Etikett: skrivarskola

Gästbloggare: Peter Barlach

Publicerat den av Gabrielle4 kommentarer

PeterBarlach1.jpgPeter Barlach är författare och har skrivit feelgood-romanerna Det är jag som är Caroline, Konsten att vara Caroline, Nyckeln till Caroline och senast Carolines pris. Huvudpersonen är en 25-årig kvinna och själv är han… inte det. Hur funkar sånt?

 

Caroline – mitt alterego, min förebild och tittglugg på världen

Jag kallar min hjältinna – den uppfuckade och guldhjärtade – Caroline för ”mitt alterego, min förebild och min tittglugg på världen”. Jag ska försöka förklara varför.

  1. Varför är Caroline mitt sk alter ego?

Jag undrar ibland hur det kommer sig att jag som medelålders man skriver om en hälften så gammal (dubbelt så ung?) kvinna, Caroline. När andra frågar brukar jag svara att jag är en människa som skriver om en annan människa. Men det är ju inte riktigt så enkelt. Min och Carolines främsta beröringspunkt ligger i våran respektive livskatastrof. Min mamma dog i en bilolycka tre veckor innan jag skulle fylla 12 och Carolines handikappade lillebror drunknade på hennes 13-årsdag. Vi bearbetade vår sorg på liknande sätt. Vägrade ta hjälp av proffs. Fejkade att vi mådde bra för att slippa följdfrågor om hur vi egentligen mådde. Både jag och Caroline självmedicinerade i högstadiet med skolk, cig och sprit. I vår livskatastrof är vi för evigt förenade. (I senaste boken Carolines pris berättar Caroline dessutom hur hon under den här perioden upptäckte sexualiteten via porren. Där slutar dock alla jämförelser med mig; hon använde sin sexualitet genom att gå ut och ta för sig och ligga med män, jag runkade bort högstadiet.)

 

  1. Varför är Caroline min förebild?

Caroline är en person jag beundrar mycket. Hon sitter inte i baksätet i sitt liv och muttrar över hur chauffören rattar dåligt. Hon är inte bitter. Hon är en doer i ordets bästa bemärkelse. Även jag har tänkt att jag skulle vilja hjälpa en gammal döende vän över till andra sidan, men vågar inte. Caroline vågar. En gång passerade jag en sovande alkis med mobilen i öppen hand. Jag ville så gärna ta mobilen och stoppa den i hans innerficka så att ingen skulle komma och sno telefonen, men jag gjorde inte det. Jag var rädd att alkisen skulle vakna och bli arg, jag var rädd att någon skulle tro att jag var på väg att ta den, jag var rädd helt enkelt. Jag lät Caroline passera samma alkis när hon dessutom var jagad av både inre demoner, poliser och var under extrem hög stress. Utan att reflektera över några konsekvenser tog hon telefonen ur alkisens hand och la den i hans innerficka. Caroline är modigare, smartare och coolare än jag. Och så går hon aldrig hem och grämer sig över ”varför sa jag inte det där eller där”. För det har hon sagt precis i samma ögonblick hon behövde, onelinerdrottningen.

 

  1. Hur kan Caroline vara min tittglugg på världen?

Jag vill skriva om någon som går sin egen väg på riktigt. En ung kvinna i Sverige som gör det idag sätter mycket mer på spel än en man. Det blir mer spännande och dynamiskt om en  kvinna på riktigt utmanar etablissemangets alla normer om hur man bör och ska leva både i det stora (följa lagboken) och i det lilla (tex vem man ligger med och varför) än om en man gör det. En kvinna har fortfarande andra inre och yttre krav på sig som vi män slipper. Det är viktigt för mig att Caroline inte reflekterar över sig själv via hur män ser på henne. Dessutom än idag behövs det fler starka kvinnliga karaktärer i litteraturen. Och med starka menas inte att de är åklagare eller läkare – utan att de driver handlingen framåt. Mycket kan man säga om Caroline, men det är ingen tvekan om vem som sitter i förarsätet i hennes liv.

Gästbloggare #4: Magnus Lindström

Publicerat den av Gabrielle1 kommentar
Dagens gästbloggare heter Magnus Lindström och han arbetar som lektör på Litteratursalongen. I sitt gästinlägg skriver han om vikten av att inte bara skriva på sin egna texter, utan också läsa andras.

Varför du bör läsa om du skriver

DSC_0193 Det är egentligen ganska självklart. Tänk dig en arkitekt som ska rita en ny byggnad. Var får arkitekten sin inspiration ifrån? Andra byggnader, både gamla och nya. Det finns ingen arkitekt som anklagas för att härma tidigare kända arkitekter om hen inspireras av dessa och använder liknande detaljer eller lösningar för sin byggnad. Eller samtida för den delen. Det är den naturligaste saken i världen. En arkitekt beger sig ut i staden, precis som en författare beger sig till bokhyllorna, för att söka inspiration. Detaljer från en gotisk kyrka blandas med stilen från en modernistisk byggnad och strukturella lösningar från ett funkishus. Något nytt och spännande har skapats från det som tidigare har fungerat bra. Precis så ska din läsning vara, om du inte nöjesläser. Du ska söka inspiration, undersöka struktur, ta till dig språket och lära dig varje liten detalj som erbjuds gratis på ett bibliotek nära dig. Förutom att det är kul att läsa kommer det gynna dig i ditt skrivande, för hur ska du veta hur man gör om du faktiskt inte studerar det.
Det du kan vara säker på är att en framgångsrik författare har läst hyllmeter med litteratur under sitt liv, sugit åt sig varje liten detalj i språket, tekniker och narrativa strategier. Som en biolog har hen dissekerat sina favoritberättelser, placerat ut delarna på bordet och undersökt dem var för sig. Först ryggraden, den röda tråden som löper som en aorta genom berättelsen, intrigerna och konflikterna som flödar genom hela romanen, det som ger den drivkraften. Sedan organen, det som får organismen att leva, alltså karaktärernas funktioner och det som gör dem så levande att de överlever trender och paradigmskiften i litteraturhistorien, det som gör att de faktiskt lever utanför sitt sammanhang, och blir till nästan levande personer som kan ställas inför hypotetiska förhållanden och kanske till och med leva vidare i andra kontexter. Är hen riktigt noggrann fortsätter hen ner på mikronivå och undersöker hur språket påverkar berättelsen.
I sina första trevande försök kommer den aspirerande författaren att efterapa sina favoriter, men ju mer hen skriver förändras texterna utifrån hens egen stil och förutsättningar men framför allt utifrån egna mål och motiv. Efter år av övning kan man kanske på sin höjd tala om inspirationskällor och förebilder. Det spelar ingen roll om hen är nobelpristagare eller årlig etta på pockettoppen med senaste delen i sin deckarserie, författare är ett barn av sina förebilder.
Så även om du besitter en gudomlig talang får man nog anta att den går till spillo om du inte övar och utvecklar den hela tiden. En del är naturligtvis att skriva hela tiden men en del är att läsa, inte vad som helst utan det du själv vill skriva. Lär dig av dina föregångare. Även om du har en fantastisk sångröst blir du inte artist utan enorma mängder övning och att studera andra som lyckats före dig.
En annan del är inspirationen. När du läser riktigt bra texter och berättelser så blir du inspirerad att skriva lika bra själv, om inte bättre. På samma sätt som när du läser de böcker du verkligen gillar ska du göra med sämre böcker. När du läser en bra bok bör du ställa frågor, varför gillar jag detta? Hur har författaren gjort? När du läser en bok du inte gillar gäller samma frågor. Det är här du verkligen utvecklas. Du kommer fram till vad du gillar men framför allt vad du inte gillar. Det är nästan viktigare. Det är faktiskt rätt troligt att det är fler än du som inte gillar det, speciellt om det är en bok som inte har gjort någon nämnvärd succé. När du har insett detta då kan du också praktisera det i ditt eget skrivande.
Det är viktigt att du läser vad som har skrivits i den genre du själv tänker skriva. Inte för att du ska härma eller veta vad som säljer, utan för att undvika att skriva det som redan har skrivits en miljon gånger. Om du vet vad som redan har blivit gjort behöver inte du göra det en gång till och stå där med ett refuseringsbrev i handen. Om du vet kan du också vinkla temat på ett nytt sätt och vips har du skrivit något nytt och spännande som ligger tillräckligt nära det som var riktigt populärt för några år sedan men tillräckligt annorlunda för att upplevas som fräscht och intressant. Dina kunskaper om genren och vad läsarna vill ha ger dig en stor fördel gentemot andra som också vill etablera sig som författare inom samma genre.
Du bör även läsa sådant som du i vanliga fall inte brukar läsa. Förutom just det faktum att du lär dig av allt du läser så kanske du också inser att det du skriver nu passar bättre i en annan genre, som du även inser att du också behärskar bättre. En annan anledning är att du också kan få helt nya uppslag. Du kanske inser att du kan kombinera två genrer på ett nyskapande sätt och på så sätt ha en fördel gentemot andra i kampen genom nålsögat till utgivning.
Sedan är det ju rätt trevligt om du läser andra författares böcker eftersom det är ju också i slutändan vad du vill. Att någon läser din bok.

Magnus Lindström
Litteratursalongen

Lektörens tips: Helhet – att hitta kärnan i ett manus 

Publicerat den av Gabrielle8 kommentarer

Det åtta sidor långa svaret jag fick från lektören inleddes såhär:

Det var intressant och din berättande ton och hur du använder språket känns omedelbart, intelligent och personlig. Det är skrivet med passion, energi och ibland tycker jag nästan en slags desperation. Tyvärr är det också väldigt svårt att avkoda eller tolka.

Det var svårt att fundera ut hur jag skulle lägga upp den här kommentaren. Det finns en rad ingångar och intressanta tankegångar och vad man kanske kalla för form- eller stilexperiment. Frågan är om du kan utveckla det så att du hittar mer av ett gränssnitt mot läsaren för att förmedla det du vill ha sagt.

Det sammanfattar också utlåtandet ganska bra. Uppenbarligen vet jag inte riktigt vad jag vill ha sagt. Det är nog så. Jag är väldigt vaksam i mitt skrivande på att inte vara övertydlig och skriva någon på näsan, eller vara moraliskt ställningstagande, vilket jag lätt blir. Jag ser författarens roll som objektivt observerande, det är mitt ideal, och det värsta jag vet är ”kloka” citat som fogats in eller när romaner kämpar för att uppfylla en norm som är ”ordspråks-klok”. Det ska inte vara någon ”kontenta” av det hela. Om det finns en ”kontenta” – varför ska jag läsa boken? – Frågan hur en hittar en balans mellan helhet som en historia kräver och den komplexitet som karaktäriserar livet. Genomgående märker jag hur hon försöker förstå vad boken handlar om:

…bra om det finns en helhet, att det hänger ihop från början till slut och det kan man nog inte säga att det gör här. Det finns många scener och passager som är väldigt bra fångade och känns autentiska, sedan undrar man lite över hur texterna i dess helhet hänger ihop…

Enlight

Hur hittar en kärnan i en text? Är texten gjord av melonkött med massor av möjliga livgivande frön, eller är den en persika? Var är mitten och när är det slut? Sitter inte nyttigheterna i skalet, som på en potatis? Vilken är kärnan i ditt liv – den röda tråden? Är det egentligen ett tjockt rep som binder samman dina val med vad du råkar ut för eller är dessa händelser bara löst lagda bredvid varandra på bordet, som missanpassade pusselbitar utan fästande kanter? Jag ska arbeta på något viktigt. Kanske berör det inte bara min text, kanske handlar det om något mycket allvarligare. En del kallare skrivande terapeutiskt. Jag tror att en text kan spegla ens sätt att tänka och att en därmed har chansen att lära känna sin egen kognition genom att skriva. En annan kritik som jag kommer att fundera mycket över är detta:

… det blir rörigt och svårt att förstå de olika nivåerna och perspektivbytena.

Jag förstår att det är krångligt när en byter perspektiv för ofta och det blir en verklig utmaning att hitta rätt i detta, så att historien håller och allt ”kommer fram”. Efter lite diskussion kring själva historien avslutar hon med något som faktiskt är mitt i prick när jag tänker efter:

Jag får känslan av draperier som dras för och bort och som förvillar, mellan mig och innehållet och kärnan i det som förmedlas. Och då och då dras de bort och man får verkligen se vad som pågår. Jag tror ändå du ska sträva efter att inte drapera för mycket utan låta Siris erfarenheter tala för sig själva så att läsaren kan ta dem till sig, mer direkt Siri-läsare.

Jag tror verkligen att hon har rätt! Det handlar också om att lita på att ens karaktärer är tillräckligt intressanta som de är, kanske är mitt manus lite som en film med för mycket specialeffekter. Frågan är bara hur jag hittar fram till historien som jag i grund och botten faktiskt försöker att förmedla.

Gästbloggare #3 6/8-2015: Anni Svensson

Publicerat den av Gabrielle5 kommentarer

_MG_6657 Anni SvenssonAnni Svensson är kommunikatören och skribenten som bloggar om skrivande. Och hon älskar verkligen ordens kraft, vilket lyser igenom i alla hennes inlägg. Hon har bland annat skrivit inlägg som ”när är man författare?” och ”Kan man tjäna pengar som författare?”

Småordens betydelse

Å ena sidan vill vi att småord ska finnas så lite som möjligt. En ständigt pågående jakt vid textredigering som handlar om att få bort dem. ”Kill your darlings” är ett vanligt uttryck. Men å andra sidan har jag upptäckt genom skrivandet att småorden ibland har berättigad existens och behövlighet.

Småord kan vara ord som egentligen inte behövs. Det är viktigt att inte småorden blir för många och särskilt inte upprepas alltför många gånger. Ett vanligt fel både hos mig och hos andra som skriver. Jag kämpar hela tiden med mina småord. När jag efter kvickt flödesskrivande redigerar försöker jag hitta alla onödiga ord som kan tas bort. Och på skrivarkurser är det något som återkommer – ta bort småord. Så många som möjligt.

Men jag har även upptäckt att småorden ibland är bra att ha. De kan göra stor skillnad för en text och djupet i den. För att inte tala om poesi. Kika på exemplet nedan. Vad hade denna text varit utan småordet ”ju”? Bättre eller mindre bra? Något att fundera över.

”Var tyst. Ha tillit.
Vårt väsen är ju skapelse.
Vi står ju i djupt förbund
med det som vill bli till.”

/Karin Boye

Jag har kommit fram till att småord ska man vara man noga med. Men de behöver inte alltid tas bort. Ibland fyller de en funktion. Sovra med försiktighet och noggrannhet. Döda inte alla dina ”darlings”. Kanske ska några få vara kvar, eftersom de kan vara en del av ditt eget författarspråk. Det som gör dig unik.

Sedan har vi de tre orden men, och, att. Min svenskalärare på gymnasiet (där jag gick för evigheter sedan) sade att man ALDRIG fick inleda en mening med något av dessa tre ord. Det satte sig fast hos mig. Men när jag med åren skrivit mer och mer har jag insett att dessa ord absolut kan inleda en mening och det kan vara effektfullt. Så åter igen – läs igenom din text, gärna högt för dig själv. Ligger dessa ord bra i munnen även om de inleder en mening – låt dem vara kvar och låt dem stoltsera.

Svenskaläraren, tvingade oss (mer eller mindre) också att läsa författare som Strindberg, vilket jag inte heller gillade, men ordlistanumer är jag glad att vi behövde läsa en del av hans och andra kända författares verk. Lärorikt att läsa olika texter och olika författare. Strindberg var på många sätt briljant, insåg jag en tid efter gymnasieåren. Ibland tar det tid för saker att sjunka in. Och min svenskalärare hade rätt – i en del saker, men inte allt. Det gäller ibland att lita på sin egen känsla.

En annan briljant författare med förmåga att välja sina ord med exakthet, skriva kort, lite trubbigt och kärvt är Hemingway. Se bara denna text, hur mycket som sägs med få ord:

”For sale: baby shoes, never worn.”

Briljant.

Nåja, nu var det småord jag skulle skriva om, inte korta, briljanta texter. Och jag avslutar med ett enkelt tips. Var noga med att korrekturläsa dina texter. Använd sökfunktionen i Word för att hitta alla småord. Läs meningarna högt och hur lyssna hur de låter med och utan ordet. Klarar sig texten utan ordet kanske det ska tas bort. Lyssna och känn efter om ”drivet” i texten ökar om du tar bort ordet. Eller behövs det för utfyllnad och bra rytm? Fundera på vart och ett av småorden. Ska de strykas eller vara kvar?

Här är en lista över de småord jag ofta hittar i mina egna texter. Är de även dina småord? Har du andra? Berätta gärna.

aldrig, alltid, att, av, din, ditt, då
egentligen, faktiskt, för att, ganska, ibland, igen
ju, just, kanske, liksom, lite, man, men
min, mycket, nu, när, nästan, och
ofta, om, riktigt, sin, sitt, som, så
trots allt, vad, var, verkligen, väl

/Anni Svensson, älskare av ord, skribent, kommunikatör och bloggare

Gästbloggare #2 3/8-2015: Leo Flavum

Publicerat den av GabrielleLämna en kommentar

cf1d2b7cb30bb0705aef94698a1590a8Leo Flavum är kreativiteten personifierad. 2007 gjorde han det som många kan drömma om att göra ”en dag”: Han sade upp sig från sitt jobb, sålde sitt hus och flyttade ut till ett kråkslott i skogen för att helt ägna sig åt kulturskapande. I ett radioprogram som sändes tidigare i vår liknar han sin starka längtan efter detta skapande vid den längtan efter barn som många har. På sin blogg skriver han om allt som hör detta till. Leo har fått två böcker utgivna hittills: Döden som gav liv och Ljudet av mol tystnad. Dessutom komponerar han musik med texter på det egna språket xhaimeran.

Att ge liv åt karaktärer

Leo Flavum

Karaktärerna i ett manus utgör ofta den faktiska gränslinjen mellan ‘falla på plats’ och ‘falla platt’. Du kan ha skrivit världens mest hisnande berg-och-dalbana till händelseförlopp, men mer än just en tivoliattraktion blir det sannolikt inte – ifall dina karaktärer saknar karaktär, vill säga.
De flesta som skriver känner till det här. Det är rena grundkursmaterialet. Men karaktärer är till sin natur lömska små typer, som inte alltid så enkelt fogar sig. Ett kilo frustration kommer lastat... Vad som dessutom spär på frustrationen är paradoxen i att de ju förbehållslöst styrs av din penna, eftersom det är du som skriver berättelsen. Varför gör de då inte som de blir tillskrivna?
Stanna då upp en stund! Släpp allt det andra. Det här måste du nämligen hitta ett sätt att få grepp om, ifall du vill nå fram med ditt skrivande. Jag vill mena att det ligger i din berättelses yttersta intresse att befolkas och föras fram av karaktärer som binder läsaren till sig.

Jag tänker börja med ett par exempel tagna ur filmens värld, närmare bestämt ur George Lucas Star Wars-saga. Anledningen är ren bekvämlighet. De flesta är ju bekanta med den här serien i någon mån.
Tänk dig hur A New Hope (1977) tar sin början. För en kort stund kastas du rakt in i händelsernas centrum på ett skadskjutet rebellskepp, varefter du förflyttas till den på ytan mer stillsamma – om än ingalunda ofarliga – ökenplaneten Tatooine. Var uppmärksam på hur hela introduktionsprocessen placerar små osynliga ”anknytningskrokar” inom dig. Varken Darth Vader eller Leia Organa hann med så värst mycket skärmtid. Ändå känns de anmärkningsvärt bekanta (och nej, det beror INTE enkom på att du sett filmen lika många gånger som du har matchande strumpor i tvättkorgen). Chansen är hyfsat stor att du redan efter 25 minuter har skapat dig ett antal karaktärslojaliteter. Luke, Leia, Vader eller det omaka droidparet C3PO och R2-D2 – vissa tycker du om, andra inte. Men du relaterar. Ja, även tant Berus och farbror Owens förkolnade kroppar lär frammana känslor av något slag, när de bortåt 10 minuter senare ligger och pyr inför en skärrad Luke.
Vi förflyttar oss raskt till samma inledande 25 minuter, fast denna gång ur The Phantom Menace (1999). Vad du just serverats är i princip sju sorters laserstrålar, en hel smågodispåse full med mekaniskt kanonmat och därtill ett par Jedi-riddare någonstans i smeten. Bang! Bom! Dubbelbom! Men vad skulle du ha känt ifall du i detta läge plötsligt hade fått se Qui-Gon Jinns kropp ligga rykande i resterna av en lägerbrasa? ”Öh, Gong-Gong vem?” Just det! I A New Hope infann sig anknytningarna direkt och naturligt. Frågan är om du ens efter hela The Phantom Menace har kommit karaktärerna lika nära som du gjorde i de där inledande minuterna av föregångaren.
Vän av ordning må nu förvisso påtala att The Phantom Menace funkade utmärkt. Kommersiellt har den håvat in X antal miljarder genom åren. Lägg därtill att majoriteten av Star Wars-entusiasterna tycks acceptera filmen alldeles oavsett brister. Självklart, svarar jag! Men den lever på gamla meriter. Vad som fyllde biograferna inför The Phantom Menace handlade lika mycket, och troligtvis mer, om publikens anknytning till de där välskrivna karaktärerna ur originaltrilogin – karaktärer som för övrigt hade kunnat utgöra stommen i vilken bästsäljande debutroman som helst. Det är den sortens levande karaktärer du vill skriva, oavsett vad du nu kan tänkas skriva om. Det är dessa som övertygar förläggare och trollbinder läsare.

Vad skiljer välskrivna, levande karaktärer från, hmm, mindre välskrivna och litterärt likstela diton? Handlar det inte mest om vilken funktion de fyller i berättelsen som sådan? Inte, säger jag, och hänvisar till valfri gammal folksaga. Hur begränsad den än må vara i jämförelse med månghundrasidiga romaner eller visuellt mättade storfilmer, uppstår samma fenomen som i ovan beskrivna A New Hope. Karaktärerna börjar leva inom åskådaren/läsaren/lyssnaren utan att hon tänker på det. Rödluvan blir inte bara en flicka med röd luva och en portabel kakburk på väg för att ladda upp mormors kaloriförråd, utan Rödluvan.
Med formatets villkor i åtanke måste anknytningen dessutom etableras snabbt, i somliga fall efter blott några ynka rader. Det här behärskade de gamla sagoberättarna.
Vad var då deras hemlighet? Hur kommer det sig att jag känner Rapunzel så mycket bättre än Padmé Amidala, trots att den senare skrevs och marknadsfördes med hjälp av summor i höjd med somliga länders samlade bruttonationalprodukt?

Exempeldags igen. Ponera att du tänker skriva ett manus i vilket en miljöaktivist spelar en betydande roll. Du polerar upp passande bakgrund, utrustar henne med strålande åsikter i kärnkraftsfrågan samt kröner din skapelse med en vokabulär som bara i sig torde garantera hedersmedlemskap i Miljöpartistisk ungdom. Alright! Nu är vi redo att kölhala hela sälklubbarklubben i en enda veganpizza, eller? Njae… Som synes är risken överhängande att du just kokat ihop en riktig praktkarikatyr. Eller ännu värre; skrivit en karaktär som mycket väl skulle ha kunnat stå på egna ben, men som känns just den där kolbiten för plastig och endimensionell. Kanske rent utav, som Freud skulle ha sagt, unheimlich?
Karikatyren kan man komma undan med, ja till och med använda i rent effektsyfte. Den andra däremot, fullständigt tjuter ”USELT FÖRFATTARARBETE” i läsarens ögon. Refuseringarna lär inte vänta på sig.
Ovanstående låter kanske överdrivet, rentav raljant. Likvisst är varningen berättigad. Skrivarlyorna landet runt vimlar nämligen av dessa havererade karaktärsbyggen. Några av dem har till och med lyckats nästla sig in i publicerade verk, på platser där författaren (och redaktören) fått för sig att läsaren vänt uppmärksamheten åt annat håll. Inte okej!
Men, men… Åter till vår mindre lyckade miljöaktivist. Hur kunde nu detta ske? Du hade ju gjort din research, det vill säga intervjuat hela TVÅ tvättäkta miljöaktivister? Dessutom offrat bättre delen av en lill-lördag med att sträckläsa Greenpeace hemsida ungefär lika många gånger? Va, va, va?
För att du inte känner din karaktär, säger jag! Allt du gjort är målat upp en stillbild som du sedan forcerar i rörelse. Dimensionerna uteblir.
Så vad gör vi åt saken?

Det finns två frågor, vilka jag vill påstå att varje fictionförfattare med fördel kan ställa sig så fort mänskliga (eller människolika) karaktärer är inblandade. Utifrån dessa frågor går det att med förhållandevis enkla medel bryta stiltjen hos en endimensionell karaktär och ge henne det liv hon behöver. Utan vidare kan de tillämpas inför såväl en viss given situation som när det gäller övergripande mönster i karaktärens handlingar.
Frågorna i fråga lyder:
1. Vilka funktioner fyller karaktärens beteende?
2. Vilka behov ligger till grund för dessa funktioner?
Genom detta frågemönster (samt att självklart hålla koll på svaren efterhand som de infinner sig) kan till och med en stoppnål göras levande. Fiktiv karaktär eller ej – en människa gör eller tänker inte bara saker endast på grundval av att vederbörande ”är så god/ond” eller helt apropå ingenting. Det finns alltid drivkrafter bakom. Hitta (på) dem!
Behöver man då verkligen lyfta fram all denna information i sitt manus? Nej, oftast inte! Men för dig som berättar är den en ovärderlig kulissresurs. Har inte du klart för dig vem du faktiskt skriver om så lär inte läsaren få det heller.

När du påbörjar ditt skrivarbete har du kanske (åtminstone hjälpligt) fastställt vilken funktion var och en utav dina karaktärer är tänkta att fylla i själva berättelsen. So far, so good! Det är nu grovarbetet börjar.
Det finns många metoder med vilka man skapar och lär känna sina karaktärer. Ingen metod är fel så länge den fungerar. Somliga skriver listor där allt från karaktärers politiska färg till kulör på näsan radas upp. Andra tar till mer oortodoxa knep. Don efter person, säger jag! Gör vad som passar dig, men gör jobbet ordentligt. Från rätt ände, må jag också tillägga. Miljökämpens förhistoria tillkom inte för att hon idag råkar vara miljökämpe, utan givetvis är det tvärtom; hennes liv formade henne till den aktivist hon är idag.
Under avdelningen ‘oortodoxa knep’: Vad jag själv ägnade mig åt inför skrivandet av mina romaner Döden som gav liv samt Ljudet av mol tystnad, var att bjuda samtliga aktuella karaktärer på grillfest.
Ja, du läste rätt! En brasa mitt ute på gräsmattan blev det, runt vilken jag placerade stubbar att sitta på. Vid varje stubbe – ett välfyllt glas starkvara. Därefter lät jag hela galleriet festa loss av hjärtans lust, alltmedan jag själv – åtminstone bildligt – kunde luta mig tillbaka för att observera och bocka av frågorna.
Hur reagerar de på varandra? Vad bråkar de om? Vad enas de kring? Vem/vilka tar plats? Vem tenderar att dra sig undan, och varför? Vilka funktioner fyller dessa beteenden? Vilka behov ligger till grund för funktionerna? På detta vis kunde jag övergripbart visualisera varje karaktärs beteende- och tankemönster.
I fallet med Ljudet av mol tystnad visade sig denna metod vara extra behjälplig. Ett stort karaktärsgalleri indelat i flera mindre grupperingar, med begränsad (men för berättelsen viktig) interaktion dem emellan, ställer höga krav på trovärdig makrodynamik i de mänskliga relationerna. Så behändigt då att ha dem alla framför sig på samma gång!
Det här skulle somliga kalla överkurs, andra fånerier. Skitsamma! Så länge det fungerar så fungerar det. Lista, tankekarta, konceptritningar eller imaginär grillfest – det står för en god början på karaktärsbygget. Början, skriver jag, eftersom karaktärsbygge är en pågående process. Rödluvan, som vi känner henne, blev näppeligen till över en kopp kaffe. Inte Leia Organa heller. Att bära sina karaktärer med sig – kanske fråga hur de mår ibland, konfrontera dem med företeelser ur din egen vardag och därefter iaktta reaktionen – danar din skapelse, en pusselbit i taget.
Som synes blir det mycket internresonerande, för vilket det krävs massor av fantasi och inlevelseförmåga. Men sådant är det meningen att vi som skriver ska behärska. Det är vår verktygslåda. Kanske i kombination med viss fallenhet för skådespeleri, må tilläggas. För hur trakterades de där glasen vid stubbarna under karaktärstillblivarfesten? Tänk: ”Same procedure as every…”

Vore det då inte smidigare att basera sina karaktärer på personer man känner? Eller någon i nära omgivning? Det funkar utmärkt! Men lik förbannat bör frågorna ovan få sina svar. Din halvalkis till granne som du just krönt till huvudantagonist i ditt nya detektivmanus drar inte ut på mördarstråt bara för att han råkar vara ett hyfsat kålhuvud-de-luxe i största allmänhet. Någonting ligger bakom beteendet. En funktion, som i sin tur har uppstått ur ett behov.
Än en själv då? Kan man inte bygga karaktärer utifrån sitt eget jag? Jovisst! Ännu en gång måste jag dock tillägga ett försåtligt ”men”. Inte ens här kommer du undan frågeställningarna. Dessutom måste du nu vara beredd att fläka ut svaren inför en hel presumtiv läsekrets. Är du beredd att göra det? Och förresten, hur pass väl känner du egentligen dig själv? Säkerligen har du tillräcklig koll på ditt eget livs historia, men vet du vilka funktioner dina olika beteenden fyller? Eller vilka behov som ligger bakom beteendena? Nu blev det jobbigt, som terapeuten sa…

Måste man då verkligen gå igenom den här processen för alla sina karaktärer? Även för bifigurer som läsaren knappt ser… figuren av? Om detta tvistar inte bara de lärde, utan i stort sett varenda människa som någonsin satt sig att skriva. Mitt svar torde dock bli en motfråga: Hur pass hög upplösning vill du ha på din dataskärm? Förvisso två olika världar, men ändå symboliskt jämförbart. Hög detaljrikedom i/bakom berättandet förstärker läsupplevelsen subtilt på samma vis som högre upplösning på en skärm gör digitala bilder några pixlar skarpare. Och, som sagt, ju bättre du känner dina karaktärer, desto större möjlighet ger du läsaren att göra detsamma.
Visst, den hastigt passerande farbrorn i kassan kräver kanske inte så mycket förarbete, men djävulen ligger i detaljerna. Har du i åtminstone grova drag försett honom med mål och mening så är möjligheten större att farbrorn faktiskt gör intryck på läsaren under de där två-tre korta meningarna i vilka han figurerar. Den kumulativa verkan av när samtliga bifigurer tillägnats viss omsorg är inte att underskatta.

Låt oss nu en sista gång återvända till miljöaktivisten som inte riktigt ville fungera. Har du läst såhär pass långt så kanske du hittat lämpliga verktyg med vilka hon kan tänkas göras levande. När hon står där – mitt i demonstrationståget och redo att hålla sitt brandtal – vet du så väl vilken funktion det fyller för henne. Du vet också vilka behov som har föranlett sagda funktion.
Det slutar inte där. Nej, troligen vet du betydligt mer än så. Till exempel om huruvida roten till hennes engagemang kommer sig av den försurade miljön kring barndomshemmet, eller om hon sökte sig till miljörörelsen för att hitta någonstans att höra hemma. När hon fattar mikrofonen har du full koll på om det görs med uppsåt att förändra en sargad omvärld eller blott en egen inre dito. Eller kanske lite av båda?
Alla dessa små korn av kännedom rinner nu samman till en helhet. Oavsett hur mycket (eller hur lite) du väljer att i stunden framställa för läsaren, så har du nu markant ökat möjligheterna för din karaktär att göra ett varaktigt intryck. Ifall läsaren tycker om henne eller ej, spelar ingen roll; det är olika från person till person och utom din kontroll. Men hon lever och hon kan relateras till.
Prova! Ta fram första bästa karaktär som du aldrig riktigt känt dig nöjd med. Ställ frågorna, notera svaren! Bär henne med dig i ryggsäcken, konfrontera henne med alla möjliga frågeställningar under en tid. Inom kort lär hon framträda allt skarpare – närma sig den där karaktären som din berättelse behöver, som för fram och drar läsaren till sig.
Går det inte som du tänkt dig vid första tillfället, prova igen, igen och igen! Förfina din karaktärsbyggarprocess tills den blir självgående. Både du, dina karaktärer, din berättelse samt framtida läsare gagnas av denna ihärdighet. Och kom ihåg: En välskriven karaktär gör inte alltid som hon blir skriven, utan lever som det liv man givit henne.

Erfarenheter av lektörstjänst?

Publicerat den av Gabrielle5 kommentarer

Det är så att jag har kommit såpass långt i skrivandet av min roman att jag börjar kika på de olika lektörstjänster som finns att tillgå på marknaden. Det är klart att ‘nära och kära’ kanske kommer att få läsa litet, men det skulle vara intressant att få professionell kritik och lite konkreta råd kring hur man kan avhjälpa sina ev. misstag. Detta också för att om man skickar till ett förlag och det blir refuserat så är det inte alltid man får något utlåtande om texten.

Under de senaste åren tycks det ha fötts en mängd nya verksamheter som inriktar sig på detta, att läsa aspirerande och professionella författares manus – och bedöma dem. Och priserna skiljer sig mycket, beroende på hur kända antingen företaget/förlaget eller själva lektörerna är. Det är en enda röra alltihop och med min s.k. SSV-diagnos (Svårigheter att Sortera och Välja) blir det helt omöjligt. Vilken lektör passar för just mitt manus? Vad säger en utbildning (som jag själv läser) i litteraturvetenskap om någons förmåga att bedöma? Är deras personliga läsintresse och genretycke viktigare faktorer för att få en ärlig kritik, mer lik en ”normal” läsares sådan? – För det rent tekniska kan alla, eller? Och teknik? Kan de vara inriktade på olika skolor, anpassat för olika genrer? Går det att rakt av applicera ”man får vad man betalar för” även i detta sammanhang?

Som ni förstår är detta väljande något som tar enorm tid och energi. Jag är därför nyfiken på om någon därute har några erfarenheter av lektörstjänster – bra som dåliga. Finns det någon särskild som du kan rekommendera? Vilken genre skrev du i då? Någon som man borde undvika?

2015-04-19 08.21.52