. Jag sommarjobbar på mitt vanliga ställe och tanken slog mig efter cirka fem veckor: Att arbeta tar tid! Hemmet är stökigt och jag hinner inte skriva. ”No shit, Sherlock”, tänker ni kanske. Ja, jag antar att jag är välkommen till verkligheten. Att det är detta som kallas vardagspusslet.

Men ibland undrar jag om det finns en hemlig kod. Att jag är lite värre än vad som är normalt. Under det första året jag heltidsarbetade som säljare, innan jag började plugga, gick jag ofta till jobbet utan underkläder för att de rena var slut. Jag skämdes över det, men hade fullt upp med att prestera på jobbet – och vad ingen såg led ingen av. Jag tvättade kläder i duschen för att jag glömde boka tider, sprang till och från spårvagnar i stort sett dagligen, tog bussar åt fel håll ibland, eller glömde gå av på min hållplats och fick springa 400-meterslopp i högklackat för att komma i tid. En gång stod jag flåsande och bankande på dörren till det tomma kontoret. Det var en helgdag. Många gånger kunde jag inte somna av rädsla för att försova mig. Jag skötte alltid mitt jobb på bästa möjliga sätt, levde för beröm av chefer och kunder, men på fredagarna, när ytterdörren slog igen bakom mig, var jag förvirrad och nära kollaps. Jag slutade träna, skriva, läsa, kolla på film och umgås med vänner. Till slut grät jag varje morgon när jag åt frukost, som en del av min morgonritual. Jag kollade klockan, torkade tårarna, och rusade till jobbet.

När jag började plugga fick jag åter upp gnistan för livet. Tänk, jag hann sköta skolan och ha ett kreativt liv, samtidigt, tack vare platsoberoendet och den fritt disponibla tiden. Tack vare känslan av att vara på väg mot något högre mål. Jag var helt i extas, känslan var otrolig. Att vara en fri människa! Jag skaffade mig ett extrajobb – till och med det klarade jag av.

Jag längtar till att jobba efter examen, jag vet att det blir roligt, är taggad och säker på att jag kommer att sköta mitt jobb strålande. Jag är ju en duktig flicka. Men ibland blir jag orolig över hur jag ska klara vardagen runt omkring, hur jag ska förbli mig själv på ett privat plan. Jag vill lära mig rutiner, vardagspussel. Jag hoppas att jag kan. Men tänk om jag slutar skriva och kommer i en ny negativ spiral?

Hur gör alla människor för att behålla sig själva och inte bara bli sitt jobb?