Etikett: boktips

Miira, I love you

Publicerat den av GabrielleLämna en kommentar
Titel: Ingenbarnsland
Författare: Eija Hetekivi Olsson
Utgiven: 2012
Förlag: Norsteds
Sidor: 332

Ingenbarnsland  av Eija Hetekivi Olsson är en roman om en sverigefinsk tjej som växer upp på 80-talet i Göteborgsförorten Gårdsten. Skildringen lyfter upp frågor om klass, rasism och invandrarskap, men illusterar också på ett djupare plan språkets betydelse för individen och gruppen. Den är ett exempel på hur språkpolitik har bedrivits i Sverige under 1900-talet och hur de för arbete inflyttade finländarnas barn bemöttes i skolan.

Porträttet av Miira är speciellt eftersom det inte följer gängse genuskoder; språket är grovt, hon slåss friskt, bajsar från fönster och har ett självförtroende när det kommer till sin fysik som sällan skildras i litteraturen hos unga tjejer. I. love. it. Miira biter med hästtänderna och tar till nävarna när killarna tafsar, medan andra tjejer bara står och mesar. Efter ett våldtäktsförsök senare i boken söker hon sig till platsen beväpnad med kniv, gång på gång, närmast besatt av att slita isär odjuret.

Hon är så betonghård som hon måste vara i förorten. Hon vet hela tiden att hon är smart, kapabel och har alla möjligheter att bli vad hon vill. Det är bara det dagliga överlevandet som kommer i vägen. Som att hon måste vara cool och ha stenansikte. Inte låta någon se att hon pluggar. Snatta grejer för att inte behöva be mamma om pengar. Inte ramla i händerna på peddon och knarkare. Sånt där som alla barn måste tänka på.

Författarens stil är nyskapande och… rolig. Jag har aldrig läst en bok med så många nyuppfunna konstellationer av ord och verbifieringar som hålls konstant hela vägen. Alltsammans blir träffande och bidrar till en främmandegöring av svenska språket som känns spännande. Som blivande svensklärare ser jag stora möjligheter att använda boken i undervisningen eftersom det finns så mycket att diskutera i den.

Det finns en fortsättning som heter Miira. Den ska jag definitivt läsa snart!

Han Kang – en viktig röst 

Publicerat den av Gabrielle1 kommentar

Ni vet de där författarna som en borde ha läst men som en inte kommit sig för att läsa. Ni vet författarna som skriver om det som är viktigt men samtidigt det som är så jobbigt att en helst undviker ämnet. Jag läste nyligen en av dem.

Hur intressant är det att läsa om ruttnande kroppar? Hur spännande är det att se en schizofren person med anorexi för sin inre syn – att föreställa sig hur ben och insida hud möts, hur hon förvandlas till… ett träd? Eller en kvinna som ser sin lillasyster bestämt men långsamt ta självmord? Är det inte bara plågsamt?

Hur kan Han Kang lyckas hålla mig kvar under dessa groteska förutsättningar? Hur kan studenter som möter slakt stundtals bli till något vackert? Hur kan jag ibland luras att tro att galenskapen har ett uns sanning för Yeong-hye, att det kan vara hennes väg? 

Han Kang skriver poetiskt med en cirkelkomposition som är väl genomtänkt utan att verka uttänkt. De ämnen hon skriver om är dock så smärtsamma att jag tillslut ändå försvarar mig med distanstagande analytisk kylighet. Det blir för mycket. Det blir en plikt att läsa ut Levande och döda. Kroppar, slakt och en tortyr som får människor att önska döden. Jag ser inte ljuspunkten, behöver ljuspunkter, men det handlar inte om mig utan om offren. Vegetarianen gräver sig in i huden men kräver också den att avslutas, dels för att jag ska kunna skaka mig fri från Yeong-hyes fantasier men mest för att ge henne det åtminstone. Eller ja, inte henne specifikt, men de som lider av grav psykisk ohälsa. De borde inte blundas för. 

Har du läst Han Kang?

Briljant.

Publicerat den av Gabrielle4 kommentarer

Jag vet inte var jag ska börja. Det finns författare som jag inte förstår mig på och så finns det författare som får mig att känna en ”connection” på första sidan. Sigrid Cumbüchen är en av dem. Hon öppnar nya dörrar i sina romaner, formen leker med läsarens känsla för fakta och fiktion, språket leker och ändå smeker blicken pappret lätt och friktionsfritt. Det märkte jag redan i Den oumbärliga, som jag av en slump hittade i en realåda på överskottsbolaget i höstas och slukade på mina pendlingar till praktiken (tyvärr blev det ingen recension på bloggen).

I Spill – en damroman lotsas vi fram och tillbaka i tiden, mellan 30-talet och 90-talet, mellan vår och höst och olika möten med olika personer. Ibland är en situation oerhört detaljerad och sekunderna går långsamt, för att sedan rinna iväg mellan raderna. Den gamla Hedwig blir succesivt barnet Hedda, den unga flickan, den vuxna kvinnan. Och språket leker. Författaren finns alltid där bakom och lurar, vill lura mig. Hon verkar inte helt pålitlig. Sigrid brevväxlar med Hedwig under den falska premissen att hon bor i Hedwigs barndomshem.

Romanen handlar om hur vi skildrar dåtiden med nutidens ögon. Hur vi identifierar oss med kvinnor genom historien som själva aldrig skulle kännas vid denna identifikation. Och jag älskar den! Jag fullkomligt älskar den!

Fakta
Titel: Spill – en damroman
Utgiven: 2010
Sidor: 447
Författare: Sigrid Cuombüchen
Förlag: Norsteds

Har du läst något alldeles speciellt den senaste tiden?

 

 

Spännande utan action 

Publicerat den av Gabrielle4 kommentarer

Efter att ha läst Flickvännen gick jag raka vägen till bokhandeln och köpte del två: Den vita staden. Det var så spännande att jag inte kunde vänta med att ta reda på hur det skulle gå.

Karin är en rätt så annorlunda människa, sett ur mitt perspektiv. Hon bryr sig inte om att skaffa varken jobb eller utbildning. Hon vill inte försörja sig själv, hon vill ha en kille som ordnar det. Helst en farlig kille. Kanske känner hon så för att hon tror att det bara är farliga killar hon kan få, vilket ju i så fall är sorgligt och visar på dålig självkänsla. Men ingen ska minsann tycka synd om henne. Hon har valt detta. Hon älskar John.

Hon är snygg. Modellsnygg. Det är hennes valuta. Hon gör allt för att hålla värdet stabilt. Hon gör var hon kan åt de där två celluiterna på låret, hon tvättar och borstar och skrubbar. Åldrandet skrämmer henne. Hon hoppas att John ska fortsätta älska henne. Hon hoppas att hon ska fortsätta älska honom, om han slutar. Med att råna, döda och stjäla. För det där huset hon fått av honom är så fint, hon älskar det. Kanske älskar hon bara huset, livet han köpt åt henne. Hon träffar inte längre sin familj eller sina gamla vänner. De enda hon umgås med är andra flickvänner till killarna i gänget. Ingen vågar prata om något viktigt. I Maffiabröder vittnade ju en mot sina polare.

I Den vita staden är hon ensam i huset som blivit kallt och grått. Hon ammar sin nyfödda dotter. John är borta. Vi vet inte var han är eller om han lever. Kronofogden knackar på dörren och hon kommer att förlora allt.

Karolina Ramqvists två romaner väcker många känslor och är båda mycket effektivt uppbyggda för att skapa spänning, men på ett annorlunda sätt. I stället för att undra om killarna kommer att klara brottet utan att åka fast, undrar jag vem som är lojal, om Karin kommer att sticka från John, ta livet av sig eller om barnet, Dream, ska råka strypa sig med den där sladden. Eller om hon ska frysa ihjäl. Det är två helt klart spännande och njutbara romaner. Dock hade jag velat ha lite mer bakgrund och djup, men det kanske inte hade passat Karins ytliga karaktär.

Aftonland

Publicerat den av Gabrielle3 kommentarer

Ända sedan jag läste Den andra kvinnan har jag längtat efter Therese Bohmans nästa bok. Inte för att Den andra kvinnan var särskilt speciell. Den var självklart välskriven men historien var klassisk (ganska tråkig ramhandling). Det var dock något i huvudkaraktärens hållning mot omvärlden. En alienation, en ensamhet som sällan skildras på annat sätt än som något dåligt. I Den andra kvinnan var ensamheten överlägsen, klarsynt.

Själv har jag varit mycket ensam. Och stundvis älskat det. Det finns tillfällen då ensamhet får en människa att se klarare, friare, tror jag. Den ensamma människan är inte bunden till en omgivning, tänker inga pliktskyldiga goda normativa tankar.

Den ensamhet som skildras i Aftonland är mörkare. Karolina är konstprofessor i Stockholm. Hon har nyligen gjort slut med sin sambo och lever singelliv i sin nyinköpta lägenhet nära Söder. Hon rör sig i Stockholms innersta kulturkrets, med kulturjournalister, forskare och konsthandlare. Hon älskar sin titel, sitt jobb, de intellektuella samtalen. Men hon märker hur människor beklagar hennes livsval, det att som fyrtioåring gå ur en fast relation. Så en dag vandrar en självsäker ung doktorand in i hennes kontor med ett stort fynd. Karolina tampas med attraktionen till doktoranden och med minnet av något hon trodde var kärlek. Det är inte längre historien om en ung människas protest mot konventioner, om självvald ensamhet, utan den om kvinnan som är fångad i sin biologiska kropp, oavsett hur väl hon argumenterar för sin frihet. Denna kropp har en livmoder med ett bäst-före datum, som tycks stå stämplat i pannan.

Lika mycket som Aftonland är en roman om ensamhet och åtrå, är det en hyllning till konsten och kärleken. Karolinas idéer om konst är aningen kontroversiella för vissa. Hon anser inte (och detta är en återkommande kritik även i Den andra kvinnan) att konst är bra bara för att den är feministisk. Hon älskar det vackra för det vackra, inte för det politiskt korrekta. Och där är jag böjd att hålla med henne, även om jag själv ofta faller för ”fina budskap”.

Den enda kritik jag har att framföra är att jag hade velat ha mer. Mer av allt detta goda, detta mumsande på idéer och samhällsreflektioner. Jag längtar redan efter Therese Bohmans nästa roman. Hon är en av de mest intressanta nutida svenska författarna och förhoppningsvis har hon många böcker framför sig.

Nina Bouraoui – min nya litterära kärlek

Publicerat den av Gabrielle4 kommentarer

Jag har verkligen inte orkat blogga det senaste vilket är väldigt tråkigt. Inte har jag skrivit ett ord på boken heller. Dock händer det så mycket annat kul och stimulerande just nu, i och med min nya påbyggnadsutbildning till ämneslärare. Många hundra sidor kurslitteratur, grupparbeten och hemuppgifter, sedan tenta. Jag har fått en ganska bra struktur på det hela: Plugga under normal arbetstid (med paus för träning/promenad och mat) och sedan vara ledig på kvällarna. Utmaningen är att producera något kreativt efter all hjärnverksamhet under dagen. Lättare är det att läsa, som ren avslappning. Att kunna försvinna från en deadline i en timme på kvällen, stjäla några vackra meningar på bussen till skolan…

Jag blev så lycklig när jag upptäckte henne, Nina Bouraoui. Liten och nätt, men full av mening. Jag läste på baksidan till Pojkflickan när jag stod i biblioteket. Ett kort utdrag ur boken och jag kände det som om någon slog till mig. Det var kärlek. Vilket språk! Så lätt, så fantastiskt lätt det var. Så rytmiskt. Självklart men speciellt. Fåordigt men exakt. Vilken oerhörd känsla och begåvning! Hon skrev om tunga saker med lätt hand. Som om det var hur enkelt som helst. Jag vet att jag kan vara generös med beröm och ger många boktips, men det här var bra.

Pojkflickan är en s. k. autofiktiv roman, närmast självbiografisk, men litterär i allra högsta grad. Nina växer upp i Algeriet som barn till en fransk mor och algerisk far. Hon flyttar i tonåren till Frankrike. Hon utforskar sin identitet, känner sig ibland som en pojke, upplever rasism och fördomar. Och saknaden efter barndomsvännen Amine är som ett svårläkt sår.

Bouraoui åkte direkt upp på min topplista över författare och jag blev överlycklig att det fanns så många romaner översatta av henne. Någon mer som läst henne? Har nu lånat Dockan Bella på biblioteket, en ”fortsättning” på Pojkflickan. (Dock ska jag först ta mig an Therese Bohmans nya roman Aftonland. Den har jag sett fram emot länge. Recension kommer.)

 

 

 

Sammanfattning – Augusti

Publicerat den av Gabrielle2 kommentarer

Fil 2016-08-30 09 07 49.jpeg

”Jag är en sjuk människa…”

Så börjar Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet (1864). Mannen har inrättat sig i ett skitigt källarhål och dragit sig undan det levande livet. Första delen i anteckningarna ägnas åt teorier om hur mänskligheten fungerar. Denna del är ganska svårgenomtränglig, eftersom meningarna är sprängfyllda med infall och bisatser, men om en verkligen anstränger sig för att hänga med i resonemangen är det hela mycket välformulerat och underhållande. Begrunda bara detta:

”Och just detta element, sin fantasi och sina drömmar, sin futtigaste dumhet, detta vill hon till varje pris behålla, i det enda syftet att bekräfta inför sig själv (och detta är absolut livsviktigt) att människor är människor och inte pianotangenter, på vilka naturlagarna egenhändigt spelar under det växande hotet att få dem så under sina fingrars våld att ingenting utom tabellerna återstår för dem att vilja.” (s.43)

Andra delen ägnas åt en tillbakablick på hur berättaren gick ner sig så totalt att han beslutade sig för att låsa in sig i sitt källarhål. Vi får följa med på en sjukligt pinsam och förnedrande middag med gamla skolkamrater samt en sväng på bordell där vi träffar Liza, en ung kvinna som blivit skyldig sin bordellägare pengar och är på väg ner i en spiral av misär. Berättarjaget handlar gång på gång ur en känsla av att vara mindre värd och vilja hävda sig inför sin omgivning, vilket får förödande konsekvenser. Han känner sig alienerad från människorna på ett överlägset sätt, han vältrar sig i sin fattigdom och hävdar gång på gång sin intelligens och sin bildning – och han vill bli tillbedd för detta.

Dostojevksijs lilla roman är mycket träffsäker. Han tränger in i människans innersta drivkrafter och plockar fram dem i ljuset, berättarens löjliga försök att demonstrera makt över andra ger mig en dålig magkänsla. Jag tror att jag kommer behöva läsa om den för att riktigt förstå den, men bara denna första läsning gav insikter om mig själv – och inte så vackra sådana.

Jag påminns gång på gång om Therese Bohmans Den andra kvinnan (2014) som jag läste förra året, där det kvinnliga jaget känner ett släktskap med den manliga huvudpersonen i Anteckningar från källarhålet och där hon på ett liknande sätt beskriver hur makt demonstreras i dagens samhälle. Det var också efter att ha läst Den andra kvinnan som jag blev intresserad av Anteckningar från källarhålet.

 

Fil 2016-08-30 09 43 56

 

Eftersom jag läste Agnes von Krusenstjernas Tony växer upp (1922) med stor behållning bestämde jag mig för att ta mig an även de två följande böckerna i serien: Tonys läroår (1924) och Tonys sista läroår (1926). I våras läste jag Augustprisnominerade Den sårade divan (2015) av idéhistorikern Karin Johannisson som tar upp de biografiska delar ur Krusenstjernas liv som kretsar kring vistelsen på mentalsjukhuset Beckomberga och efter det blev jag ytterligare intresserad av böckerna.

Jag blev ganska besviken på handlingen i Tonys läroår, där den aristokratiska släktmiljön känns avlägsen och händelselös, till skillnad från första boken går hon inte i skolan längre, utan de enda hon träffar är de adliga släktingarna i Stockholm. Det som väger upp är speglingen av Tonys starka känsloliv. Ibland blir jag nästan irriterad på henne för att hon är överkänslig och jag inte förstår varför hon handlar som hon gör, men det är just också i detta som boken utmanar. Jag kan bitvis känna igen mig i hennes överkänslighet och kanske är det därför hon irriterar mig. Tonys läroår känns dock i mångt och mycket som en transportsträcka till den sista delen.

”Den människa, som lever mycket i fantasien, är så van att i fantasiens rike ej bära ansvar för något, så van att drömmande åse allt, att hon blir häpen över att hon bränner sig, då hon sticker båda händerna i elden.” (Tonys sista läroår, s. 131)

I Tonys sista läroår får vi följa med till institutionen, ”Kejsarens hotell”. Här framträder ett rikt galleri av personer, främst kvinnor, som på olika vis drabbats av psykisk sjukdom. Krusenstjerna beskriver dem på ett intressant sätt. Bakgrunden till Tonys egen vistelse där är att hennes läkare, som hon haft ett sexuellt förhållande med, troligen vill  ogiltigförklara henne om hon skulle vilja skvallra. Hon har visserligen haft flera utbrott av ”hysteri” (eller snarare schizofreni) då hon hört röster och talat som någon annan än sig själv, men hon är aldrig helt psykotisk, det finns alltid en verklighetsförankring under hennes utbrott; hon kan själv iaktta sin egen förnedring, men ändå fortsätter hon. På något sätt känns det som ett rop på hjälp, till någon. Läkaren som ska hjälpa henne utnyttjar hennes beroende, tillit och aktning.  På detta sätt är detta en intressant bok om utsatthet och maktmissbruk.