Nina Bouraoui – min nya litterära kärlek

Jag har verkligen inte orkat blogga det senaste vilket är väldigt tråkigt. Inte har jag skrivit ett ord på boken heller. Dock händer det så mycket annat kul och stimulerande just nu, i och med min nya påbyggnadsutbildning till ämneslärare. Många hundra sidor kurslitteratur, grupparbeten och hemuppgifter, sedan tenta. Jag har fått en ganska bra struktur på det hela: Plugga under normal arbetstid (med paus för träning/promenad och mat) och sedan vara ledig på kvällarna. Utmaningen är att producera något kreativt efter all hjärnverksamhet under dagen. Lättare är det att läsa, som ren avslappning. Att kunna försvinna från en deadline i en timme på kvällen, stjäla några vackra meningar på bussen till skolan…

Jag blev så lycklig när jag upptäckte henne, Nina Bouraoui. Liten och nätt, men full av mening. Jag läste på baksidan till Pojkflickan när jag stod i biblioteket. Ett kort utdrag ur boken och jag kände det som om någon slog till mig. Det var kärlek. Vilket språk! Så lätt, så fantastiskt lätt det var. Så rytmiskt. Självklart men speciellt. Fåordigt men exakt. Vilken oerhörd känsla och begåvning! Hon skrev om tunga saker med lätt hand. Som om det var hur enkelt som helst. Jag vet att jag kan vara generös med beröm och ger många boktips, men det här var bra.

Pojkflickan är en s. k. autofiktiv roman, närmast självbiografisk, men litterär i allra högsta grad. Nina växer upp i Algeriet som barn till en fransk mor och algerisk far. Hon flyttar i tonåren till Frankrike. Hon utforskar sin identitet, känner sig ibland som en pojke, upplever rasism och fördomar. Och saknaden efter barndomsvännen Amine är som ett svårläkt sår.

Bouraoui åkte direkt upp på min topplista över författare och jag blev överlycklig att det fanns så många romaner översatta av henne. Någon mer som läst henne? Har nu lånat Dockan Bella på biblioteket, en ”fortsättning” på Pojkflickan. (Dock ska jag först ta mig an Therese Bohmans nya roman Aftonland. Den har jag sett fram emot länge. Recension kommer.)

 

 

 

Varför läser vi?

Ibland, i bokhandeln, kommer jag på mig själv med att smygblänga på topplistorna samtidigt som jag skakar på huvudet där jag står, i min trygga hörna framför klassikerhyllan. Ja, jag är den där snobben som vill, men inte vågar ta tag i en bok som har citatet ”årets roligaste bok” eller ”årets deckare” på framsidan. Jag vet inte vad jag är rädd för – att ett dåligt språk ska hoppa ut från boksidorna och mula mig i ansiktet? Att jag ska bli nedsmutsad, slösa min tid eller pengar på att ”köpa något”, precis som alla andra har gjort? Att ”systemet” ska lura mig? Jag kunde lika gärna gå runt med folie på huvudet.

”Jag gillar inte deckare”, säger jag ibland. Helt omotiverat egentligen, för hur många har jag läst? Jag har läst någon av Läckberg. Gillade den inte, tyckte språket var tråkigt och platt. Läste en Hamiltonbok av Guillou i en kurs om populärlitteratur och den var bara komisk i hur den misslyckades med att vara tuff och humoristisk.

Men sanningen är att jag har läst flera bästsäljare som jag älskat. Carlos Ruiz Zafóns böcker ”Vindens skugga” och ”Ängelns lek” tyckte jag mycket om. Harry Potter var jag helt galen i, är galen i. Och hallå, Haruki Murakami, vem har inte läst honom? Av någon anledning förtränger jag detta när jag tittar på topplistorna, allt jag ser är ”dåliga deckare”.

Så jag bestämde mig för att våga gå emot den där snobben i mig och bara köpa den bok som exponerades mest av alla. Det blev Kvinnan på tåget av Paula Hawkins. Och sedan blev jag liggande i soffan, klistrad i två dagar. Insåg förvånad att den här kvinnan kan ju faktiskt skriva, det är inte bara en massa klyschiga uttryck som stör handlingen, karaktärerna är intressanta och intrigen är spännande. Jag blir underhållen, blir (litet) skrämd, vad kan jag mer begära?

När jag väl kommer till slutet inser jag plötsligt att jag har sagt ”jag gillar inte deckare” av fel anledning. Det är inte språket det är fel på generellt, det kan vara helt okej eller riktigt vasst. Det är inte karaktärerna eller intrigerna, handlingarna, livshistorierna. Det är deckarmallen. För allt rör sig alltid åt samma håll, åt en upplösning, en förlösning där alla svar ska komma fram. Men jag vill inte ha alla svar serverade, jag blir alltid besviken när jag får dem, jag vill stanna precis precis innan avslutet och låta boken ligga så för all evighet. Jag vill fortsätta tänka och känna att historien fortsätter, att om jag bara börjar om och läser boken en gång till så ska jag inse något, hitta svar på något som rör mig själv och hela mänskligheten.

Kanske borde jag bara testa folie eller vad tror ni? 🙂

 

 

Mrs Dalloway 

Under några dagar gick jag förra året från antikvariat till antikvariat i Göteborg för att hitta ett exemplar av Virginia Woolfs Mrs Dalloway (1925). Det var efter att ha sett den vackra filmen Timmarna, som anspelar mycket på just denna lilla bok. Mrs Dalloway fanns inte längre i nybokhandeln på svenska så det var därför jag gick till antikvariaten. Egentligen skulle vi läsa Mot fyren på kursen i Litteraturvetenskap, men jag var helt besatt av att hitta denna omtalade dam som ju hade vunnit så många hjärtan. Tillslut, när jag redan hade tappat lusten, eftersom lusten är flyktig, hittade jag den och så blev den stående i hyllan. Tills nu. 

Det hela utspelar sig under en dag i London. Den nu femtioåriga politikerfrun Mrs Dalloway ska ha en bjudning på kvällen, men tidigare på dagen får hon besök av sin ungdomskärlek Peter Walsh, ett möte som rör upp gamla minnen och känslor för dem båda. 

Om du bara ska läsa en bok av Woolf så tycker jag att det är denna. Mot fyren berörde mig inte det minsta, men detta nätta mästerverk har ett intensivt flyt i språket och mycket fängslande karaktärer. Inte en enda karaktär känns onödig eller konstgjord. Och det är spännande. Av någon anledning är det spännande.

#läsahelahyllan 5/30: Långtråkigt och något oklart

Upp till ytan av Margaret Atwood

Huvudpersonen får veta att hennes pappa är försvunnen och hon åker hem till honom för att leta i trakterna runt hans stuga. Hon återser sitt barndomshem i sällskap med sin sambo och ett gift par som hon inte verkar känna så väl men som ändå framställs som hennes närmsta vänner. Det gamla hemmet är en enslig stuga vid en sjö dit hennes föräldrar drog sig tillbaka, under kriget vad jag förstår. Romanen gavs ut 1972, men tiden för skeendena är ganska oklara, förmodligen rör sig romanens nutid omkring slutet på sextiotalet, början på sjuttiotalet, men det står inga årtal utskrivna. Huvudpersonen verkar inte vilja släppa någon inpå livet och hennes sambo försöker gång på gång få henne att säga att hon älskar honom, utan resultat. De verkar inte speciellt ivriga att leta efter den försvunna fadern, utan ägnar istället tiden åt att fiska och gräla sinsemellan. Mycket oklart. Och tänka elaka tankar om en och annan amerikan, eftersom amerikanerna verkar vilja köpa upp och ta över hela trakten.

Atwood är ju en erkänt skicklig författare och det känns förmätet av mig att dissa henne, men jag föll verkligen inte för den här romanen. Visst, hennes språk är intressant, men själva historien känns väldigt luddig och berör mig inte riktigt, lyckas inte fånga in mig. Det är första gången som en roman så kort som 228 sidor har lyckats tråka ut mig, jag längtade efter att den skulle ta slut. Och på slutet blev jag dessutom besviken. Det var snyggt beskrivet hur hon kämpade med sina demoner som hade osynliga regler, hur hon återgick till något slags ursprung, undvek allt som människan skapat och trodde att hon skulle få päls, men värre var det med svaren på alla frågor som läsaren började ställa sig under läsningen. Jag fick aldrig riktigt svar på vad som hade hänt hennes pappa, vilket störde mig mycket.

Romanen kunde säkert läsas som feministisk på 70-talet, i och med sin kritik av den uppenbara manliga dominansen och kvinnliga undergivenheten som romanen ger exempel på (mannen kallar sin fru för ful utan smink, torterar henne psykiskt etc. och hon accepterar det), men nu har en ju läst liknande historier så många gånger att Upp till ytan inte längre tillför något nytt. Det är dock inte romanens ”fel”, såklart, att tiden rullar på och saker utvecklar sig, att så mycket annat skrivs på ämnet.

För övrigt tyckte jag det var vidrigt att läsa om hur de fiskade hela tiden; maskar och små grodor som vred sig på krokar, fiskhuvuden som krossades och kroppar som ”rensades”. Huvudpersonen tycker själv inte om det, men anser att det är nödvändigt för att få mat. Hon drömmer dock om att döda amerikanerna som fiskar och dödar fåglar för nöjes skull; hon kallar dem otacksamma, hon menar att vi saknar respekten för liv. Idag ter sig även detta resonemang, som får ta förvånansvärt stor plats, väldigt icke-radikalt. Snarare är det väl den gängse uppfattningen. Också detta tycks därför färgat av en äldre tid, då jag antar att vegetarianism var mycket udda och inte att tänka på. Vad bryr sig hägern om ifall den ska ätas, hängas upp i ett träd eller hamna på en vägg som en trofé? Den är död i vilket fall. Den som tar sig rätten att döda en annan varelse har väl ingen respekt för den, oavsett? Att kalla det respekt att äta upp någon är väl ändå hyckleri, mer en skyddsmekanism för att behålla stoltheten inför den egna moralen intakt?  Men som sagt, romanen är trots allt skriven för ca 45 år sedan, nästan ett halvt sekel har gått.

Jag får se om jag läser något mer av Atwood. Kanske ska jag prova en senare roman av henne.

#läsahelahyllan 4/30: Murakamis bästa

Eftersom vädret har varit så fantastiskt har jag passat på att ligga ute och läsa en hel del nu när grammatikkursen är över. Det är så oerhört viktigt för mig att läsa mycket när jag är uppe i en skrivprocess, dels för att få motivation (”jag kan också”), men också för att det är lättare att kliva in i en fiktiv och språklig värld ju mer tid en spenderar i andra fiktiva och språkliga världar, ungefär. Nej tack till verkligheten, med andra ord. Jag håller mig i stort sett till min lista med hyllvärmare som jag ska avverka, förutom några ”avsteg” då och då. Nu har jag alltså läst nummer fyra på listan som är Norweigan wood av Haruki Murakami.

Romanen utspelar sig i slutet av sextiotalet i Tokyo. Torus ungdomsvän tar livet av sig när de bara är sjutton år och lämnar efter sig en flickvän, Naoko. Hon är en vacker och intelligent tjej, som Toru, när de blivit lite äldre och stöter ihop, blir kär i. Naoko mår dock mycket dåligt och hamnar på ett vårdhem. Toru tillbringar sina dagar på studenthemmet och saknar Naoko, samtidigt som han gör nya bekantskaper för att släta över det faktum att han känner sig förtvivlat ensam. Om du ska läsa en enda roman av Haruki Murakami är det Norweigan wood. Det är en berättelse som dröjer sig kvar långt efteråt, främst eftersom slutet är högst tvetydigt. Gång på gång gick jag tillbaka och läste om de sista sidorna. Vad hände egentligen?

Tidigare har jag läst och recenserat Fågeln som vrider upp världen och Kafka på stranden, båda välskrivna och spännande, men i längsta laget. Norweigan wood är kortare, 382 sidor och blir aldrig långtråkig eller tjatig. Den innehåller inte de surrealistiska övernaturliga inslagen som annars ingår i Murakamis böcker, men den rör sig likt de andra romanerna, som katten runt het gröt, kring människans allra innersta kärna. Lager efter lager kläs karaktärerna av och blottar sig, kanske är det just därför den nakna kroppen får en så central roll i hans romaner, för att de egentligen aldrig kan bli helt avklädda hur mycket de än kastar av sig sina skal. Kärnan är alltid utom räckhåll för medmänniskan, inte ens kärleken orkar dra oss upp ur ensamheten.

Norweigan wood är omöjlig att sluta läsa och ändå kan jag inte riktigt sätta fingret på vad det är som är så fantastiskt. Men kanske är det just det, att Murakami aldrig underlåter sig att undervisa genom litteraturen eller försöker att förmedla ”klokheter”, han förlitar sig istället på läsarens egen förmåga.

Anteckningsboken redo?

Ibland hör jag etablerade författare berätta om hur de alltid är uppmärksamma på saker runtomkring och noterar händelser eller citat i sina anteckningsböcker (eller mobiler), när de är ute bland folk. Är detta något ni brukar ägna er åt?

Själv är jag väldigt dålig på att anteckna och det är sällan som jag ens är uppmärksam på vad som händer runtomkring, just för att jag alltid skriver på min bok i huvudet, eller helt enkelt bara fantiserar och därför inte är närvarande. Ibland noterar jag nya idéer i mobilen, men då är de direktrelaterade till mitt pågående projekt, inte idéer för ”framtiden” eller något jag sett i verkligheten just i stunden.

Jag för inte heller dagbok, har aldrig orkat mer än några dagar. När jag skriver skönlitteratur läggs sidorna till varandra nästan utan ansträngning, men att skriva om min egen tråkiga vanliga dag känns nästintill omöjligt. När jag har tagit mig friheten att förvrida verkligheten och överdriva saker har det gått betydligt bättre, men då är det ju ingen dagbok längre. Inte heller bloggen är en dagbok i den bemärkelsen, eftersom jag kan välja att anlägga olika teman och frågeställningar av mer tidningsliknande karaktär. De mest dagboksliknande inläggen, de korta, sammanfattande, är också de svåraste att skriva.

Kanske borde vi alltid vara redo att skriva ner det vi ser, föra dagbok, tjuvlyssna på bussen och ta smygfoton på olika personer eller riva ut bilder ur tidningen att använda som ”inspiration”? Är detta nyckeln till ett lyckat författarskap, eller har vi alla olika sätt att processa intryck?

 

 

Skapa skrivtid som student

Det visade sig att jag blev godkänd på allt utom fonetiken på grammatikkursen, alltså den del som handlar om språkets ljud. Nu måste jag alltså göra om den lilla fonetiktentan och om jag inte klarar den nu heller får jag vänta ett helt år och göra om hela kursen. Hu! Det får bara inte hända, för då kommer jag inte heller in på den pedagogiska utbildningen i höst. Således är jag inne i tentabubblan igen några dagar. Jag måste bara klara detta.

Så det här med att skapa skrivtid, det är inte alltid så lätt. En kan visserligen tycka att jag som pluggar borde kunna planera allt själv och sätta mig när jag vill. Så är det ofta och det är jag otroligt tacksam för, men det är långt ifrån alltid så. När tentorna närmar sig måste jag ha fullt fokus på dem, för om jag inte klarar en tenta kommer jag att beskylla mig själv för att jag tog den där kvällen till att skriva istället för att plugga. Varje extra pluggad timme kan vara avgörande. Naturligtvis finns det i praktiken tid, men som student kan en ju alltid göra lite till, det tar aldrig slut. Även om jag bara går runt med tentaångest en timme, som katten runt het gröt, så kan jag inte lägga tiden på att skriva stället för det hade känts ännu mer dumt (oproduktivt tankesätt, jag vet).

Så… Jag borde egentligen inte blogga nu heller. Disciplin, Gabrielle, disciplin!

När det handlar om att skriva skönlitteratur tycker jag dessutom att det är viktigt att ibland kunna ägna några heldagar i sträck åt att bara skriva. Att lägga en timme här och där funkar inte för mig eftersom det tar tid att hitta in i texten vid varje skrivtillfälle; att leta sig fram till tonen, språket, tempot och ja… scenens ”själ”. Därför koncentrerar jag mig hellre på plugget i intervaller och skrivandet i intervaller. När jag inte skriver på dagar eller veckor noterar jag bara korta fraser eller förslag på ändringar i mobilen: ”Ändra det de säger på s. 15 till X” eller ”Introducera karaktär X tidigare” etc. Nu är min mobil full av sådana noteringar och efter tentan nästa onsdag så är det bara att skriva på!

Hur går det för dig att skapa skrivtid, samtidigt som du pluggar/jobbar?

(Tackar förresten Marie på bloggen Mitt Skrivliv för att hon tipsade om min blogg i sitt inlägg idag! Det var en glad överraskning. Marie har själv en mycket välformulerad blogg om skrivande, som jag självklart följer. Det är viktigt med pepp!)