På upploppet till ett första utkast

Status: 37 000 ord.

Den här gången har jag varit hård mot mig själv; i arbetet med detta manus har jag verkligen försökt att inte bli kär i formuleringar eller idéer utan har bara slängt allt som jag inte kunnat försvara, det som inte hör till grundhistorien.  Jag kan inte riktigt säga hur mycket jag slängt totalt, men i min slaskmapp ligger nu ca 6 000 ord. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna slänga så mycket, men när jag väl hade börjat rensa så var det faktiskt roligt! Istället för ångest kände jag något annat, lättnad, hur jag närmade mig något som var bättre, bara genom att plocka bort onödiga utsvävningar.

Nu är jag väldigt nära ett färdigt första utkast, har bara den sista nyckelscenen kvar. Naturligtvis kommer vissa rumsliga och tidsmässiga luckor att behövas fyllas i även efter att sista scenen är skriven (och sedan blir det några miljöbeskrivningar m.m.) men annars själva intrigen så gott som klar. Mitt mål är att låta en lektör titta på det i slutet av maj.

Så var det det här med att lyckas bli klar, knyta ihop säcken, hitta ett bra slut. Inte så att jag inte vet hur det ska sluta, men att lyckas formulera det, få fram den rätta känslan, det är riktigt svårt. Det finns bara en sak att göra: Skriva.

 

Respons och insikter

Status: 34 500 ord

I fredags lät jag min sambo läsa de första 17 sidorna i mitt manus och jag måste nu medge att det är bra att låta någon läsa ganska tidigt i processen. Jag trodde att han bara skulle läsa och säga att ”det är bra”, för han läser inte så mycket skönlitteratur, men ack så fel jag hade! Han gick iväg med pappersbunten och kom tillbaka med den en halvtimme senare och då var sidorna gulmarkerade.”Jag analyserade det som om det var en film”, kommenterade han och jag tyckte det var så himla gulligt sagt, eftersom det i princip är samma sorts analyser en gör av dramaturgi och trovärdighet i film och litteratur.

Analysen visade sig vara riktigt skarp. Den resulterade i en diskussion om hur manuset skulle utvecklas, jag pitchade fortsättningen och lade fram olika scenarier för att se hans reaktion. Vi tog en långpromenad i vårsolen och vårt flera timmar långa samtal gav mig insikter om storyns svagheter som jag inte tidigare hade sett. Jag strök genast flera tusen ord ur manuset och skrev om de inledande scenerna. Jag tror att ändringarna kommer att göra manuset mycket starkare.

Nu vet jag precis vilka scener som jag måste skriva för att knyta ihop trådarna, men jag har inte riktigt tiden just nu att klura på detaljerna och skriva på dem. Det är så frustrerande.

 

Synopsis

Jag skrev så sent som i mitt förra inlägg att jag inte använder synopsis. Det skulle visa sig vara en lögn. Efter att ha funderat i helgen så har jag insett att det finns ett gäng fördelar med att använda mig av vissa verktyg som ingår i begreppet ”planering”.

Jag skulle aldrig börja med en synopsis eftersom jag aldrig kommer på alltihop från början, det mesta kommer allteftersom jag skriver. Jag avundas er som helt plötsligt har en hel berättelse klar i huvudet från första sidan, men sådan är inte jag. Att däremot göra upp en synopsis när jag befinner mig mitt i skrivprocessen tror jag är till stor hjälp. Då kan tankarna behöva sorteras upp och ofta blir det ett avbrott då och då (till exempel när en pluggar till ett prov, som jag borde göra nu) vilket gör att en hamnar längre i från texten och kan behöva en snabb resumé för att kunna fortsätta skriva. Därför har jag nu suttit två timmar  med att skriva en synopsis över hela boken och sortera om kapitlen.

Jag har nu en klar överblick: 25 kapitel varav 5 ännu är oskrivna. Sedan ska vissa delar byggas ut innan det skickas till en lektör för genomläsning. Whoho!

Nu måste jag verkligen plugga på grammatiken i veckan. Skärpning.

 

Tillbaka till verkligheten (internet)

Hej igen, det känns som månader sedan, men det är det ju inte.

Jag vill bara börja med att säga en sak som är så självklar att en gärna struntar i det och inte låtsas om det: Så mycket en hinner läsa när en inte är uppkopplad! Det är ett så många gånger om konstaterat faktum och nu har även jag; googleknarkare, bloggare och trogen P1-podlyssnare; bidragit till den enorma kollektiva empiriska databasen i detta ovetenskapliga studium. Jag har ägnat veckan åt att sitta med mina stackars kliande soleksem under ett parasoll och plöja min första Haruki Murakami-tegelsten. Det blir inte den sista kan jag lova. Är fortfarande inte klar med den, eftersom den är 740 sidor med pyttetext; Fågeln som vrider upp världen. Bara titeln gör att jag älskar den. Har cirka 100 sidor kvar så imorgon kan ni få en reflektion kring den. Jag ska även försöka att läsa ikapp lite på era bloggar när jag har tid, är nyfiken på vad jag kan ha missat.

När vi besökte ett internetkafé i närheten av campingen öppnade jag min mejl och där låg svaret från lektören(!!!). Jag skummade det med ena ögat, som för att skydda mig mot kritiken, som jag så innerligt hade önskat mig – ironiskt, eller hur? I veckan ska jag berätta om vad hon tittade på och hur hon bedömde. Jag kan säga att jag har en hel del omskrivningar framför mig. Ska gå närmare in på detta längre fram, men jag ser det hela som något positivt och väl värt pengarna. Nu vet jag i alla fall lite vad jag bör tänka på i fortsättningen och jag vill framhålla att det är vägen som är målet, verkligen, i dessa sammanhang. Jag känner nu att jag utvecklas på ett sätt som jag aldrig tidigare har vågat göra; jag tar mig an mina svagheter och vänder dem ut och in medan jag betraktar dem, trots att det svider i ögonen.

Naturligtvis var Biblioteca Nationale Marciana i Venedig, ett av världens vackraste bibliotek, stängt den där måndagen då vi besökte staden, men hm… Utsidan var väl också helt okej.

Biblioteket i venedig. Biblioteca Nationale Marciana.
Biblioteket i venedig. Biblioteca Nationale Marciana.

Gästbloggare #3 6/8-2015: Anni Svensson

_MG_6657 Anni SvenssonAnni Svensson är kommunikatören och skribenten som bloggar om skrivande. Och hon älskar verkligen ordens kraft, vilket lyser igenom i alla hennes inlägg. Hon har bland annat skrivit inlägg som ”när är man författare?” och ”Kan man tjäna pengar som författare?”

Småordens betydelse

Å ena sidan vill vi att småord ska finnas så lite som möjligt. En ständigt pågående jakt vid textredigering som handlar om att få bort dem. ”Kill your darlings” är ett vanligt uttryck. Men å andra sidan har jag upptäckt genom skrivandet att småorden ibland har berättigad existens och behövlighet.

Småord kan vara ord som egentligen inte behövs. Det är viktigt att inte småorden blir för många och särskilt inte upprepas alltför många gånger. Ett vanligt fel både hos mig och hos andra som skriver. Jag kämpar hela tiden med mina småord. När jag efter kvickt flödesskrivande redigerar försöker jag hitta alla onödiga ord som kan tas bort. Och på skrivarkurser är det något som återkommer – ta bort småord. Så många som möjligt.

Men jag har även upptäckt att småorden ibland är bra att ha. De kan göra stor skillnad för en text och djupet i den. För att inte tala om poesi. Kika på exemplet nedan. Vad hade denna text varit utan småordet ”ju”? Bättre eller mindre bra? Något att fundera över.

”Var tyst. Ha tillit.
Vårt väsen är ju skapelse.
Vi står ju i djupt förbund
med det som vill bli till.”

/Karin Boye

Jag har kommit fram till att småord ska man vara man noga med. Men de behöver inte alltid tas bort. Ibland fyller de en funktion. Sovra med försiktighet och noggrannhet. Döda inte alla dina ”darlings”. Kanske ska några få vara kvar, eftersom de kan vara en del av ditt eget författarspråk. Det som gör dig unik.

Sedan har vi de tre orden men, och, att. Min svenskalärare på gymnasiet (där jag gick för evigheter sedan) sade att man ALDRIG fick inleda en mening med något av dessa tre ord. Det satte sig fast hos mig. Men när jag med åren skrivit mer och mer har jag insett att dessa ord absolut kan inleda en mening och det kan vara effektfullt. Så åter igen – läs igenom din text, gärna högt för dig själv. Ligger dessa ord bra i munnen även om de inleder en mening – låt dem vara kvar och låt dem stoltsera.

Svenskaläraren, tvingade oss (mer eller mindre) också att läsa författare som Strindberg, vilket jag inte heller gillade, men ordlistanumer är jag glad att vi behövde läsa en del av hans och andra kända författares verk. Lärorikt att läsa olika texter och olika författare. Strindberg var på många sätt briljant, insåg jag en tid efter gymnasieåren. Ibland tar det tid för saker att sjunka in. Och min svenskalärare hade rätt – i en del saker, men inte allt. Det gäller ibland att lita på sin egen känsla.

En annan briljant författare med förmåga att välja sina ord med exakthet, skriva kort, lite trubbigt och kärvt är Hemingway. Se bara denna text, hur mycket som sägs med få ord:

”For sale: baby shoes, never worn.”

Briljant.

Nåja, nu var det småord jag skulle skriva om, inte korta, briljanta texter. Och jag avslutar med ett enkelt tips. Var noga med att korrekturläsa dina texter. Använd sökfunktionen i Word för att hitta alla småord. Läs meningarna högt och hur lyssna hur de låter med och utan ordet. Klarar sig texten utan ordet kanske det ska tas bort. Lyssna och känn efter om ”drivet” i texten ökar om du tar bort ordet. Eller behövs det för utfyllnad och bra rytm? Fundera på vart och ett av småorden. Ska de strykas eller vara kvar?

Här är en lista över de småord jag ofta hittar i mina egna texter. Är de även dina småord? Har du andra? Berätta gärna.

aldrig, alltid, att, av, din, ditt, då
egentligen, faktiskt, för att, ganska, ibland, igen
ju, just, kanske, liksom, lite, man, men
min, mycket, nu, när, nästan, och
ofta, om, riktigt, sin, sitt, som, så
trots allt, vad, var, verkligen, väl

/Anni Svensson, älskare av ord, skribent, kommunikatör och bloggare

Gästbloggare #2 3/8-2015: Leo Flavum

cf1d2b7cb30bb0705aef94698a1590a8Leo Flavum är kreativiteten personifierad. 2007 gjorde han det som många kan drömma om att göra ”en dag”: Han sade upp sig från sitt jobb, sålde sitt hus och flyttade ut till ett kråkslott i skogen för att helt ägna sig åt kulturskapande. I ett radioprogram som sändes tidigare i vår liknar han sin starka längtan efter detta skapande vid den längtan efter barn som många har. På sin blogg skriver han om allt som hör detta till. Leo har fått två böcker utgivna hittills: Döden som gav liv och Ljudet av mol tystnad. Dessutom komponerar han musik med texter på det egna språket xhaimeran.

Att ge liv åt karaktärer

Leo Flavum

Karaktärerna i ett manus utgör ofta den faktiska gränslinjen mellan ‘falla på plats’ och ‘falla platt’. Du kan ha skrivit världens mest hisnande berg-och-dalbana till händelseförlopp, men mer än just en tivoliattraktion blir det sannolikt inte – ifall dina karaktärer saknar karaktär, vill säga.
De flesta som skriver känner till det här. Det är rena grundkursmaterialet. Men karaktärer är till sin natur lömska små typer, som inte alltid så enkelt fogar sig. Ett kilo frustration kommer lastat... Vad som dessutom spär på frustrationen är paradoxen i att de ju förbehållslöst styrs av din penna, eftersom det är du som skriver berättelsen. Varför gör de då inte som de blir tillskrivna?
Stanna då upp en stund! Släpp allt det andra. Det här måste du nämligen hitta ett sätt att få grepp om, ifall du vill nå fram med ditt skrivande. Jag vill mena att det ligger i din berättelses yttersta intresse att befolkas och föras fram av karaktärer som binder läsaren till sig.

Jag tänker börja med ett par exempel tagna ur filmens värld, närmare bestämt ur George Lucas Star Wars-saga. Anledningen är ren bekvämlighet. De flesta är ju bekanta med den här serien i någon mån.
Tänk dig hur A New Hope (1977) tar sin början. För en kort stund kastas du rakt in i händelsernas centrum på ett skadskjutet rebellskepp, varefter du förflyttas till den på ytan mer stillsamma – om än ingalunda ofarliga – ökenplaneten Tatooine. Var uppmärksam på hur hela introduktionsprocessen placerar små osynliga ”anknytningskrokar” inom dig. Varken Darth Vader eller Leia Organa hann med så värst mycket skärmtid. Ändå känns de anmärkningsvärt bekanta (och nej, det beror INTE enkom på att du sett filmen lika många gånger som du har matchande strumpor i tvättkorgen). Chansen är hyfsat stor att du redan efter 25 minuter har skapat dig ett antal karaktärslojaliteter. Luke, Leia, Vader eller det omaka droidparet C3PO och R2-D2 – vissa tycker du om, andra inte. Men du relaterar. Ja, även tant Berus och farbror Owens förkolnade kroppar lär frammana känslor av något slag, när de bortåt 10 minuter senare ligger och pyr inför en skärrad Luke.
Vi förflyttar oss raskt till samma inledande 25 minuter, fast denna gång ur The Phantom Menace (1999). Vad du just serverats är i princip sju sorters laserstrålar, en hel smågodispåse full med mekaniskt kanonmat och därtill ett par Jedi-riddare någonstans i smeten. Bang! Bom! Dubbelbom! Men vad skulle du ha känt ifall du i detta läge plötsligt hade fått se Qui-Gon Jinns kropp ligga rykande i resterna av en lägerbrasa? ”Öh, Gong-Gong vem?” Just det! I A New Hope infann sig anknytningarna direkt och naturligt. Frågan är om du ens efter hela The Phantom Menace har kommit karaktärerna lika nära som du gjorde i de där inledande minuterna av föregångaren.
Vän av ordning må nu förvisso påtala att The Phantom Menace funkade utmärkt. Kommersiellt har den håvat in X antal miljarder genom åren. Lägg därtill att majoriteten av Star Wars-entusiasterna tycks acceptera filmen alldeles oavsett brister. Självklart, svarar jag! Men den lever på gamla meriter. Vad som fyllde biograferna inför The Phantom Menace handlade lika mycket, och troligtvis mer, om publikens anknytning till de där välskrivna karaktärerna ur originaltrilogin – karaktärer som för övrigt hade kunnat utgöra stommen i vilken bästsäljande debutroman som helst. Det är den sortens levande karaktärer du vill skriva, oavsett vad du nu kan tänkas skriva om. Det är dessa som övertygar förläggare och trollbinder läsare.

Vad skiljer välskrivna, levande karaktärer från, hmm, mindre välskrivna och litterärt likstela diton? Handlar det inte mest om vilken funktion de fyller i berättelsen som sådan? Inte, säger jag, och hänvisar till valfri gammal folksaga. Hur begränsad den än må vara i jämförelse med månghundrasidiga romaner eller visuellt mättade storfilmer, uppstår samma fenomen som i ovan beskrivna A New Hope. Karaktärerna börjar leva inom åskådaren/läsaren/lyssnaren utan att hon tänker på det. Rödluvan blir inte bara en flicka med röd luva och en portabel kakburk på väg för att ladda upp mormors kaloriförråd, utan Rödluvan.
Med formatets villkor i åtanke måste anknytningen dessutom etableras snabbt, i somliga fall efter blott några ynka rader. Det här behärskade de gamla sagoberättarna.
Vad var då deras hemlighet? Hur kommer det sig att jag känner Rapunzel så mycket bättre än Padmé Amidala, trots att den senare skrevs och marknadsfördes med hjälp av summor i höjd med somliga länders samlade bruttonationalprodukt?

Exempeldags igen. Ponera att du tänker skriva ett manus i vilket en miljöaktivist spelar en betydande roll. Du polerar upp passande bakgrund, utrustar henne med strålande åsikter i kärnkraftsfrågan samt kröner din skapelse med en vokabulär som bara i sig torde garantera hedersmedlemskap i Miljöpartistisk ungdom. Alright! Nu är vi redo att kölhala hela sälklubbarklubben i en enda veganpizza, eller? Njae… Som synes är risken överhängande att du just kokat ihop en riktig praktkarikatyr. Eller ännu värre; skrivit en karaktär som mycket väl skulle ha kunnat stå på egna ben, men som känns just den där kolbiten för plastig och endimensionell. Kanske rent utav, som Freud skulle ha sagt, unheimlich?
Karikatyren kan man komma undan med, ja till och med använda i rent effektsyfte. Den andra däremot, fullständigt tjuter ”USELT FÖRFATTARARBETE” i läsarens ögon. Refuseringarna lär inte vänta på sig.
Ovanstående låter kanske överdrivet, rentav raljant. Likvisst är varningen berättigad. Skrivarlyorna landet runt vimlar nämligen av dessa havererade karaktärsbyggen. Några av dem har till och med lyckats nästla sig in i publicerade verk, på platser där författaren (och redaktören) fått för sig att läsaren vänt uppmärksamheten åt annat håll. Inte okej!
Men, men… Åter till vår mindre lyckade miljöaktivist. Hur kunde nu detta ske? Du hade ju gjort din research, det vill säga intervjuat hela TVÅ tvättäkta miljöaktivister? Dessutom offrat bättre delen av en lill-lördag med att sträckläsa Greenpeace hemsida ungefär lika många gånger? Va, va, va?
För att du inte känner din karaktär, säger jag! Allt du gjort är målat upp en stillbild som du sedan forcerar i rörelse. Dimensionerna uteblir.
Så vad gör vi åt saken?

Det finns två frågor, vilka jag vill påstå att varje fictionförfattare med fördel kan ställa sig så fort mänskliga (eller människolika) karaktärer är inblandade. Utifrån dessa frågor går det att med förhållandevis enkla medel bryta stiltjen hos en endimensionell karaktär och ge henne det liv hon behöver. Utan vidare kan de tillämpas inför såväl en viss given situation som när det gäller övergripande mönster i karaktärens handlingar.
Frågorna i fråga lyder:
1. Vilka funktioner fyller karaktärens beteende?
2. Vilka behov ligger till grund för dessa funktioner?
Genom detta frågemönster (samt att självklart hålla koll på svaren efterhand som de infinner sig) kan till och med en stoppnål göras levande. Fiktiv karaktär eller ej – en människa gör eller tänker inte bara saker endast på grundval av att vederbörande ”är så god/ond” eller helt apropå ingenting. Det finns alltid drivkrafter bakom. Hitta (på) dem!
Behöver man då verkligen lyfta fram all denna information i sitt manus? Nej, oftast inte! Men för dig som berättar är den en ovärderlig kulissresurs. Har inte du klart för dig vem du faktiskt skriver om så lär inte läsaren få det heller.

När du påbörjar ditt skrivarbete har du kanske (åtminstone hjälpligt) fastställt vilken funktion var och en utav dina karaktärer är tänkta att fylla i själva berättelsen. So far, so good! Det är nu grovarbetet börjar.
Det finns många metoder med vilka man skapar och lär känna sina karaktärer. Ingen metod är fel så länge den fungerar. Somliga skriver listor där allt från karaktärers politiska färg till kulör på näsan radas upp. Andra tar till mer oortodoxa knep. Don efter person, säger jag! Gör vad som passar dig, men gör jobbet ordentligt. Från rätt ände, må jag också tillägga. Miljökämpens förhistoria tillkom inte för att hon idag råkar vara miljökämpe, utan givetvis är det tvärtom; hennes liv formade henne till den aktivist hon är idag.
Under avdelningen ‘oortodoxa knep’: Vad jag själv ägnade mig åt inför skrivandet av mina romaner Döden som gav liv samt Ljudet av mol tystnad, var att bjuda samtliga aktuella karaktärer på grillfest.
Ja, du läste rätt! En brasa mitt ute på gräsmattan blev det, runt vilken jag placerade stubbar att sitta på. Vid varje stubbe – ett välfyllt glas starkvara. Därefter lät jag hela galleriet festa loss av hjärtans lust, alltmedan jag själv – åtminstone bildligt – kunde luta mig tillbaka för att observera och bocka av frågorna.
Hur reagerar de på varandra? Vad bråkar de om? Vad enas de kring? Vem/vilka tar plats? Vem tenderar att dra sig undan, och varför? Vilka funktioner fyller dessa beteenden? Vilka behov ligger till grund för funktionerna? På detta vis kunde jag övergripbart visualisera varje karaktärs beteende- och tankemönster.
I fallet med Ljudet av mol tystnad visade sig denna metod vara extra behjälplig. Ett stort karaktärsgalleri indelat i flera mindre grupperingar, med begränsad (men för berättelsen viktig) interaktion dem emellan, ställer höga krav på trovärdig makrodynamik i de mänskliga relationerna. Så behändigt då att ha dem alla framför sig på samma gång!
Det här skulle somliga kalla överkurs, andra fånerier. Skitsamma! Så länge det fungerar så fungerar det. Lista, tankekarta, konceptritningar eller imaginär grillfest – det står för en god början på karaktärsbygget. Början, skriver jag, eftersom karaktärsbygge är en pågående process. Rödluvan, som vi känner henne, blev näppeligen till över en kopp kaffe. Inte Leia Organa heller. Att bära sina karaktärer med sig – kanske fråga hur de mår ibland, konfrontera dem med företeelser ur din egen vardag och därefter iaktta reaktionen – danar din skapelse, en pusselbit i taget.
Som synes blir det mycket internresonerande, för vilket det krävs massor av fantasi och inlevelseförmåga. Men sådant är det meningen att vi som skriver ska behärska. Det är vår verktygslåda. Kanske i kombination med viss fallenhet för skådespeleri, må tilläggas. För hur trakterades de där glasen vid stubbarna under karaktärstillblivarfesten? Tänk: ”Same procedure as every…”

Vore det då inte smidigare att basera sina karaktärer på personer man känner? Eller någon i nära omgivning? Det funkar utmärkt! Men lik förbannat bör frågorna ovan få sina svar. Din halvalkis till granne som du just krönt till huvudantagonist i ditt nya detektivmanus drar inte ut på mördarstråt bara för att han råkar vara ett hyfsat kålhuvud-de-luxe i största allmänhet. Någonting ligger bakom beteendet. En funktion, som i sin tur har uppstått ur ett behov.
Än en själv då? Kan man inte bygga karaktärer utifrån sitt eget jag? Jovisst! Ännu en gång måste jag dock tillägga ett försåtligt ”men”. Inte ens här kommer du undan frågeställningarna. Dessutom måste du nu vara beredd att fläka ut svaren inför en hel presumtiv läsekrets. Är du beredd att göra det? Och förresten, hur pass väl känner du egentligen dig själv? Säkerligen har du tillräcklig koll på ditt eget livs historia, men vet du vilka funktioner dina olika beteenden fyller? Eller vilka behov som ligger bakom beteendena? Nu blev det jobbigt, som terapeuten sa…

Måste man då verkligen gå igenom den här processen för alla sina karaktärer? Även för bifigurer som läsaren knappt ser… figuren av? Om detta tvistar inte bara de lärde, utan i stort sett varenda människa som någonsin satt sig att skriva. Mitt svar torde dock bli en motfråga: Hur pass hög upplösning vill du ha på din dataskärm? Förvisso två olika världar, men ändå symboliskt jämförbart. Hög detaljrikedom i/bakom berättandet förstärker läsupplevelsen subtilt på samma vis som högre upplösning på en skärm gör digitala bilder några pixlar skarpare. Och, som sagt, ju bättre du känner dina karaktärer, desto större möjlighet ger du läsaren att göra detsamma.
Visst, den hastigt passerande farbrorn i kassan kräver kanske inte så mycket förarbete, men djävulen ligger i detaljerna. Har du i åtminstone grova drag försett honom med mål och mening så är möjligheten större att farbrorn faktiskt gör intryck på läsaren under de där två-tre korta meningarna i vilka han figurerar. Den kumulativa verkan av när samtliga bifigurer tillägnats viss omsorg är inte att underskatta.

Låt oss nu en sista gång återvända till miljöaktivisten som inte riktigt ville fungera. Har du läst såhär pass långt så kanske du hittat lämpliga verktyg med vilka hon kan tänkas göras levande. När hon står där – mitt i demonstrationståget och redo att hålla sitt brandtal – vet du så väl vilken funktion det fyller för henne. Du vet också vilka behov som har föranlett sagda funktion.
Det slutar inte där. Nej, troligen vet du betydligt mer än så. Till exempel om huruvida roten till hennes engagemang kommer sig av den försurade miljön kring barndomshemmet, eller om hon sökte sig till miljörörelsen för att hitta någonstans att höra hemma. När hon fattar mikrofonen har du full koll på om det görs med uppsåt att förändra en sargad omvärld eller blott en egen inre dito. Eller kanske lite av båda?
Alla dessa små korn av kännedom rinner nu samman till en helhet. Oavsett hur mycket (eller hur lite) du väljer att i stunden framställa för läsaren, så har du nu markant ökat möjligheterna för din karaktär att göra ett varaktigt intryck. Ifall läsaren tycker om henne eller ej, spelar ingen roll; det är olika från person till person och utom din kontroll. Men hon lever och hon kan relateras till.
Prova! Ta fram första bästa karaktär som du aldrig riktigt känt dig nöjd med. Ställ frågorna, notera svaren! Bär henne med dig i ryggsäcken, konfrontera henne med alla möjliga frågeställningar under en tid. Inom kort lär hon framträda allt skarpare – närma sig den där karaktären som din berättelse behöver, som för fram och drar läsaren till sig.
Går det inte som du tänkt dig vid första tillfället, prova igen, igen och igen! Förfina din karaktärsbyggarprocess tills den blir självgående. Både du, dina karaktärer, din berättelse samt framtida läsare gagnas av denna ihärdighet. Och kom ihåg: En välskriven karaktär gör inte alltid som hon blir skriven, utan lever som det liv man givit henne.

”Jag kan själv!” – Del 1. Om kvalitet

2015-07-22 07.29.30-2
Det är lätt för någon som redan är känd eller har mycket pengar, men för en vanlig dödlig kämpande författare kan det vara svårt. Nå, vad behöver du som skriver böcker veta när det kommer till egenutgivning? En hel del.  Som jag brukar säga: Det en inte har i plånboken får en ha i både huvudet och benen. Det är där som kreativiteten kommer in. Eller treåringen. Eller det neurotiska kontrollfreaket. Och allt och alla som ger energi är välkomna in i mitt huvud. – Jag tackar och ropar ”jag kan själv!”. I senare delar av denna serie ska det handla om hur du helt gratis skapar egna e-böcker och själv sköter nästan allt det praktiska kring en riktig utgivning. Det finns mycket önsketänkande att slå hål på och felinformation att rätta till, men jag börjar med det viktigaste.

Del 1.  Om kvalitet

Idag är det många som tjänar pengar på aspirerande författare. Jag läste tidigare idag på ett egenutgivarförlags sida att du borde ”låta släkt eller vänner korrekturläsa” innan du köper tryck av dem. Dessa ord fick mig att gå i taket och jag släppte genast allt jag hade för händerna för att skriva detta inlägg. Hur kan ett seriöst förlag ge ett sådant råd och sedan ge indikationer till författaren om att boken kommer att kunna sälja bra? Det finns en anledning till att de stora förlagen anlitar både professionella lektörer och korrekturläsare som tar x antal tusenlappar för en ordentlig genomläsning av din bok, innan den går i tryck. Så om din vän inte är svenskalärare eller arbetar med text professionellt (till råga på det har mycket disponibel fritid att lägga på ditt projekt), anlita någon och få det ordentligt gjort. Och ja, detta inlägg är sponsrat – av sunt förnuft. Om det är något du ska investera dina pengar i när det gäller egenutgivning så är det kvaliteten, allt annat går att ordna på ett eller annat sätt.

Kvalitet är den enskilt viktigaste aspekten att ha i beaktande när du funderar på egenutgivning. Om ditt manus inte är korrekturläst eller om historien inte håller, karaktärerna är platta, språket klyschigt och sättningen dålig, ja… då finns det inte mycket som kan rädda din bokförsäljning. Visst vill du väl själv också kunna vara stolt även om tio år när du öppnar din bok; då, när textblindheten har lagt sig och du ser ditt eget verk för vad det egentligen är?

Kvalitet är inte orsaken till att någon öppnar din bok från första början, men kvalitetsstämpeln kan vara skillnad på om någon ens ser åt din bok eller inte. Kvalitetsstämpeln är den enskilt största orsaken till att jag själv huvudsakligen läser böcker utgivna av förlag och inte privatpersoner. Jag ska tala om exakt varför: Jag är rädd för att bli generad. Å författarens vägnar alltså. Jag tänker ofrivilligt att det finns en anledning till att ”inget förlag tyckte att de var bra nog”. Det hade inte behövt vara så och det är inte alltid så, men det vet jag inte om jag inte öppnar boken.

Vad krävs då för att jag skall köpa din egenutgivna bok? Jo, exakt samma sak som krävs för att jag ska köpa precis vad som helst, oavsett om det gäller en kaffebryggare, torktumlare eller bil: Förtroende.

Innan jag började studera arbetade jag under ett par år heltid med uppsökande försäljning. Det var inget som jag innerst inne trivdes med, men jag tog många viktiga lärdomar med mig från det och en av dem var att allt som vi köper, köper vi bara om vi har förtroende för säljaren – och ju dyrare en produkt är desto mer förtroende kräver kunden för att våga ta steget att handla. Okej, en bok är inte i samma prisklass som en bil, men den kanske tar tio timmar att läsa allt som allt. Det är ganska mycket. Dessutom är en tryckt egenutgiven bok ofta dyrare än en som är tryckt i stora upplagor hos förlag. – Varför ska jag ta risken att chansa när det stora trygga förlaget har en massa bra böcker att erbjuda? Tror jag att Bonnier ger ut en bok med särskrivningar eller dåligt manus? Nej. Förtroendet finns alltså redan för förlaget och om du blir antagen där är Bonnier den huvudsaklige säljaren samtidigt som både du och din bok är produkten. Ger du däremot ut din egen bok är det du som är både säljaren och produkten. Det ställs således högre krav på förtroendet för dig som författare. Du ska tävla mot Bonnier i förtroende om jag ska köpa din bok, om en ska se det krasst.

För att rasera någons förtroende finns det tusen lyckade knep men det finns bara en väg till att uppnå någons förtroende och det är hårt arbete. Förtroende är bräckligt och hårt arbete tar tid. Är det värt det? Ja, det tror jag. Jag tror att vägen till att vinna dina läsares förtroende är att ta ditt skrivande på djupaste allvar och visa att du kan skriva. Och det ska de inte behöva betala pengar för att få veta att du kan. Du måste visa dem att du brinner; att du inte bara tyckte det var en kul grej att du lyckats ”knåpa ihop” ”en bok” och nu vill du ”casha” in. Du måste visa att det inte är en bok utan din bok. Att du vet vad du pratar om och har något att berätta, att du faktiskt har tänkt på något och inte bara följt skrivarskolans regler. Exempelvis sänder varje blogginlägg du gör ut signaler om ditt sätt att tänka och skriva. Även om många förstår att en blogg och en bok inte har samma litterära kvalitet betyder det inte att du borde strunta i möjligheten som en blogg erbjuder. Det är en av flera plattformar där du kan börja bygga dina läsares förtroende.

Det är alltid känsligt att prata om försäljning och litteratur – eller konst i alla former – men realisten inser att om en vill bli läst och nå fram med sina ord till en publik, ja, då måste en sälja böckerna också, så enkelt är det. Jag tror att möjligheterna med egenutgivning är oändligt stora, eftersom ingen kan gå in och styra över din kreativitet i det läget; om du själv sköter alla delar i processen kan det verkligen bli exakt som du vill ha det. Men, du ska vara beredd på att det kräver arbete och tålamod, för att inte säga besatthet.