Månad: juli 2016

Redigering, del 1- kritisk respons samt svårigheter med avbrott i skrivandet

Publicerat den av Gabrielle10 kommentarer

Det är ångestfyllt när någon sitter någonstans och läser min text – i syfte att analysera och bedöma den. Under perioderna då jag har lämnat ifrån mig en text kan humöret variera från toppen till botten på bara några minuter. Plötsligt kommer jag på något pinsamt misstag som jag gjort i texten och jag skriker högt för mig själv. Folk undrar. I nästa stund övertygar jag mig själv om att allt är lugnt: ”Detta gör du för att utvecklas. Du vill väl utvecklas? Det är bara en text, inte du.”

Det tog litet tid den här gången. Jag höll nästan på att tagga av med skrivandet, för jag har svårt att byta projekt när jag är mitt uppe i en berättelse. Skrivandet avstannade, så att jag hann känna hur lätt livet kunde vara utan ett ”egentligen vill jag”, utan ett tufft mål att uppnå. Ett liv med bara vanligt plugg eller jobb och en helt vanlig fritid. Ett vanligt liv, som ska vara så värdefullt, kunde det vara det för mig också? Var det inte konstigt att slösa min fria tid på att skriva när det fanns så mycket annat? Var jag verkligen bra nog?

Så kom utlåtandet. Rösterna i huvudet förde krig medan jag läste det. ”Du kan, om du inte ger upp, om du bara fortsätter”, sa den ena. ”Du är inte så bra som du tror, du vill för mycket, bespara dig förödmjukelsen”, sa den andre.

Horace Engdahl sa häromdagen i P1-programmet ”Allvarligt talat” att det inte finns något som vi ”egentligen” vill, utan att det är det vi faktiskt gör som talar om vad vi vill. Kort sagt, alltså. Han uttryckte sig som vanligt något mer filosofiskt. Men hursomhelst kom jag att tänka på mitt manus när jag hörde hans ord, på utlåtandet och på det arbete jag har lagt ner. Att jag faktiskt har satt mig och skrivit 40 000 ord, när jag hade kunnat läsa, umgås, kolla på serier eller vad som helst. Jag tänkte: Jag gör det jag vill, uppenbarligen vill jag skriva, alltså ska jag fortsätta skriva.

Det är avbrottet från skrivandet som ger det dåliga självförtroendet. Det är med det som de där tveksamma rösterna kommer. Jag inser nu att skrivandet lyder, likt många andra färdigheter, under samma lagar som idrottsutövande: Har en atlet varit borta från sin idrottsgren på grund av exempelvis en skada vågar hen inte satsa allt, för hen är osäker på sin förmåga, men efter en tids träning kommer självförtroendet tillbaka. Vad gör då en seriös idrottare? Jo, hen alternativtränar under avbrottet, dels för att bibehålla sin fysiska förmåga, men också för att bibehålla den mentala bilden av sin fysiska förmåga. En löpare kanske cyklar eller simmar, en simmare kanske styrketränar och joggar. En romanförfattare skriver således noveller, dagbok eller poesi. En romanförfattare övar upp sina svagheter och tränar sina övriga sinnen. Mitt första misstag var alltså att inte alternativträna mina skrivfärdigheter. Detta resulterade i sänkt självförtroende.

Nu försöker jag lösgöra tid (nej, just det, har inte semester längre, jobbar heltid resten av sommaren) till att verkligen gå igenom lektörens synpunkter och kanske få några resonemang förtydligade, sedan ska jag dela min redigeringsprocess med er. Jag kommer bjuda på några vanliga nybörjarmisstag som jag uppenbarligen begått samt litet mer avancerad problemlösning.

Utvecklar inte skönlitteratur bra läsförståelse?

Publicerat den av Gabrielle2 kommentarer

Läste denna intressanta debattartikel i DN idag. Artikelförfattaren menar att ungdomar måste få läsa och skriva mer faktatexter inom svenskaämnet. Att ämnet borde delas upp i två: En kulturell del med skönlitterär läsning och en del med läsning och produktion av informativa texter. 

Vad tror ni? Blir läsförståelsen bättre av att mer sakprosa? Borde inte sakprosa läsas tillräckligt av i övriga ämnen? Ska det ta tid från skönlitteraturen? Borde inte varje person läsa det som hen är intresserad av för att uppmuntras till läsning – skönlitteratur som fakta? Och är det inte skillnad på olika skönlitterära verk? Jag anser att om du exempelvis förstår Brott och straff så lär du inte ha några svårigheter med sakprosa… Har jag fel?

Antagen!

Publicerat den av Gabrielle2 kommentarer

Nu har jag tackat ja till distansutbildningen till lärare som jag sökte i våras. Ämnet som jag är antagen i är inte helt oväntat Svenska. När utbildningen är klar kommer jag att läsa till ett ämne, eftersom det nog är ganska svårt att hitta ett jobb med bara ett ämne.

Det tokiga är att jag inte minns om jag ansökte till högstadiet eller gymnasiet! Min behörighet räcker till gymnasiet och jag hoppas att det var det jag sökte, men jag kan verkligen inte erinra mig vad jag fyllde i. Det är mycket frustrerande. Jag skulle ha tagit en kopia på papperet. Nu är jag dock hursomhelst och oavsett vad jag sökte sjukt taggad på utbildningen.

Det enda kluriga är att jag kommer att behöva hitta korttidsboende för fem veckor i stöten när jag ska göra VFU i Småland. Jag hoppas att det blir Växjö eller Kalmar och inte en liten by i ingenstans, för det kommer bli svårt att hitta boende där. Sambon skojar om att det blir min utbytestermin och att jag måste fixa visum och sådant. Kul, haha, bara för att jag inte har varit äventyrlig och pluggat på andra sidan jorden så tycker jag otroligt nog inte att Småland är exotiskt. Men men, det kan ju ändå bli ett litet äventyr. Om jag hade haft VFU:n på sommaren så hade jag bara slängt upp tältet i de småländska skogarna vid en vacker sjö. Nu är det dock i november så jag ska försöka hitta tak över huvudet…

 

 

 

 

Varför läser vi?

Publicerat den av Gabrielle8 kommentarer

Ibland, i bokhandeln, kommer jag på mig själv med att smygblänga på topplistorna samtidigt som jag skakar på huvudet där jag står, i min trygga hörna framför klassikerhyllan. Ja, jag är den där snobben som vill, men inte vågar ta tag i en bok som har citatet ”årets roligaste bok” eller ”årets deckare” på framsidan. Jag vet inte vad jag är rädd för – att ett dåligt språk ska hoppa ut från boksidorna och mula mig i ansiktet? Att jag ska bli nedsmutsad, slösa min tid eller pengar på att ”köpa något”, precis som alla andra har gjort? Att ”systemet” ska lura mig? Jag kunde lika gärna gå runt med folie på huvudet.

”Jag gillar inte deckare”, säger jag ibland. Helt omotiverat egentligen, för hur många har jag läst? Jag har läst någon av Läckberg. Gillade den inte, tyckte språket var tråkigt och platt. Läste en Hamiltonbok av Guillou i en kurs om populärlitteratur och den var bara komisk i hur den misslyckades med att vara tuff och humoristisk.

Men sanningen är att jag har läst flera bästsäljare som jag älskat. Carlos Ruiz Zafóns böcker ”Vindens skugga” och ”Ängelns lek” tyckte jag mycket om. Harry Potter var jag helt galen i, är galen i. Och hallå, Haruki Murakami, vem har inte läst honom? Av någon anledning förtränger jag detta när jag tittar på topplistorna, allt jag ser är ”dåliga deckare”.

Så jag bestämde mig för att våga gå emot den där snobben i mig och bara köpa den bok som exponerades mest av alla. Det blev Kvinnan på tåget av Paula Hawkins. Och sedan blev jag liggande i soffan, klistrad i två dagar. Insåg förvånad att den här kvinnan kan ju faktiskt skriva, det är inte bara en massa klyschiga uttryck som stör handlingen, karaktärerna är intressanta och intrigen är spännande. Jag blir underhållen, blir (litet) skrämd, vad kan jag mer begära?

När jag väl kommer till slutet inser jag plötsligt att jag har sagt ”jag gillar inte deckare” av fel anledning. Det är inte språket det är fel på generellt, det kan vara helt okej eller riktigt vasst. Det är inte karaktärerna eller intrigerna, handlingarna, livshistorierna. Det är deckarmallen. För allt rör sig alltid åt samma håll, åt en upplösning, en förlösning där alla svar ska komma fram. Men jag vill inte ha alla svar serverade, jag blir alltid besviken när jag får dem, jag vill stanna precis precis innan avslutet och låta boken ligga så för all evighet. Jag vill fortsätta tänka och känna att historien fortsätter, att om jag bara börjar om och läser boken en gång till så ska jag inse något, hitta svar på något som rör mig själv och hela mänskligheten.

Kanske borde jag bara testa folie eller vad tror ni? 🙂

 

 

Mrs Dalloway 

Publicerat den av Gabrielle6 kommentarer

Under några dagar gick jag förra året från antikvariat till antikvariat i Göteborg för att hitta ett exemplar av Virginia Woolfs Mrs Dalloway (1925). Det var efter att ha sett den vackra filmen Timmarna, som anspelar mycket på just denna lilla bok. Mrs Dalloway fanns inte längre i nybokhandeln på svenska så det var därför jag gick till antikvariaten. Egentligen skulle vi läsa Mot fyren på kursen i Litteraturvetenskap, men jag var helt besatt av att hitta denna omtalade dam som ju hade vunnit så många hjärtan. Tillslut, när jag redan hade tappat lusten, eftersom lusten är flyktig, hittade jag den och så blev den stående i hyllan. Tills nu. 

Det hela utspelar sig under en dag i London. Den nu femtioåriga politikerfrun Mrs Dalloway ska ha en bjudning på kvällen, men tidigare på dagen får hon besök av sin ungdomskärlek Peter Walsh, ett möte som rör upp gamla minnen och känslor för dem båda. 

Om du bara ska läsa en bok av Woolf så tycker jag att det är denna. Mot fyren berörde mig inte det minsta, men detta nätta mästerverk har ett intensivt flyt i språket och mycket fängslande karaktärer. Inte en enda karaktär känns onödig eller konstgjord. Och det är spännande. Av någon anledning är det spännande.

Rastlös utan projekt

Publicerat den av Gabrielle5 kommentarer

Okej, då var det konstaterat. Jag är inte gjord för att vara utan projekt. Nu har jag varit helt ledig i fyra veckor och har fortfarande en kvar tills sommarjobbet börjar. Vad har jag då gjort? Börjat träna inför halvmaraton, provat massa nya recept på sambon och sytt förhängen till köksbänkarna. Jag har bara läst en enda och en halv bok och tagit mig till stranden ett fåtal gånger (okej, vädret spelar in här…). På grund av privata omständigheter kan vi inte heller åka på någon resa, så jag klättrar verkligen på väggarna…

Det känns litet konstigt att slappna av med en bok när jag inte har producerat eller presterat något under dagen. Alla mindfulnessyogis tycker säkert att jag är helknäpp nu, men jag mår inte bra när jag inte producerar. Jag kompenserar med allt och vad som helst för att bli kvitt den vardagliga ångest som bara däms upp inom mig. Eller så planerar jag för vad jag ska göra sedan när jag ”får” göra saker. För jag har ju ”bestämt” att jag ska vara ledig, så dumt!

Kanske är det bara skrivandet som saknas. Kanske behövs det inga pauser från det för det är en del av mig och utan det är jag inte hel? Kanske är skrivandet min stund av mindfulness?

Men löpningen, jag är så glad att jag börjat springa lite mer målinriktat igen. Hittat tillbaka till det meditativa i det. Det är utan tvekan det bästa sättet att tänka. Och det är den bästa känslan av alla: Att klara längre och längre, snabbare och snabbare. Få uppleva kroppen trött och seg men hjärnan klar som natten. Idéer som sköljer genom en, tystnaden, den totala friheten. Känslan av oantastlighet, oövervinnerlighet. Att inget litet vardagligt problem har någon betydelse. Fågelkvitter, viskande träd, porlande vatten, regndroppar på pannan, inandning, syre, utandning, kontrollerad, sekunder, minuter, meter, mil, träd, stenar, hållning, nacke, armar, lukter, isättning, frånskjut. Trötthet, ihärdighet, tålighet, hårdhet.