Den sårade divan : om psykets estetik av idehistorikern Karin Johannisson är bland de bästa böcker jag läst. Inte för att jag kan bedöma hennes fackkunskaper eller värdera hur viktig denna bok är för historieskrivningen av den svenska psykvården eller psykets olika tidsbundna uttryck. Jag skriver att det är en av de bästa böcker jag läst för att fallberättelserna om författaren Agnes von Krusenstjerna (som jag tidigare rekommenderat), konstnären Sigrid Hjärtén och författaren Nelly Sachs så in i hjärtat berör mig. Alla tre blev intagna (och skrev in sig själva) på Beckomberga, Stockholms stora mentalsjukhus,  i början och fram till mitten av 1900-talet. De hade olika sätt att uttrycka sitt psykets estetik, olika diagnoser, men i grunden döljer sig hos alla ensamhet och osäker identitet.

Den mytiska kopplingen mellan galenskap och genialitet älskas ännu, men hos manliga diktare. Hos män är ångest,  paranoia och hallucinatoriska erfarenheter förväntade attribut i skaparidentiteten. (S. 295f)

Dessa kvinnor bedömdes mycket mer problematiska än sina manliga kollegor som också satt periodvis på mentalsjukhuset. Det är så tydligt att ramen för det kvinnliga skapandet var mycket snävare än för det manliga.

I journalanteckningarna som publiceras i Den sårade divan kommer vi dessa berömda kvinnor in på bara skinnet och ibland till och med under det. Det är skrämmande, fängslande, underhållande och spännande. Jag kommer att läsa om den här boken och läsa mer av Johannisson.