Tillbaka i Sverige igen. Har varit och hälsat på min pojkvän som studerar i Shanghai. Efter en tid tillsammans i stan tog vi därifrån flyget en helg till en av Kinas – och kanske jordens – vackraste skogsparker. Ute i ingenstans, nära en liten lantlig kinesisk stad där ingen kan engelska, ligger denna skönhet. Inte dold, för det kryllar av turister, dock såg vi inte speciellt många västerländska sådana. En liten pojke pekade på oss och skrek helt exalterat till sin pappa: ”Wàiguó rén! Wàiguó rén!” vilket betyder utlänning. Några damer fotade oss och skrattade när vi satt på en bänk och åt kex. Andra ville ta kort tillsammans med oss. Allt detta var en märklig upplevelse för en människa som är van att vara ”norm”.
Väl uppe i bergen kändes det som att befinna sig i en saga; varje vy tog verkligen andan ur oss. Vi gick upp för trapporna ända till 1130 meters höjd. Benen domnade, men när vi fick se utsikten rann tröttheten bort med en gång. Jag hade aldrig varit utanför Europa förut eller upplevt liknande natur, men jag insåg något när jag stod där på toppen av klippan: Naturen är verkligen inspiration till historier. Var kan dölja sig mellan stupen och uppe på ouppnåeliga bergstoppar? Dessa berg är för övrigt grunden till den animerade miljön i succéfilmen Avatar, men i filmen har man gjort dem svävande.
Bilderna är mina egna (tagna med en Samsung Galaxy s5):
Läsa och Skriva 