Etikett: bokrecension

Miira, I love you

Publicerat den av GabrielleLämna en kommentar
Titel: Ingenbarnsland
Författare: Eija Hetekivi Olsson
Utgiven: 2012
Förlag: Norsteds
Sidor: 332

Ingenbarnsland  av Eija Hetekivi Olsson är en roman om en sverigefinsk tjej som växer upp på 80-talet i Göteborgsförorten Gårdsten. Skildringen lyfter upp frågor om klass, rasism och invandrarskap, men illusterar också på ett djupare plan språkets betydelse för individen och gruppen. Den är ett exempel på hur språkpolitik har bedrivits i Sverige under 1900-talet och hur de för arbete inflyttade finländarnas barn bemöttes i skolan.

Porträttet av Miira är speciellt eftersom det inte följer gängse genuskoder; språket är grovt, hon slåss friskt, bajsar från fönster och har ett självförtroende när det kommer till sin fysik som sällan skildras i litteraturen hos unga tjejer. I. love. it. Miira biter med hästtänderna och tar till nävarna när killarna tafsar, medan andra tjejer bara står och mesar. Efter ett våldtäktsförsök senare i boken söker hon sig till platsen beväpnad med kniv, gång på gång, närmast besatt av att slita isär odjuret.

Hon är så betonghård som hon måste vara i förorten. Hon vet hela tiden att hon är smart, kapabel och har alla möjligheter att bli vad hon vill. Det är bara det dagliga överlevandet som kommer i vägen. Som att hon måste vara cool och ha stenansikte. Inte låta någon se att hon pluggar. Snatta grejer för att inte behöva be mamma om pengar. Inte ramla i händerna på peddon och knarkare. Sånt där som alla barn måste tänka på.

Författarens stil är nyskapande och… rolig. Jag har aldrig läst en bok med så många nyuppfunna konstellationer av ord och verbifieringar som hålls konstant hela vägen. Alltsammans blir träffande och bidrar till en främmandegöring av svenska språket som känns spännande. Som blivande svensklärare ser jag stora möjligheter att använda boken i undervisningen eftersom det finns så mycket att diskutera i den.

Det finns en fortsättning som heter Miira. Den ska jag definitivt läsa snart!

Pappa Goriot 

Publicerat den av Gabrielle2 kommentarer

Jag hade inte läst någonting av Balzac tidigare (hm… tror vi bara läste Flaubert och Zola i litteraturvetenskapen) när jag hittade Pappa Goriot i en ny vacker upplaga och översättning. Modernista har gjort en hel serie med klassiker i otroligt snygg förpackning och jag köpte närapå alla som var på rean. 

Beskrivningen av romanen Pappa Goriot var dock det som tilltalade mig mest. Den kändes också som en bok som en verkligen borde ha läst, eftersom den ses som det viktigaste verket i Balzacs ”La Comédie humaine”. 

I romanen får vi följa den unge studenten Eugène som kommer till Paris från en fattig familj på landet men som har fina släktingar i Paris. Denna släkt gör så att han kan presenteras i de fina salongerna, vilket kan ses som både hans lycka och sorg. För i och med att han får smaka på lyxen väcks också ett omåttligt begär efter pengar. Han är innackorderad på ett sunkigt pensionat och där bor många unika personer, bland annat en kriminell, Vautrin, och en pensionerad makaronfabrikant, pappa Goriot. Goriot är far till två av Paris förnäma fruar och han ger dem allt han äger i hemgift och gåvor för att de ska vara lyckliga, medan han själv ruttnar i sitt smutsiga rum hos fru Vaquer. Eugène blir förälskad i en av hans döttrar. Eller tror att han blir. 

Åh herregud. Jag har nog aldrig blivit så berörd av en så gammal bok. Oftast känns intrigerna väldigt avlägsna i 1800-talsromaner och jag läser dem med en viss distans, men den falskhet som här beskrivs och sättet på vilket människor fjäskar för varandra för att få lite av den andres strålglans och hur de drar nytta av varandras olycka känns mer som nutid än något annat. Den enda skillnaden består i formaliteter som hemgifter och klänningar. Det mest hänförande är dock hur nära pappa Goriot känns och jag slås av hur hans kärlek till barnen är det enda i romanen som inte existerar med en baktanke. De sista kapitlen är hjärtskärande att läsa. 

Note to self: Om du känner att du håller på att glömma vad som är viktigt i livet – läs Pappa Goriot. 

Debutant som inspirerar

Publicerat den av Gabrielle3 kommentarer

Jag läser aldrig noveller, för jag tycker inte de ger lika mycket som romaner och jag tycker det är tråkigt när karaktärerna försvinner efter att jag precis lärt känna dem. Därför är jag skeptisk när jag plockar upp Marica Källners debut Det som får plats ur brevlådan. En liten nätt bok på 96 sidor. Jag tänker: Vad kan den egentligen innehålla?

Redan i första stycket ”Varför novell?” bemöts min kritik. Det märks att Källner väljer novellformen för att det är det hon själv läser. Det är den form hon brinner för. I det tredje stycket ”Vad är en novell?” slår hon hål på mina föreställningar om novellen (som jag gissar kommer från grundskolan) och jag känner hur det börjar pirra i magtrakten. Jag grips av en plötslig lust att också skriva noveller!

Noveller blandas med stycken om skrivandet av dem, hur de blivit till, hur vissa fortfarande är i blivande, hur andra aldrig riktigt blir. Jag gillar novellerna ”Och jag sa ja” och ”Fredrika”. Längre fram kommer noveller som känns mer ofärdiga och jag börjar tvivla, men Källner vänder på det hela och visar i sina mellanstycken hur hon kämpat med dem på olika sätt. Det gör dem intressanta. Allt är med av en anledning. Hon beskriver skrivförlopp, utmaningar med att hitta sin röst, karaktärer, viljor och brännpunkter. Egentligen är det mellanstyckena som gör samlingen läsvärd, speciellt för skrivintresserade.

Samtidigt bör det ske en utveckling till Källners nästa samling vad gäller novellerna, eftersom det är vad denna samling på sätt och vis lovar genom sin utformning. Det som får plats är en introduktion och en fortsättning kräver progression. Jag tvivlar dock inte på hur dedikerad Källner är författarlivet. Åtminstone jag blir otroligt inspirerad till att både läsa och skriva när jag läser henne. Det är en smart debut på så sätt, då den väcker intresse för nästa samling.

Boken finns att köpa på bokus.

Briljant.

Publicerat den av Gabrielle4 kommentarer

Jag vet inte var jag ska börja. Det finns författare som jag inte förstår mig på och så finns det författare som får mig att känna en ”connection” på första sidan. Sigrid Cumbüchen är en av dem. Hon öppnar nya dörrar i sina romaner, formen leker med läsarens känsla för fakta och fiktion, språket leker och ändå smeker blicken pappret lätt och friktionsfritt. Det märkte jag redan i Den oumbärliga, som jag av en slump hittade i en realåda på överskottsbolaget i höstas och slukade på mina pendlingar till praktiken (tyvärr blev det ingen recension på bloggen).

I Spill – en damroman lotsas vi fram och tillbaka i tiden, mellan 30-talet och 90-talet, mellan vår och höst och olika möten med olika personer. Ibland är en situation oerhört detaljerad och sekunderna går långsamt, för att sedan rinna iväg mellan raderna. Den gamla Hedwig blir succesivt barnet Hedda, den unga flickan, den vuxna kvinnan. Och språket leker. Författaren finns alltid där bakom och lurar, vill lura mig. Hon verkar inte helt pålitlig. Sigrid brevväxlar med Hedwig under den falska premissen att hon bor i Hedwigs barndomshem.

Romanen handlar om hur vi skildrar dåtiden med nutidens ögon. Hur vi identifierar oss med kvinnor genom historien som själva aldrig skulle kännas vid denna identifikation. Och jag älskar den! Jag fullkomligt älskar den!

Fakta
Titel: Spill – en damroman
Utgiven: 2010
Sidor: 447
Författare: Sigrid Cuombüchen
Förlag: Norsteds

Har du läst något alldeles speciellt den senaste tiden?

 

 

De polyglotta älskarna

Publicerat den av Gabrielle4 kommentarer

”Vilken godbit!” tänkte jag när jag såg omslaget till De polyglotta älskarna i bokhandeln. När boken sedan fick augustpriset ville jag verkligen läsa den. Den bok som får priset brukar ju vara riktigt bra. Jag tänkte på Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande och Karin Johannissons fantastiska (biografiska) Den sårade divan. Jag väntade mig något i klass med det, något alldeles alldeles speciellt. 

Och ja speciell är den, men jag vet inte om det är på ett bra sätt. Det är en udda och välskriven bok, men ganska ointressant för mig. Jag gillar inte att den är uppdelad i tre mindre delar (som ändå på något sätt hänger ihop). Jag hinner inte fastna för karaktärerna eller ens lära känna dem innan de byts ut. Först handlar det om Ellinor som träffat en litteraturkritiker, Calisto, på en dejtingsajt och faller för honom trots att han är våldsam och osympatisk. Hon kommer från en bondhåla och tänker fortfarande på sitt konstiga ex som, om jag förstår det rätt, bor i en husvagn. Sedan får vi följa Max Lamas, författare till det manus som ligger hemma hos Calisto. Han är ganska gubbsjuk, eller bara ensam. Hans fru har förälskat sig i en filosof. Han hittar en deprimerad receptionist som han ligger med och sedan dumpar och anklagar för att vara dålig i sängen. En till osympatisk figur med andra ord. Och han tjatar hela tiden om den ”polyglotta” älskarinnan. Han vill hitta en älskarinna som talar alla hans språk. Del tre handlar om en ung före detta rik kvinna som minns när Max Lamas var på besök och ville åt hennes mamma.  

Det är något som ligger och bubblar under ytan, men jag vet inte riktigt vad det är och läsningen ger inga förklaringar, vilket gör att jag känner mig dum. Alla referenser till Michel Houellebecq förstår jag inte heller, eftersom jag aldrig läst honom. Nja. Jag vet inte om jag gillar romanen. Den är inte dålig och jag kan tänka mig att läsa mer av Lina Wolff, men just den här boken  är inte någon jag skulle rekommendera till andra. Men jag kanske har missuppfattat allt?

Har du läst den? 

Spännande utan action 

Publicerat den av Gabrielle4 kommentarer

Efter att ha läst Flickvännen gick jag raka vägen till bokhandeln och köpte del två: Den vita staden. Det var så spännande att jag inte kunde vänta med att ta reda på hur det skulle gå.

Karin är en rätt så annorlunda människa, sett ur mitt perspektiv. Hon bryr sig inte om att skaffa varken jobb eller utbildning. Hon vill inte försörja sig själv, hon vill ha en kille som ordnar det. Helst en farlig kille. Kanske känner hon så för att hon tror att det bara är farliga killar hon kan få, vilket ju i så fall är sorgligt och visar på dålig självkänsla. Men ingen ska minsann tycka synd om henne. Hon har valt detta. Hon älskar John.

Hon är snygg. Modellsnygg. Det är hennes valuta. Hon gör allt för att hålla värdet stabilt. Hon gör var hon kan åt de där två celluiterna på låret, hon tvättar och borstar och skrubbar. Åldrandet skrämmer henne. Hon hoppas att John ska fortsätta älska henne. Hon hoppas att hon ska fortsätta älska honom, om han slutar. Med att råna, döda och stjäla. För det där huset hon fått av honom är så fint, hon älskar det. Kanske älskar hon bara huset, livet han köpt åt henne. Hon träffar inte längre sin familj eller sina gamla vänner. De enda hon umgås med är andra flickvänner till killarna i gänget. Ingen vågar prata om något viktigt. I Maffiabröder vittnade ju en mot sina polare.

I Den vita staden är hon ensam i huset som blivit kallt och grått. Hon ammar sin nyfödda dotter. John är borta. Vi vet inte var han är eller om han lever. Kronofogden knackar på dörren och hon kommer att förlora allt.

Karolina Ramqvists två romaner väcker många känslor och är båda mycket effektivt uppbyggda för att skapa spänning, men på ett annorlunda sätt. I stället för att undra om killarna kommer att klara brottet utan att åka fast, undrar jag vem som är lojal, om Karin kommer att sticka från John, ta livet av sig eller om barnet, Dream, ska råka strypa sig med den där sladden. Eller om hon ska frysa ihjäl. Det är två helt klart spännande och njutbara romaner. Dock hade jag velat ha lite mer bakgrund och djup, men det kanske inte hade passat Karins ytliga karaktär.

Aftonland

Publicerat den av Gabrielle3 kommentarer

Ända sedan jag läste Den andra kvinnan har jag längtat efter Therese Bohmans nästa bok. Inte för att Den andra kvinnan var särskilt speciell. Den var självklart välskriven men historien var klassisk (ganska tråkig ramhandling). Det var dock något i huvudkaraktärens hållning mot omvärlden. En alienation, en ensamhet som sällan skildras på annat sätt än som något dåligt. I Den andra kvinnan var ensamheten överlägsen, klarsynt.

Själv har jag varit mycket ensam. Och stundvis älskat det. Det finns tillfällen då ensamhet får en människa att se klarare, friare, tror jag. Den ensamma människan är inte bunden till en omgivning, tänker inga pliktskyldiga goda normativa tankar.

Den ensamhet som skildras i Aftonland är mörkare. Karolina är konstprofessor i Stockholm. Hon har nyligen gjort slut med sin sambo och lever singelliv i sin nyinköpta lägenhet nära Söder. Hon rör sig i Stockholms innersta kulturkrets, med kulturjournalister, forskare och konsthandlare. Hon älskar sin titel, sitt jobb, de intellektuella samtalen. Men hon märker hur människor beklagar hennes livsval, det att som fyrtioåring gå ur en fast relation. Så en dag vandrar en självsäker ung doktorand in i hennes kontor med ett stort fynd. Karolina tampas med attraktionen till doktoranden och med minnet av något hon trodde var kärlek. Det är inte längre historien om en ung människas protest mot konventioner, om självvald ensamhet, utan den om kvinnan som är fångad i sin biologiska kropp, oavsett hur väl hon argumenterar för sin frihet. Denna kropp har en livmoder med ett bäst-före datum, som tycks stå stämplat i pannan.

Lika mycket som Aftonland är en roman om ensamhet och åtrå, är det en hyllning till konsten och kärleken. Karolinas idéer om konst är aningen kontroversiella för vissa. Hon anser inte (och detta är en återkommande kritik även i Den andra kvinnan) att konst är bra bara för att den är feministisk. Hon älskar det vackra för det vackra, inte för det politiskt korrekta. Och där är jag böjd att hålla med henne, även om jag själv ofta faller för ”fina budskap”.

Den enda kritik jag har att framföra är att jag hade velat ha mer. Mer av allt detta goda, detta mumsande på idéer och samhällsreflektioner. Jag längtar redan efter Therese Bohmans nästa roman. Hon är en av de mest intressanta nutida svenska författarna och förhoppningsvis har hon många böcker framför sig.