E-boksläsare och övervakning

Hörde igår på Spanarna i P1 att e-boksläsaren registrerar allt jag gör i den; vilka böcker jag gillar, vad jag stryker under och anser viktigt etc. Sedan kan denna information användas till exempelvis riktad reklam. Inget fel i rekommendationer av böcker som man kanske också gillar, det är snarare praktiskt och tidsbesparande i vissa lägen om man sonderar och letar. Jag gillar att få rekommendationer i nätbokhandeln till exempel. Men det är ju det här med själva läsningen…  Den tid då man tror att man är avkopplad, urkopplad, nedkopplad, privat.

Tänk dig att du sitter i din mysfåtölj, ligger utslagen i sängen, har lyckats få hörnet på caféet och du är helt uppslukad av en berättelse. Men du är inte ensam; bakom fåtöljen, vid foten av sängen, framför ditt cafébord – står någon. En diffus gestalt med observerande kalla ögon betraktar ihärdigt dina rörelser över plattan. Kan du lita på hen? Kanske. Det är knappast en seriemördare som har tagit sig in. Men ändå. Hen har tagit din googlehistorik, jaja. Scannat ditt netflixflöde, jaja. Men din läsning?

20140920_134142

Diss! Wilde, Oscar: Dorian Grays Porträtt

20150421_083604”Ja, en dag skulle skulle hans ansikte vissna och bli rynkigt, ögonen bli matta och färglösa, hans gestalt böjd och krokig. Läpparnas purpur och den gyllene glansen i hans hår skulle försvinna. Livet som skulle dana hans själ skulle förröda hans kropp.”

Visst handlar allt här om ett vackert utseende. Så vad har min ovilja att köpa hem blommor gemensamt med detta? En rädsla för allt som förstörs av tiden, en skräck för det dagliga och oundvikliga döendet? Dorian Gray vägrar att acceptera sin egen kropps förfall och botox är heller inte att tänka på såhär kring 1890-talet, men det som driver kunderna till plastikklinikerna idag är kanske i någon mån ett uns av den rädsla som driver Dorian Gray till att sälja sin själ för evig ungdom. Nu kan väl ingen anse att nervgift även dödar själen, bara möjligtvis delar av dess uttrycksmedel, men att… Kunna föreviga något. Evig kärlek, evig ungdom. – Vad är det nya nu? Evigt liv…?

Var var jag? Just det, Dorian Grays Porträtt. En sådan där man ”måste ha läst”. Tankarna ville hela tiden flyga iväg och det enda som fick mig att hänga kvar var språket och att få veta hur det slutade för Dorian (- det var lätt att räkna ut, men man vill försäkra sig om att ingenting oförutsett inträffar). Det här blir ingen sågning av texten som litterär prestation, tvärtom lektes det skickligt med språket och visst ströks en och annan formulering under, men jag gillade inte boken som helhet. Den fick mig bara att bli förbannad på varenda karaktär. Jag har inte läst hans andra verk och vet ingenting om honom som person och hans åsikter, men denna bok var enligt min mening:

1. Moralistisk. Den där förutsägbarheten hos karaktärernas förfall i och med syndens inträde irriterar mig något förskräckligt. Och i en typisk gammaldags anda (det kan vi inte klandra Wilde för) hänger av någon konstig anledning skönhet och gott uppförande ihop? Satir eller bara en produkt av sin tid? – Oklart.
2. Kvinnofientlig. Och kvinnorna ges ingen möjlighet att försvara sig utan gestaltas som de löjliga våp som herrarna beskriver dem som. Boys club kort och gott. Satir? Fortfarande högst oklart.
2. Antisemitisk. Den oskyldiga, underbara Dorian beskriver redan i början innan sitt moraliska förfall utan vidare ”en avskyvärd jude”. Ja detta kommer inte från den omtvistade Lord Henrys mun. ”Juden” tillskrivs hemska karaktärsdrag och berättarrösten tycks tycka det är hemskt viktigt att deklarera om någon är jude. Visst kanske det var mer åt det hållet på 1890-talet i mycket litteratur, men inte alla gamla texter uttrycker sig så och det gör det inte heller mindre osmakligt att det var vanligt då. Man undrar om det är ett dåligt skämt eller en enda lång satir över människors fördomar – Jag är dålig på att förstå sarkasm så rätta mig om jag har fel här.

Man må kanske kalla mig för moralist nu och sorry Wilde att du inte kan försvara dig, men här är stilen den charmerande Dorian själv medan innehållet är hans föråldrade porträtt. Wilde skriver själv att det viktigaste i konsten är formen och att konst inte kan vara moralisk, men det känns som att denna bok försöker lära mig en moralisk läxa, vilket jag också tror var syftet att göra det till en paradox, men det hela haltar på att det nu är andra saker än 1890 som man irriterar sig på. Den kastar ur sig spaltmeter av förnedrande saker om människor baserade på kön och religion och detta tar över läsupplevelsen och är bara störande.

Men det är min åsikt, kommentera gärna om du har en annan.

Populärlitteratur – Vad Litteratur kan vara

IMG_20150420_123215Äntligen är min uppsats inlämnad och det ska bli spännande med opponering på fredag! Titeln är: Blodbadet i Majorna, en B-uppsats om berättartekniken i prosatrycken om Carl Johan Wetterlind utgivna år 1887

Innan jag började läsa litteraturvetenskap hade jag en idé om att det skulle handla enbart om Strindberg och Tolstoj. Så fel jag hade. ”Klassiker” är bara en liten del av vår litteraturhistoria och i den ryms således även små billiga häften som har varit riktigt underhållande att läsa. ”Folk” läste inte Strindberg. De läste skillingtryck, kolportageromaner, riddaräventyr, sagor, följetonger och religiösa skrifter.

Någon sa till mig för inte så länge sedan:

”Men fattiga kunde ändå inte läsa, det var bara de rika som hade råd och möjlighet till det.”

Jag höll på att flyga i taket. Sverige är unikt! Tack vare reformer från 1630-talet skiljde vi oss markant från våra grannländer i läskunnighet. Nästan alla kunde läsa. Dessutom hade utvecklingen av tryckkonsten gjort det möjligt att få ut trycksaker allt billigare och i större upplagor. På 1830-talet tog försäljningen av populärlitteratur fart rejält till följd av att dessutom papperet blev billigare. De tryck som jag har studerat kostade mellan 10 och 25 öre och såldes i upplagor om tusental på bara veckor! Ändå har det mest forskats på… Ja Strindberg och ”grabbarna”. Jag känner att ämnet har breddat mitt synsätt så långt; bilden av litteraturen är mycket större, vilket bara stärker min övertygelse om att det finns mer att hämta.

Nu väntar några ”lediga dagar” med lite förberedelser och extrajobb fram till opponeringen. Därefter en resa till västerlandet i österlandet – Shanghai i Kina, vilket ska bli otroligt spännande. Där blir det kanske inte så mycket läst, men väldigt mycket annat skoj och kanske en härlig reseuppdatering. Jag älskar semester.

Sandberg, Kristina: Trilogin om Maj

2015-04-19 14.19.51
Första boken i serien

Detta är en människa som fängslade mig nyligen. Jag kände mig liksom fångad i någon annans liv när jag läste Kristina Sandbergs prisvinnande* trilogi om hemmafrun Maj. Maj blev en människa i min närhet, ja, hela hennes tjocka släkt blev min för ett tag. Jag var helt plötsligt inuti en mammas huvud – och lika chockad som Maj.

I nummer 1 2015 av tidningen Skriva berättade Sandberg att hon tänker att hon skriver om det mest dramatiska som finns: ”födelse och död” (s.59) – i motsats till vad en reporter hävdat och vad som kan bli uppfattningen när man först sätter tänderna i hennes trilogi; det är mycket matlagning, intensiv städning, släktkalas och kaffe med dopp. Högst vardagliga ting, förvisso. Men också sjukdomar, sorg, ansvar och missbruk. Min mormor. Din mormor kanske? De var hemmafruar. De levde under någon annans tak och födde, de gav liv och de följde alla råd om hur man bäst skulle hantera blodfläckar på lakanen. Och de blödde. Det blöder så mycket ur Maj, men ord tränger inte ut. Ångesten bultar därunder, genom allt, men hon anpassar sig och håller sig till det hon vet. Språket känns tidsenligt och flödar som tankarna – avslöjande och exakt.

Andrea Irving ger dessutom dramat ytterligare livsgnista genom sin fenomenala (!) inläsning i ljudboksversionen. Inte en enda promenad blir tråkig.

* Sandberg vann Augustpriset 2014 för hela serien.

Första boken: Att föda ett barn
Andra boken: Sörja för de sina
Tredje boken: Liv till varje pris

Att namnge en bokblogg

Att heta. Att erbjuda ett namn för dig att smaka på. Jag funderade på ”worldofwordcraft”. – Bara för att det var tillgängligt! Ville tvångsmässigt paxa domännamnet, bara för att, men höll mig. Det är viktigt med namn, men att vara ”fyndig”, vill jag vara det? Så det fick bli något avskalat; något som helt enkelt förklarar vad det här kommer att handla om:

  • Olika slags texter
  • Texter om texter
  • Texter om textproduktion
  • Texter i kontexter

Tanken med bloggen är i första hand att kunna ventilera skrivande och läsning. Jag studerar litteraturvetenskap, samlar på böcker och skriver i ärlighetens namn hellre på ett manus på lördagskvällen än att gå ut på en nattklubb. Klart att jag tar mig ut ur min vrå ibland, men jag önskar att jag hade en diagnos att skylla på när jag står där och sorterar om mina böcker från bokstavsordning till en genrebaserad struktur, dessvärre måste jag meddela att jag är helt ”normal”. Bara aningens introvert.

Mitt första boktips blir därför Linus Jonkmans Introvert. Den behandlar oss som faktiskt kan slappna av med en bok och som får energi av sådan ensamtid. Jag har mött människor som säger att denna bok förändrade deras liv, genom att de kunde förstå sig själva bättre – ett strålande betyg enligt min mening!
”Vi är mer uppslukade av tankarna på insidan än rösterna omkring oss i fikarummet.” (citatet på s. 16)

2015-04-19 10.11.26Follow my blog with Bloglovin