Kategori: Romanbygget

Tillbaka på bloggen

Publicerat den av GabrielleLämna en kommentar

Då kändes det plötsligt som om jag borde börja blogga igen. Kanske är det någon i den här världen som förstår mig.

Mycket har hänt. Och inget har hänt.

Just nu väntar jag, väntar och väntar. Jag har två manus som jag väntar på svar kring.

Det första manuset skrev jag för fyra-fem år sedan, då vi senast hördes här på bloggen. Det handlade om en ung, vilsen kvinna, med en förstörd syster-relation, som går med i en sektliknande grupp. Det blev inte antaget av något vuxenförlag då, men jag fick väldigt ”snälla” refuseringar. Ett stort förlag skrev att de hade diskuterat den i manusgruppen, men att det inte riktigt var en vuxenbok, utan mittemellan en ungdoms- och vuxenbok. Jag var 26 år och förstod såklart inte vad de menade, utan blev bara ledsen och trodde att det betydde att jag skrev ”omoget” eller något. Jag svarade inte ens och tackade för feedbacken, för jag trodde att det var ett standardiserat mejl… Idiot. Nu läste jag nyligen om manuset med mer vuxna 30-åriga ögon, och insåg att det nog faktiskt är en bok för unga vuxna, så jag har skickat det nu igen (!) fast till ett annat förlag, med annan målgrupp, eftersom jag fortfarande tycker att det håller.

Efter de där refuseringarna kring 17/18 skrev jag på en massa olika saker, letade efter den rätta historien. Sedan hade jag ett extremt stressigt jobb under ett par år, då jag knappt orkade läsa, än mindre vara kreativ. Jag var död inombords. Allt handlade om arbetet. För två år sedan hittade jag tack och lov en fantastisk arbetsplats, utan den stressen. Ett arbete som dessutom stimulerar kreativiteten genom mötet med människor från hela världen. Först kom läslusten tillbaka, därefter skrivlusten.

Så i april i år fick jag en idé till, hör och häpna, en historisk roman! Den är delvis baserad på verkliga händelser och jag har fördjupat mig i både riksarkivet och gamla journalarkiv. Jag skrev maniskt i ett halvår. Hela semestern, varje pendlingstimme till jobbet, alla sena kvällar. För att inte tala om allt tankearbete i duschen, på toaletten och när jag egentligen borde varit närvarande med mina närmaste. Jag var totalt uppslukad, på ett nästan sjukligt vis. Romanen var allt jag tänkte på. Och jag tänker nu att det måste finnas något angeläget i just den här berättelsen, för jag har aldrig blivit riktigt så galen förut. Även detta manus har jag nu skickat. Ett förlag som hade fått ett utdrag ville läsa mer, så jag väntar nu på vad de ska tycka om helheten.

Sedan jag fick det där brevet har jag inte kunnat sova, fått två ögoninfektioner, blivit manisk igen och är ideligen inne och redigerar och gör nya versioner. Läser min egen text tills ögonen blöder, bokstavligen. Ena stunden nöjd, andra stunden förkrossad, tredje stunden, när jag utmattad sjunker ihop och inte orkar ha mer ångest över huruvida just den där personen ska tycka om det eller inte, känner jag fuck it, jag löser alla problem. Detta kommer bli en bok, om jag så behöver skriva om den tio gånger. Jag älskar ju den. Jag är gärna inne i den där världen ett år till. Och jag orkar allt, bara jag vet vart jag ska. Blir det bara ett nej utan riktlinjer, så blir det till att anlita en egen lektör och skriva om, och försöka igen. På ett eller annat sätt blir det en bok, i sinom tid. Jag vill ju så gärna att alla ska läsa boken. Vill dela den här världen. Den känns så verklig.

Hittills har jag bara fått positiv respons från familjemedlemmar och kollegor, även om ingen har hunnit läsa klart hela än, och jag blir så glad när de engagerar sig i karaktärerna! Så kanske är det lika bra som jag tänker mig att det är i mitt huvud. Eller… Kanske är de bara snälla? Jag vet inte! Kan de inte läsa fortare? 🙂

Hur som helst. Jag hatar att vänta, vill alltid vara i arbete. Det har alltid varit min svaghet. Försöker jobba med mina noveller under tiden, men jag vill egentligen bara diskutera manuset och ge mig in i de redigeringar eller utvecklingar som behövs.

Är det någon i denna värld som tål att vänta?

Jag läser, redigerar, läser igen, skriver om. Jag driver sakta mot målet.

Publicerat den av Gabrielle13 kommentarer

Ett tag hade jag tappat tron. Jag var helt säker på att manuset inte var något att ha. Dessutom hade jag skitmycket i skolan. Skulle jag verkligen prioritera en liten hobby framför den? Jag gav upp och lade allt skrivande åt sidan i flera månader. Men jag läste desto mer.

För några veckor sedan tog jag fram manuset igen och började läsa. Läsa på det sätt jag läser andras romaner. Utan att hoppa över rader för att jag vet vad som ska stå. Det slog mig att det hade många kvalitéter och utan att jag hann tänka eller planera började fingrarna korrigera saker som jag måste ha burit på undermedvetet. Både saker som lektören påpekade kring det dramaturgiska och helt nya saker. Såhär ska det ju vara, inte sådär. Hur tänkte jag egentligen här?  

Vid varje läsning hittar jag språkliga brister. Adjektivsjukan. Radera. Gestalta. Jag hittar logiska felslut. Tänk igenom. Ändra. Och så språket igen i den nya texten. Jag jobbar mig igenom den, sakta men säkert. Den är närmare 50 000 ord så det tar lite tid. 

Jag inser att det här kan bli bra, men det krävs ännu mer hårt arbete. Mitt språk är inte så bra som jag tror. Jag måste läsa ordentligt. Verkligen läsa.  Men viktigast av allt: Inte fastna i språket. Storyn måste hålla, alla trådar vävas ihop. 

Jag vet inte om jag bara ska redigera själv nu en gång till innan jag skickar det till ett förlag eller om jag ska ta en vända till med lektör när jag känner mig färdig. Vad tycker ni är bäst? Jag har ju funderat mycket på att ge ut själv, men vill nog ändå testa och se vad förlagen tycker, med tanke på att det är så dyrt att ge ut själv om det ska bli bra. 

Hur tänker ni kring att skicka till förlag? När är ett manus redo? 🙂

Redigering, del 3 – När det tar emot

Publicerat den av Gabrielle11 kommentarer

Jag tog en paus från mitt manus – och den har blivit ganska lång. Till skillnad från i våras pluggar jag heltid nu och har inte riktigt haft ork att sätta mig med texten. Istället har det blivit mycket romanläsning på kvällarna och några skrivna rader här och där på spårvagnen. Reflektioner och annat. Dagboksliknande.

Sambon ska åka iväg nästa helg och då ska jag äntligen ta tag i manuset igen. Tyst och lugnt hemma. Plugget får jag jobba undan under veckan så att jag verkligen kan koncentrera mig. Det låter litet dumt att jag vill att han åker bort, men jag ser fram emot att vara helt ensam några dagar och bara sjunka in i berättelsen. Jag behöver mycket sammanhängande tid när jag ska skriva manus, kan inte skriva en halvtimme-timme då och då eftersom det tar tid att komma in i texten.

Jag vet att många är som mig i det. Men det får inte bli en ursäkt för att inte skriva, eller för att skriva på nya idéer istället för på det där halvfärdiga manuset, vilket det blivit för mig.

Hade jag velat skriva på boken den senaste månaden så hade jag skapat den tiden. Men jag har inte orkat. Jag måste tvinga mig att ta tag i det nu. Det är nu det känns tungt, när det verkligen är ett jobb att få ordning på alla lösa trådar.

Det är nu, exakt i denna stund, som sorteringen sker. De som inte pallar och de som kämpar på. De som ger upp och de som en dag står där med en färdig roman.

Jag ska vara en av dem som kämpar på. Jag ska jobba mig upp i flow igen.

 

 

 

Redigering, del 2 – gestaltning: Överarbetningar

Publicerat den av Gabrielle6 kommentarer

Säkert kommer vissa nu anse det helt tokigt att titta på språk och gestaltning innan strukturen ligger klar. Men, låt mig förklara. Jag vill utvecklas och skriva bättre och jag vill framför allt inte ödsla tid på att skriva om en bra historia hundra gånger för att jag aldrig träffar stilen. Gestaltningen är själva kärnan i berättandet, därför är det allra viktigaste att behärska den och kunna njuta av att frambringa den. Det är i detta jag finner glädje och glädje motiverar. Så, innan jag går in i en ny kvantitativ skrivperiod där jag lägger om i strukturen och skriver nya avsnitt tänker jag fördjupa mig i gestaltning. Det kommer bli mer än ett inlägg om detta.

Med utgångspunkt i lektörens utlåtande har jag funnit att en av mina svagheter ligger i överarbetningar, det vill säga: Jag upprepar det som redan sagts och förklarar för mycket. Min utmaning är att våga lita på läsaren och lämna mer åt hen att tänka ut själv.

Här är ett exempel ur manuset, där det rödmarkerade är överflödig information:

”Nu hade jag haft samma bok på nattduksbordet i flera månader. Det var en ungdomsbok som jag hade valt för att jag ville få uppleva samma känsla som första gången jag läste den, men naturligtvis gick det inte, det var som om det inte längre var samma bok och kanske var det inte heller det. Jag fick hela tiden börja om på första sidan, varje gång jag försökte att läsa den så slutade min hjärna att uppfatta ordens betydelser efter bara några rader, medan ögonen sökte vidare över papperet.”

Jämför med:

”Nu hade jag haft samma bok på nattduksbordet i flera månader. Det var en ungdomsbok som jag hade valt för att jag ville få uppleva samma känsla som första gången jag läste den, men naturligtvis gick det inte, det var som om det inte längre var samma bok och kanske var det inte heller det. Jag fick hela tiden börja om på första sidan.”

Här gör jag samma sak som i första citatet:

”Kunde det vara så att hon hade insett… Men nej, det var inte det, hon ljög förstås, ville väcka sympati. Hon skulle aldrig göra vad som helst. För precis det jag ville att hon skulle göra skulle hon aldrig göra. Allt utom det – säkert – men det var ju bara ett, ett som hon kunde göra för att det skulle bli bra.”

Jämför med:

”Kunde det vara så att hon hade insett… Men nej, det var inte det, hon ljög förstås, ville väcka sympati. Hon skulle aldrig göra vad som helst. Precis det jag ville att hon skulle göra skulle hon aldrig göra.”

För det mesta blir det alltid bättre när texten stramas upp, men överarbetningar kan vara svåra att upptäcka själv. Om du är osäker på vad som är överarbetningar rekommenderar jag du låter någon annan läsa din text, så de kan markera när du ”tjatar”, helt enkelt!

Redigering, del 1- kritisk respons samt svårigheter med avbrott i skrivandet

Publicerat den av Gabrielle10 kommentarer

Det är ångestfyllt när någon sitter någonstans och läser min text – i syfte att analysera och bedöma den. Under perioderna då jag har lämnat ifrån mig en text kan humöret variera från toppen till botten på bara några minuter. Plötsligt kommer jag på något pinsamt misstag som jag gjort i texten och jag skriker högt för mig själv. Folk undrar. I nästa stund övertygar jag mig själv om att allt är lugnt: ”Detta gör du för att utvecklas. Du vill väl utvecklas? Det är bara en text, inte du.”

Det tog litet tid den här gången. Jag höll nästan på att tagga av med skrivandet, för jag har svårt att byta projekt när jag är mitt uppe i en berättelse. Skrivandet avstannade, så att jag hann känna hur lätt livet kunde vara utan ett ”egentligen vill jag”, utan ett tufft mål att uppnå. Ett liv med bara vanligt plugg eller jobb och en helt vanlig fritid. Ett vanligt liv, som ska vara så värdefullt, kunde det vara det för mig också? Var det inte konstigt att slösa min fria tid på att skriva när det fanns så mycket annat? Var jag verkligen bra nog?

Så kom utlåtandet. Rösterna i huvudet förde krig medan jag läste det. ”Du kan, om du inte ger upp, om du bara fortsätter”, sa den ena. ”Du är inte så bra som du tror, du vill för mycket, bespara dig förödmjukelsen”, sa den andre.

Horace Engdahl sa häromdagen i P1-programmet ”Allvarligt talat” att det inte finns något som vi ”egentligen” vill, utan att det är det vi faktiskt gör som talar om vad vi vill. Kort sagt, alltså. Han uttryckte sig som vanligt något mer filosofiskt. Men hursomhelst kom jag att tänka på mitt manus när jag hörde hans ord, på utlåtandet och på det arbete jag har lagt ner. Att jag faktiskt har satt mig och skrivit 40 000 ord, när jag hade kunnat läsa, umgås, kolla på serier eller vad som helst. Jag tänkte: Jag gör det jag vill, uppenbarligen vill jag skriva, alltså ska jag fortsätta skriva.

Det är avbrottet från skrivandet som ger det dåliga självförtroendet. Det är med det som de där tveksamma rösterna kommer. Jag inser nu att skrivandet lyder, likt många andra färdigheter, under samma lagar som idrottsutövande: Har en atlet varit borta från sin idrottsgren på grund av exempelvis en skada vågar hen inte satsa allt, för hen är osäker på sin förmåga, men efter en tids träning kommer självförtroendet tillbaka. Vad gör då en seriös idrottare? Jo, hen alternativtränar under avbrottet, dels för att bibehålla sin fysiska förmåga, men också för att bibehålla den mentala bilden av sin fysiska förmåga. En löpare kanske cyklar eller simmar, en simmare kanske styrketränar och joggar. En romanförfattare skriver således noveller, dagbok eller poesi. En romanförfattare övar upp sina svagheter och tränar sina övriga sinnen. Mitt första misstag var alltså att inte alternativträna mina skrivfärdigheter. Detta resulterade i sänkt självförtroende.

Nu försöker jag lösgöra tid (nej, just det, har inte semester längre, jobbar heltid resten av sommaren) till att verkligen gå igenom lektörens synpunkter och kanske få några resonemang förtydligade, sedan ska jag dela min redigeringsprocess med er. Jag kommer bjuda på några vanliga nybörjarmisstag som jag uppenbarligen begått samt litet mer avancerad problemlösning.

Dags för respons!

Publicerat den av Gabrielle9 kommentarer

Status: 40 160 ord.

Jag har stommen klar, tror jag. Det känns otroligt! Det finns fortfarande saker som jag är osäker på, men just nu kommer jag inte längre med dessa. Så imorgon skickar jag mitt manus till en lektör som kommer att läsa igenom det och jag får vila ifrån det några veckor (lagom inför den sista tentaveckan för terminen, men sedan ska jag faktiskt vara helt ledig). 40 000 ord motsvarar ungefär 150 boksidor, vilket är ganska tunt, men jag tänker inte fylla ut luckor förrän jag är säker på att det håller, eftersom risken är att ännu mer då måste skrivas om. Självklart har inte någon människa svaret på alla frågor, så jag ska inte förlita mig helt och fullt på en enda människas omdöme, men jag behöver verkligen några objektiva reflektioner för att kunna ta mig vidare. Ibland kan andra se saker som jag själv inte sett eftersom jag är så ”inne” i berättelsen.

De frågor som jag speciellt ställer till lektören är:

  • Håller grundhistorien för en hel roman eller bör intrigen fördjupas?
  • Hur upplever du karaktärerna, är de trovärdiga?
  • Vem/vilka läser du in som ‘skyldiga’ i romanen, får du en klar bild? Tar du som läsare ställning för/emot karaktärerna?
  • Vad anser du om dramaturgin i berättelsen? Kan stycken kastas om, kan kronologin ändras så att det blir mer spännande?
  • Väcker texten några känslor?
  • Hur fungerar gestaltningen/stilen?

Sedan vill jag givetvis veta om det är något annat han tänker på.

Det ska bli oerhört intressant att få input och förhoppningsvis kunna utveckla manuset. Jag har inte räknat hur många timmar jag har lagt ner på det, men det är många. Jag tänker aldrig ge upp det här för jag vet att jag kan få till det om jag bara fortsätter kämpa! Visst är det läskigt att låta någon läsa, så fruktansvärt läskigt, men det är bara att bita ihop.

Ha en underbar dag!

 

På upploppet till ett första utkast

Publicerat den av Gabrielle4 kommentarer

Status: 37 000 ord.

Den här gången har jag varit hård mot mig själv; i arbetet med detta manus har jag verkligen försökt att inte bli kär i formuleringar eller idéer utan har bara slängt allt som jag inte kunnat försvara, det som inte hör till grundhistorien.  Jag kan inte riktigt säga hur mycket jag slängt totalt, men i min slaskmapp ligger nu ca 6 000 ord. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna slänga så mycket, men när jag väl hade börjat rensa så var det faktiskt roligt! Istället för ångest kände jag något annat, lättnad, hur jag närmade mig något som var bättre, bara genom att plocka bort onödiga utsvävningar.

Nu är jag väldigt nära ett färdigt första utkast, har bara den sista nyckelscenen kvar. Naturligtvis kommer vissa rumsliga och tidsmässiga luckor att behövas fyllas i även efter att sista scenen är skriven (och sedan blir det några miljöbeskrivningar m.m.) men annars själva intrigen så gott som klar. Mitt mål är att låta en lektör titta på det i slutet av maj.

Så var det det här med att lyckas bli klar, knyta ihop säcken, hitta ett bra slut. Inte så att jag inte vet hur det ska sluta, men att lyckas formulera det, få fram den rätta känslan, det är riktigt svårt. Det finns bara en sak att göra: Skriva.