Miira, I love you

Titel: Ingenbarnsland
Författare: Eija Hetekivi Olsson
Utgiven: 2012
Förlag: Norsteds
Sidor: 332

Ingenbarnsland  av Eija Hetekivi Olsson är en roman om en sverigefinsk tjej som växer upp på 80-talet i Göteborgsförorten Gårdsten. Skildringen lyfter upp frågor om klass, rasism och invandrarskap, men illusterar också på ett djupare plan språkets betydelse för individen och gruppen. Den är ett exempel på hur språkpolitik har bedrivits i Sverige under 1900-talet och hur de för arbete inflyttade finländarnas barn bemöttes i skolan.

Porträttet av Miira är speciellt eftersom det inte följer gängse genuskoder; språket är grovt, hon slåss friskt, bajsar från fönster och har ett självförtroende när det kommer till sin fysik som sällan skildras i litteraturen hos unga tjejer. I. love. it. Miira biter med hästtänderna och tar till nävarna när killarna tafsar, medan andra tjejer bara står och mesar. Efter ett våldtäktsförsök senare i boken söker hon sig till platsen beväpnad med kniv, gång på gång, närmast besatt av att slita isär odjuret.

Hon är så betonghård som hon måste vara i förorten. Hon vet hela tiden att hon är smart, kapabel och har alla möjligheter att bli vad hon vill. Det är bara det dagliga överlevandet som kommer i vägen. Som att hon måste vara cool och ha stenansikte. Inte låta någon se att hon pluggar. Snatta grejer för att inte behöva be mamma om pengar. Inte ramla i händerna på peddon och knarkare. Sånt där som alla barn måste tänka på.

Författarens stil är nyskapande och… rolig. Jag har aldrig läst en bok med så många nyuppfunna konstellationer av ord och verbifieringar som hålls konstant hela vägen. Alltsammans blir träffande och bidrar till en främmandegöring av svenska språket som känns spännande. Som blivande svensklärare ser jag stora möjligheter att använda boken i undervisningen eftersom det finns så mycket att diskutera i den.

Det finns en fortsättning som heter Miira. Den ska jag definitivt läsa snart!

Pappa Goriot 

Jag hade inte läst någonting av Balzac tidigare (hm… tror vi bara läste Flaubert och Zola i litteraturvetenskapen) när jag hittade Pappa Goriot i en ny vacker upplaga och översättning. Modernista har gjort en hel serie med klassiker i otroligt snygg förpackning och jag köpte närapå alla som var på rean. 

Beskrivningen av romanen Pappa Goriot var dock det som tilltalade mig mest. Den kändes också som en bok som en verkligen borde ha läst, eftersom den ses som det viktigaste verket i Balzacs ”La Comédie humaine”. 

I romanen får vi följa den unge studenten Eugène som kommer till Paris från en fattig familj på landet men som har fina släktingar i Paris. Denna släkt gör så att han kan presenteras i de fina salongerna, vilket kan ses som både hans lycka och sorg. För i och med att han får smaka på lyxen väcks också ett omåttligt begär efter pengar. Han är innackorderad på ett sunkigt pensionat och där bor många unika personer, bland annat en kriminell, Vautrin, och en pensionerad makaronfabrikant, pappa Goriot. Goriot är far till två av Paris förnäma fruar och han ger dem allt han äger i hemgift och gåvor för att de ska vara lyckliga, medan han själv ruttnar i sitt smutsiga rum hos fru Vaquer. Eugène blir förälskad i en av hans döttrar. Eller tror att han blir. 

Åh herregud. Jag har nog aldrig blivit så berörd av en så gammal bok. Oftast känns intrigerna väldigt avlägsna i 1800-talsromaner och jag läser dem med en viss distans, men den falskhet som här beskrivs och sättet på vilket människor fjäskar för varandra för att få lite av den andres strålglans och hur de drar nytta av varandras olycka känns mer som nutid än något annat. Den enda skillnaden består i formaliteter som hemgifter och klänningar. Det mest hänförande är dock hur nära pappa Goriot känns och jag slås av hur hans kärlek till barnen är det enda i romanen som inte existerar med en baktanke. De sista kapitlen är hjärtskärande att läsa. 

Note to self: Om du känner att du håller på att glömma vad som är viktigt i livet – läs Pappa Goriot. 

Nina Bouraoui – min nya litterära kärlek

Jag har verkligen inte orkat blogga det senaste vilket är väldigt tråkigt. Inte har jag skrivit ett ord på boken heller. Dock händer det så mycket annat kul och stimulerande just nu, i och med min nya påbyggnadsutbildning till ämneslärare. Många hundra sidor kurslitteratur, grupparbeten och hemuppgifter, sedan tenta. Jag har fått en ganska bra struktur på det hela: Plugga under normal arbetstid (med paus för träning/promenad och mat) och sedan vara ledig på kvällarna. Utmaningen är att producera något kreativt efter all hjärnverksamhet under dagen. Lättare är det att läsa, som ren avslappning. Att kunna försvinna från en deadline i en timme på kvällen, stjäla några vackra meningar på bussen till skolan…

Jag blev så lycklig när jag upptäckte henne, Nina Bouraoui. Liten och nätt, men full av mening. Jag läste på baksidan till Pojkflickan när jag stod i biblioteket. Ett kort utdrag ur boken och jag kände det som om någon slog till mig. Det var kärlek. Vilket språk! Så lätt, så fantastiskt lätt det var. Så rytmiskt. Självklart men speciellt. Fåordigt men exakt. Vilken oerhörd känsla och begåvning! Hon skrev om tunga saker med lätt hand. Som om det var hur enkelt som helst. Jag vet att jag kan vara generös med beröm och ger många boktips, men det här var bra.

Pojkflickan är en s. k. autofiktiv roman, närmast självbiografisk, men litterär i allra högsta grad. Nina växer upp i Algeriet som barn till en fransk mor och algerisk far. Hon flyttar i tonåren till Frankrike. Hon utforskar sin identitet, känner sig ibland som en pojke, upplever rasism och fördomar. Och saknaden efter barndomsvännen Amine är som ett svårläkt sår.

Bouraoui åkte direkt upp på min topplista över författare och jag blev överlycklig att det fanns så många romaner översatta av henne. Någon mer som läst henne? Har nu lånat Dockan Bella på biblioteket, en ”fortsättning” på Pojkflickan. (Dock ska jag först ta mig an Therese Bohmans nya roman Aftonland. Den har jag sett fram emot länge. Recension kommer.)

 

 

 

Sammanfattning – Augusti

Fil 2016-08-30 09 07 49.jpeg

”Jag är en sjuk människa…”

Så börjar Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet (1864). Mannen har inrättat sig i ett skitigt källarhål och dragit sig undan det levande livet. Första delen i anteckningarna ägnas åt teorier om hur mänskligheten fungerar. Denna del är ganska svårgenomtränglig, eftersom meningarna är sprängfyllda med infall och bisatser, men om en verkligen anstränger sig för att hänga med i resonemangen är det hela mycket välformulerat och underhållande. Begrunda bara detta:

”Och just detta element, sin fantasi och sina drömmar, sin futtigaste dumhet, detta vill hon till varje pris behålla, i det enda syftet att bekräfta inför sig själv (och detta är absolut livsviktigt) att människor är människor och inte pianotangenter, på vilka naturlagarna egenhändigt spelar under det växande hotet att få dem så under sina fingrars våld att ingenting utom tabellerna återstår för dem att vilja.” (s.43)

Andra delen ägnas åt en tillbakablick på hur berättaren gick ner sig så totalt att han beslutade sig för att låsa in sig i sitt källarhål. Vi får följa med på en sjukligt pinsam och förnedrande middag med gamla skolkamrater samt en sväng på bordell där vi träffar Liza, en ung kvinna som blivit skyldig sin bordellägare pengar och är på väg ner i en spiral av misär. Berättarjaget handlar gång på gång ur en känsla av att vara mindre värd och vilja hävda sig inför sin omgivning, vilket får förödande konsekvenser. Han känner sig alienerad från människorna på ett överlägset sätt, han vältrar sig i sin fattigdom och hävdar gång på gång sin intelligens och sin bildning – och han vill bli tillbedd för detta.

Dostojevksijs lilla roman är mycket träffsäker. Han tränger in i människans innersta drivkrafter och plockar fram dem i ljuset, berättarens löjliga försök att demonstrera makt över andra ger mig en dålig magkänsla. Jag tror att jag kommer behöva läsa om den för att riktigt förstå den, men bara denna första läsning gav insikter om mig själv – och inte så vackra sådana.

Jag påminns gång på gång om Therese Bohmans Den andra kvinnan (2014) som jag läste förra året, där det kvinnliga jaget känner ett släktskap med den manliga huvudpersonen i Anteckningar från källarhålet och där hon på ett liknande sätt beskriver hur makt demonstreras i dagens samhälle. Det var också efter att ha läst Den andra kvinnan som jag blev intresserad av Anteckningar från källarhålet.

 

Fil 2016-08-30 09 43 56

 

Eftersom jag läste Agnes von Krusenstjernas Tony växer upp (1922) med stor behållning bestämde jag mig för att ta mig an även de två följande böckerna i serien: Tonys läroår (1924) och Tonys sista läroår (1926). I våras läste jag Augustprisnominerade Den sårade divan (2015) av idéhistorikern Karin Johannisson som tar upp de biografiska delar ur Krusenstjernas liv som kretsar kring vistelsen på mentalsjukhuset Beckomberga och efter det blev jag ytterligare intresserad av böckerna.

Jag blev ganska besviken på handlingen i Tonys läroår, där den aristokratiska släktmiljön känns avlägsen och händelselös, till skillnad från första boken går hon inte i skolan längre, utan de enda hon träffar är de adliga släktingarna i Stockholm. Det som väger upp är speglingen av Tonys starka känsloliv. Ibland blir jag nästan irriterad på henne för att hon är överkänslig och jag inte förstår varför hon handlar som hon gör, men det är just också i detta som boken utmanar. Jag kan bitvis känna igen mig i hennes överkänslighet och kanske är det därför hon irriterar mig. Tonys läroår känns dock i mångt och mycket som en transportsträcka till den sista delen.

”Den människa, som lever mycket i fantasien, är så van att i fantasiens rike ej bära ansvar för något, så van att drömmande åse allt, att hon blir häpen över att hon bränner sig, då hon sticker båda händerna i elden.” (Tonys sista läroår, s. 131)

I Tonys sista läroår får vi följa med till institutionen, ”Kejsarens hotell”. Här framträder ett rikt galleri av personer, främst kvinnor, som på olika vis drabbats av psykisk sjukdom. Krusenstjerna beskriver dem på ett intressant sätt. Bakgrunden till Tonys egen vistelse där är att hennes läkare, som hon haft ett sexuellt förhållande med, troligen vill  ogiltigförklara henne om hon skulle vilja skvallra. Hon har visserligen haft flera utbrott av ”hysteri” (eller snarare schizofreni) då hon hört röster och talat som någon annan än sig själv, men hon är aldrig helt psykotisk, det finns alltid en verklighetsförankring under hennes utbrott; hon kan själv iaktta sin egen förnedring, men ändå fortsätter hon. På något sätt känns det som ett rop på hjälp, till någon. Läkaren som ska hjälpa henne utnyttjar hennes beroende, tillit och aktning.  På detta sätt är detta en intressant bok om utsatthet och maktmissbruk.

 

 

Varför läser vi?

Ibland, i bokhandeln, kommer jag på mig själv med att smygblänga på topplistorna samtidigt som jag skakar på huvudet där jag står, i min trygga hörna framför klassikerhyllan. Ja, jag är den där snobben som vill, men inte vågar ta tag i en bok som har citatet ”årets roligaste bok” eller ”årets deckare” på framsidan. Jag vet inte vad jag är rädd för – att ett dåligt språk ska hoppa ut från boksidorna och mula mig i ansiktet? Att jag ska bli nedsmutsad, slösa min tid eller pengar på att ”köpa något”, precis som alla andra har gjort? Att ”systemet” ska lura mig? Jag kunde lika gärna gå runt med folie på huvudet.

”Jag gillar inte deckare”, säger jag ibland. Helt omotiverat egentligen, för hur många har jag läst? Jag har läst någon av Läckberg. Gillade den inte, tyckte språket var tråkigt och platt. Läste en Hamiltonbok av Guillou i en kurs om populärlitteratur och den var bara komisk i hur den misslyckades med att vara tuff och humoristisk.

Men sanningen är att jag har läst flera bästsäljare som jag älskat. Carlos Ruiz Zafóns böcker ”Vindens skugga” och ”Ängelns lek” tyckte jag mycket om. Harry Potter var jag helt galen i, är galen i. Och hallå, Haruki Murakami, vem har inte läst honom? Av någon anledning förtränger jag detta när jag tittar på topplistorna, allt jag ser är ”dåliga deckare”.

Så jag bestämde mig för att våga gå emot den där snobben i mig och bara köpa den bok som exponerades mest av alla. Det blev Kvinnan på tåget av Paula Hawkins. Och sedan blev jag liggande i soffan, klistrad i två dagar. Insåg förvånad att den här kvinnan kan ju faktiskt skriva, det är inte bara en massa klyschiga uttryck som stör handlingen, karaktärerna är intressanta och intrigen är spännande. Jag blir underhållen, blir (litet) skrämd, vad kan jag mer begära?

När jag väl kommer till slutet inser jag plötsligt att jag har sagt ”jag gillar inte deckare” av fel anledning. Det är inte språket det är fel på generellt, det kan vara helt okej eller riktigt vasst. Det är inte karaktärerna eller intrigerna, handlingarna, livshistorierna. Det är deckarmallen. För allt rör sig alltid åt samma håll, åt en upplösning, en förlösning där alla svar ska komma fram. Men jag vill inte ha alla svar serverade, jag blir alltid besviken när jag får dem, jag vill stanna precis precis innan avslutet och låta boken ligga så för all evighet. Jag vill fortsätta tänka och känna att historien fortsätter, att om jag bara börjar om och läser boken en gång till så ska jag inse något, hitta svar på något som rör mig själv och hela mänskligheten.

Kanske borde jag bara testa folie eller vad tror ni? 🙂

 

 

Mrs Dalloway 

Under några dagar gick jag förra året från antikvariat till antikvariat i Göteborg för att hitta ett exemplar av Virginia Woolfs Mrs Dalloway (1925). Det var efter att ha sett den vackra filmen Timmarna, som anspelar mycket på just denna lilla bok. Mrs Dalloway fanns inte längre i nybokhandeln på svenska så det var därför jag gick till antikvariaten. Egentligen skulle vi läsa Mot fyren på kursen i Litteraturvetenskap, men jag var helt besatt av att hitta denna omtalade dam som ju hade vunnit så många hjärtan. Tillslut, när jag redan hade tappat lusten, eftersom lusten är flyktig, hittade jag den och så blev den stående i hyllan. Tills nu. 

Det hela utspelar sig under en dag i London. Den nu femtioåriga politikerfrun Mrs Dalloway ska ha en bjudning på kvällen, men tidigare på dagen får hon besök av sin ungdomskärlek Peter Walsh, ett möte som rör upp gamla minnen och känslor för dem båda. 

Om du bara ska läsa en bok av Woolf så tycker jag att det är denna. Mot fyren berörde mig inte det minsta, men detta nätta mästerverk har ett intensivt flyt i språket och mycket fängslande karaktärer. Inte en enda karaktär känns onödig eller konstgjord. Och det är spännande. Av någon anledning är det spännande.

#läsahelahyllan 4/30: Murakamis bästa

Eftersom vädret har varit så fantastiskt har jag passat på att ligga ute och läsa en hel del nu när grammatikkursen är över. Det är så oerhört viktigt för mig att läsa mycket när jag är uppe i en skrivprocess, dels för att få motivation (”jag kan också”), men också för att det är lättare att kliva in i en fiktiv och språklig värld ju mer tid en spenderar i andra fiktiva och språkliga världar, ungefär. Nej tack till verkligheten, med andra ord. Jag håller mig i stort sett till min lista med hyllvärmare som jag ska avverka, förutom några ”avsteg” då och då. Nu har jag alltså läst nummer fyra på listan som är Norweigan wood av Haruki Murakami.

Romanen utspelar sig i slutet av sextiotalet i Tokyo. Torus ungdomsvän tar livet av sig när de bara är sjutton år och lämnar efter sig en flickvän, Naoko. Hon är en vacker och intelligent tjej, som Toru, när de blivit lite äldre och stöter ihop, blir kär i. Naoko mår dock mycket dåligt och hamnar på ett vårdhem. Toru tillbringar sina dagar på studenthemmet och saknar Naoko, samtidigt som han gör nya bekantskaper för att släta över det faktum att han känner sig förtvivlat ensam. Om du ska läsa en enda roman av Haruki Murakami är det Norweigan wood. Det är en berättelse som dröjer sig kvar långt efteråt, främst eftersom slutet är högst tvetydigt. Gång på gång gick jag tillbaka och läste om de sista sidorna. Vad hände egentligen?

Tidigare har jag läst och recenserat Fågeln som vrider upp världen och Kafka på stranden, båda välskrivna och spännande, men i längsta laget. Norweigan wood är kortare, 382 sidor och blir aldrig långtråkig eller tjatig. Den innehåller inte de surrealistiska övernaturliga inslagen som annars ingår i Murakamis böcker, men den rör sig likt de andra romanerna, som katten runt het gröt, kring människans allra innersta kärna. Lager efter lager kläs karaktärerna av och blottar sig, kanske är det just därför den nakna kroppen får en så central roll i hans romaner, för att de egentligen aldrig kan bli helt avklädda hur mycket de än kastar av sig sina skal. Kärnan är alltid utom räckhåll för medmänniskan, inte ens kärleken orkar dra oss upp ur ensamheten.

Norweigan wood är omöjlig att sluta läsa och ändå kan jag inte riktigt sätta fingret på vad det är som är så fantastiskt. Men kanske är det just det, att Murakami aldrig underlåter sig att undervisa genom litteraturen eller försöker att förmedla ”klokheter”, han förlitar sig istället på läsarens egen förmåga.