Debutant som inspirerar

Jag läser aldrig noveller, för jag tycker inte de ger lika mycket som romaner och jag tycker det är tråkigt när karaktärerna försvinner efter att jag precis lärt känna dem. Därför är jag skeptisk när jag plockar upp Marica Källners debut Det som får plats ur brevlådan. En liten nätt bok på 96 sidor. Jag tänker: Vad kan den egentligen innehålla?

Redan i första stycket ”Varför novell?” bemöts min kritik. Det märks att Källner väljer novellformen för att det är det hon själv läser. Det är den form hon brinner för. I det tredje stycket ”Vad är en novell?” slår hon hål på mina föreställningar om novellen (som jag gissar kommer från grundskolan) och jag känner hur det börjar pirra i magtrakten. Jag grips av en plötslig lust att också skriva noveller!

Noveller blandas med stycken om skrivandet av dem, hur de blivit till, hur vissa fortfarande är i blivande, hur andra aldrig riktigt blir. Jag gillar novellerna ”Och jag sa ja” och ”Fredrika”. Längre fram kommer noveller som känns mer ofärdiga och jag börjar tvivla, men Källner vänder på det hela och visar i sina mellanstycken hur hon kämpat med dem på olika sätt. Det gör dem intressanta. Allt är med av en anledning. Hon beskriver skrivförlopp, utmaningar med att hitta sin röst, karaktärer, viljor och brännpunkter. Egentligen är det mellanstyckena som gör samlingen läsvärd, speciellt för skrivintresserade.

Samtidigt bör det ske en utveckling till Källners nästa samling vad gäller novellerna, eftersom det är vad denna samling på sätt och vis lovar genom sin utformning. Det som får plats är en introduktion och en fortsättning kräver progression. Jag tvivlar dock inte på hur dedikerad Källner är författarlivet. Åtminstone jag blir otroligt inspirerad till att både läsa och skriva när jag läser henne. Det är en smart debut på så sätt, då den väcker intresse för nästa samling.

Boken finns att köpa på bokus.

Han Kang – en viktig röst 

Ni vet de där författarna som en borde ha läst men som en inte kommit sig för att läsa. Ni vet författarna som skriver om det som är viktigt men samtidigt det som är så jobbigt att en helst undviker ämnet. Jag läste nyligen en av dem.

Hur intressant är det att läsa om ruttnande kroppar? Hur spännande är det att se en schizofren person med anorexi för sin inre syn – att föreställa sig hur ben och insida hud möts, hur hon förvandlas till… ett träd? Eller en kvinna som ser sin lillasyster bestämt men långsamt ta självmord? Är det inte bara plågsamt?

Hur kan Han Kang lyckas hålla mig kvar under dessa groteska förutsättningar? Hur kan studenter som möter slakt stundtals bli till något vackert? Hur kan jag ibland luras att tro att galenskapen har ett uns sanning för Yeong-hye, att det kan vara hennes väg? 

Han Kang skriver poetiskt med en cirkelkomposition som är väl genomtänkt utan att verka uttänkt. De ämnen hon skriver om är dock så smärtsamma att jag tillslut ändå försvarar mig med distanstagande analytisk kylighet. Det blir för mycket. Det blir en plikt att läsa ut Levande och döda. Kroppar, slakt och en tortyr som får människor att önska döden. Jag ser inte ljuspunkten, behöver ljuspunkter, men det handlar inte om mig utan om offren. Vegetarianen gräver sig in i huden men kräver också den att avslutas, dels för att jag ska kunna skaka mig fri från Yeong-hyes fantasier men mest för att ge henne det åtminstone. Eller ja, inte henne specifikt, men de som lider av grav psykisk ohälsa. De borde inte blundas för. 

Har du läst Han Kang?

Briljant.

Jag vet inte var jag ska börja. Det finns författare som jag inte förstår mig på och så finns det författare som får mig att känna en ”connection” på första sidan. Sigrid Cumbüchen är en av dem. Hon öppnar nya dörrar i sina romaner, formen leker med läsarens känsla för fakta och fiktion, språket leker och ändå smeker blicken pappret lätt och friktionsfritt. Det märkte jag redan i Den oumbärliga, som jag av en slump hittade i en realåda på överskottsbolaget i höstas och slukade på mina pendlingar till praktiken (tyvärr blev det ingen recension på bloggen).

I Spill en damroman lotsas vi fram och tillbaka i tiden, mellan 30-talet och 90-talet, mellan vår och höst och olika möten med olika personer. Ibland är en situation oerhört detaljerad och sekunderna går långsamt, för att sedan rinna iväg mellan raderna. Den gamla Hedwig blir succesivt barnet Hedda, den unga flickan, den vuxna kvinnan. Och språket leker. Författaren finns alltid där bakom och lurar, vill lura mig. Hon verkar inte helt pålitlig. Sigrid brevväxlar med Hedwig under den falska premissen att hon bor i Hedwigs barndomshem.

Romanen handlar om hur vi skildrar dåtiden med nutidens ögon. Hur vi identifierar oss med kvinnor genom historien som själva aldrig skulle kännas vid denna identifikation. Och jag älskar den! Jag fullkomligt älskar den!

Fakta
Titel: Spill – en damroman
Utgiven: 2010
Sidor: 447
Författare: Sigrid Cuombüchen
Förlag: Norsteds

Har du läst något alldeles speciellt den senaste tiden?

 

 

De polyglotta älskarna

”Vilken godbit!” tänkte jag när jag såg omslaget till De polyglotta älskarna i bokhandeln. När boken sedan fick augustpriset ville jag verkligen läsa den. Den bok som får priset brukar ju vara riktigt bra. Jag tänkte på Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande och Karin Johannissons fantastiska (biografiska) Den sårade divan. Jag väntade mig något i klass med det, något alldeles alldeles speciellt. 

Och ja speciell är den, men jag vet inte om det är på ett bra sätt. Det är en udda och välskriven bok, men ganska ointressant för mig. Jag gillar inte att den är uppdelad i tre mindre delar (som ändå på något sätt hänger ihop). Jag hinner inte fastna för karaktärerna eller ens lära känna dem innan de byts ut. Först handlar det om Ellinor som träffat en litteraturkritiker, Calisto, på en dejtingsajt och faller för honom trots att han är våldsam och osympatisk. Hon kommer från en bondhåla och tänker fortfarande på sitt konstiga ex som, om jag förstår det rätt, bor i en husvagn. Sedan får vi följa Max Lamas, författare till det manus som ligger hemma hos Calisto. Han är ganska gubbsjuk, eller bara ensam. Hans fru har förälskat sig i en filosof. Han hittar en deprimerad receptionist som han ligger med och sedan dumpar och anklagar för att vara dålig i sängen. En till osympatisk figur med andra ord. Och han tjatar hela tiden om den ”polyglotta” älskarinnan. Han vill hitta en älskarinna som talar alla hans språk. Del tre handlar om en ung före detta rik kvinna som minns när Max Lamas var på besök och ville åt hennes mamma.  

Det är något som ligger och bubblar under ytan, men jag vet inte riktigt vad det är och läsningen ger inga förklaringar, vilket gör att jag känner mig dum. Alla referenser till Michel Houellebecq förstår jag inte heller, eftersom jag aldrig läst honom. Nja. Jag vet inte om jag gillar romanen. Den är inte dålig och jag kan tänka mig att läsa mer av Lina Wolff, men just den här boken  är inte någon jag skulle rekommendera till andra. Men jag kanske har missuppfattat allt?

Har du läst den? 

Att läsa en bok eller hundra 2017

2016 läste jag 23 böcker och lyssnade på 5. Listan och recensioner hittar du här. Alla är dock inte recenserade. Jag vet inte ens om jag  kan kalla mig en läsande människa  när jag jämför mig med många andra bokbloggare. På instagram delade vissa i mellandagarna hur de hade lyckats plöja närmare hundra böcker (och ibland ännu fler). Jag älskar att läsa, men sådär många kommer jag aldrig att varken hinna eller vilja läsa. Vad är meningen med att nå dessa höga siffror i antal böcker?

Mitt mål för 2017 är att läsa 24 böcker, alltså två i månaden. Inte för att det är många, utan för att det innebär en kontinuerlig läsning i en takt som gör att jag kan ta till mig innehållet, reflektera över det och lära mig någonting av det. Förutom att sköta min vardag och mitt ”riktiga” liv. För mig är det viktigt att läsningen ger mig nya insikter och lärdomar, men mindre väsentligt om den är underhållande – det ser jag mer som en bonus. Mitt egentliga mål är alltså inte just 24 böcker, utan tid till mycket läsreflektion.

Vilket är ditt läsmål?

 

 

 

Kontraster

För två veckor sedan påbörjade jag min verksamhetsförlagda utbildning på en gymnasieskola. Hittills har jag följt en klass och sedan hållit 8 lektioner av varierande kvalitet. Det svåraste är grammatiken. Trots att jag har skrivit ner de rätta svaren blir jag osäker på om det verkligen är rätt när jag går igenom på tavlan och eleverna ställer svåra frågor. Jag vet ju att jag kan det, ändå blir jag helt förvirrad. Det roligaste än så länge har varit att jobba med språksociologi och retorik. Det blir många fler diskussioner med eleverna i dessa moment än i grammatik. Än så länge har eleverna varit väldigt snälla mot mig! Vissa försöker vara lite kaxiga men det är bara roligt. Äntligen vet jag vad jag ska jobba med! Jag gillar eleverna och friheten i att planera själv och disponera min tid. 

Boken då? Jo, jag hade ju min skrivhelg för flera veckor sedan och fick gjort en hel del, men nu minns jag knappt längre vad jag skrev eller ändrade i manuset. Vet bara att jag var nöjd med ändringarna.

Allt hade kunnat kännas toppen, om det inte vore för att människor i min närhet har det riktigt tufft och har haft det länge. Manuset känns inte längre verkligt och angeläget när de verkliga människorna kräver min omsorg och mitt engagemang. Jag kan tyvärr inte skriva om det på bloggen, åtminstone inte just nu. Det är starka kontraster. Jag är eld och lågor på praktiken och glömmer allt det hemska, sedan minns jag på kvällen hur det är och då vissnar hela jag. Tur att jag är bra på att förtränga saker på dagarna för annars hade jag inte fått något gjort.