En författare för författare

Istället för att recensera böcker tänkte jag tillsvidare lägga energin på att lyfta fram allt fantastiskt som finns att läsa. Det är väl trots allt därför du läser bokbloggar – för att hitta något bra, något som inspirerar? Spelar det då någon roll om det är nyskrivet eller ej? För min del läser jag helst böcker som har några år på nacken. Om de fortfarande håller då, så är de verkligen bra. Jag ska börja med en författare som alla aspirerande författare borde läsa. Det är också, vad jag har hört, en författare som många etablerade författare har som favorit.

Ian McEwan

Det finns ingen annan nu levande författare som fyller mig med sådan ödmjukhet som den engelske författaren Ian McEwan (f. 1948). När jag läser honom tvingas jag sätta skrivandet i ett större perspektiv och påminns om varför jag skriver. Om att kärleken till berättelserna är större än ytliga framgångar. Alla vill såklart bli lästa, men varför? Vad vill vi säga? Vill vi bara höra vår egen röst? Det är ingen bra anledning till att skriva. Flera av hans romaner berör just skapandeprocessen på olika sätt, både inspirationen och det tekniska.

Det märks att McEwan är en författare som själv läser mycket och verkligen bryr sig om att stanna upp och reflektera över sina texter. Det gör texterna mättade med innebörd när de väl når läsaren. Det finns en fin intervju med honom i Harvard Business Review där han berättar om sin skrivprocess. Den gjorde mig oerhört inspirerad. Läs!

 I think it’s important in creativity to understand the value of hesitation, to not be in a rush, to pull back and pause—not because you’re blocked, not because you don’t know what to do, but just to let things enrich themselves. The moments I walk away from what I’m doing are often the moments I think I know exactly what to do but I don’t quite trust it. So before I go charging down the alley, I resist. Then I go back. I don’t believe in just splurging it down incorrectly. It’s better to get as much right the first time around as you can.

https://hbr.org/2012/11/ian-mcewan

Vilka böcker ska man läsa då?

Mitt svar är alla! Åtminstone alla som jag läst, som du ser på bilden ovan. Hans bästa romaner är enligt min mening Kärlekens raseri (1997), Amsterdam (1998) och Försoning (2001), men alla hans böcker håller hög kvalitet och är väl värda att läsa.

Första kapitel-inspiration

Om du är intresserad av att skriva och funderar över hur du ska börja din roman, läs första kapitlet i Kärlekens raseri. Det är nog det absolut mest fängslande första kapitlet jag läst i hela mitt liv. Jag kom ihåg att jag lade ihop boken med en stor lycklig suck och tänkte: Jag har funnit den perfekta början. Inte att jag hade skrivit den, utan att jag funnit den, fått läsa den, den existerade!

Kapitlet inleds med en picknick. Ett lyckligt par som återförenats efter en tid. Men någonting utspelar sig en bit bort på fältet och mannen i förhållandet dras in i förloppet på ett sätt som han aldrig kunnat föreställa sig. Katastrofen är snart ett faktum. I sig själv skulle kapitlet, med lite redigering, fungera som en fristående tragisk novell. Läs det så förstår du vad jag menar.

Skrivprocessen

Förra veckan satte jag tänderna i den av hans romaner som jag ägde men inte ännu hade läst, Uppdrag Sweet Tooth (2012). En spionroman i kalla krigets tid. Tidigare hade jag tvekat, eftersom spioner och olika former av krig aldrig har intresserat mig särskilt mycket. Men Ian överträffar alltid förväntningarna. Inte var detta någon vanlig thriller. Herregud nej!

Ytligt sett handlar det om hur MI5 värvade författare under kalla kriget, som skulle kunna påverka den idémässiga utvecklingen via sina verk. Det var ett så kallat Idéernas krig. Det är intressanta är dock hur vi får följa en ung författares utvecklingsprocess. Vi får genom agenten Serena ta del av hans första noveller när hon lär känna honom, av vilka flera är intressanta i sig själva, varpå vi får följa hans process med en roman på nära håll då han och Serena inleder ett förhållande. Jag gillade inte slutet så mycket, det var inte McEwans bästa verk, men aldrig har jag läst en så spännande bok om litteraturens tillblivelse och den kreativa processen. Det är romanens centrala tema. Den lyfter inte upp författaren som något geni. Tvärtom. Vi får gå in i processen hur en författare arbetar, hur verken blir till, och det komplicerade sambandet mellan erfarenhet-idé-fantasi-text.

Berättelsens uppbyggnad

För att hitta inspiration och skrivglädje skulle jag rekommendera att läsa Försoning. Det är ett exempel på ”den stora romanen”, en väl uppbyggd sådan med förflyttningar i tid och rum. Det är också ett exempel på hur berättaren påverkar berättelsen, för att inte avslöja för mycket om slutet för dig som inte läst den. Samtidigt finns där en del skrivtips inbakade. Den unga flickan Briony resonerar exempelvis kring hur hon ska gestalta saker trovärdigt i sin dagbok.

Geni, inspiration och galenskap

Om du är mer sugen på att fundera över det organiska i skapandet och kopplingen mellan galenskap och genialitet, läs Amsterdam. I denna skildras bland annat en kompositörs arbete med ett nytt mästerverk. Den skapade kraften bränner särskilt över sidorna då han sitter vid en vandringsled och skriver på sin symfoni, och inte kan slita sig från den, trots att han blir vittne till ett fruktansvärt överfall en bit därifrån. Jag vet inte varför jag älskade den boken. Det är ju fruktansvärt. Osympatiskt. Men helt utsökt.

Avslutning

Jag hoppas du fick några fina lästips, om du inte redan har läst böckerna. Kommentera gärna om du har tips på andra författare som du tycker inspirerar dig att skapa.

Gästbloggare: Peter Barlach

PeterBarlach1.jpgPeter Barlach är författare och har skrivit feelgood-romanerna Det är jag som är Caroline, Konsten att vara Caroline, Nyckeln till Caroline och senast Carolines pris. Huvudpersonen är en 25-årig kvinna och själv är han… inte det. Hur funkar sånt?

 

Caroline – mitt alterego, min förebild och tittglugg på världen

Jag kallar min hjältinna – den uppfuckade och guldhjärtade – Caroline för ”mitt alterego, min förebild och min tittglugg på världen”. Jag ska försöka förklara varför.

  1. Varför är Caroline mitt sk alter ego?

Jag undrar ibland hur det kommer sig att jag som medelålders man skriver om en hälften så gammal (dubbelt så ung?) kvinna, Caroline. När andra frågar brukar jag svara att jag är en människa som skriver om en annan människa. Men det är ju inte riktigt så enkelt. Min och Carolines främsta beröringspunkt ligger i våran respektive livskatastrof. Min mamma dog i en bilolycka tre veckor innan jag skulle fylla 12 och Carolines handikappade lillebror drunknade på hennes 13-årsdag. Vi bearbetade vår sorg på liknande sätt. Vägrade ta hjälp av proffs. Fejkade att vi mådde bra för att slippa följdfrågor om hur vi egentligen mådde. Både jag och Caroline självmedicinerade i högstadiet med skolk, cig och sprit. I vår livskatastrof är vi för evigt förenade. (I senaste boken Carolines pris berättar Caroline dessutom hur hon under den här perioden upptäckte sexualiteten via porren. Där slutar dock alla jämförelser med mig; hon använde sin sexualitet genom att gå ut och ta för sig och ligga med män, jag runkade bort högstadiet.)

 

  1. Varför är Caroline min förebild?

Caroline är en person jag beundrar mycket. Hon sitter inte i baksätet i sitt liv och muttrar över hur chauffören rattar dåligt. Hon är inte bitter. Hon är en doer i ordets bästa bemärkelse. Även jag har tänkt att jag skulle vilja hjälpa en gammal döende vän över till andra sidan, men vågar inte. Caroline vågar. En gång passerade jag en sovande alkis med mobilen i öppen hand. Jag ville så gärna ta mobilen och stoppa den i hans innerficka så att ingen skulle komma och sno telefonen, men jag gjorde inte det. Jag var rädd att alkisen skulle vakna och bli arg, jag var rädd att någon skulle tro att jag var på väg att ta den, jag var rädd helt enkelt. Jag lät Caroline passera samma alkis när hon dessutom var jagad av både inre demoner, poliser och var under extrem hög stress. Utan att reflektera över några konsekvenser tog hon telefonen ur alkisens hand och la den i hans innerficka. Caroline är modigare, smartare och coolare än jag. Och så går hon aldrig hem och grämer sig över ”varför sa jag inte det där eller där”. För det har hon sagt precis i samma ögonblick hon behövde, onelinerdrottningen.

 

  1. Hur kan Caroline vara min tittglugg på världen?

Jag vill skriva om någon som går sin egen väg på riktigt. En ung kvinna i Sverige som gör det idag sätter mycket mer på spel än en man. Det blir mer spännande och dynamiskt om en  kvinna på riktigt utmanar etablissemangets alla normer om hur man bör och ska leva både i det stora (följa lagboken) och i det lilla (tex vem man ligger med och varför) än om en man gör det. En kvinna har fortfarande andra inre och yttre krav på sig som vi män slipper. Det är viktigt för mig att Caroline inte reflekterar över sig själv via hur män ser på henne. Dessutom än idag behövs det fler starka kvinnliga karaktärer i litteraturen. Och med starka menas inte att de är åklagare eller läkare – utan att de driver handlingen framåt. Mycket kan man säga om Caroline, men det är ingen tvekan om vem som sitter i förarsätet i hennes liv.

Debutant som inspirerar

Jag läser aldrig noveller, för jag tycker inte de ger lika mycket som romaner och jag tycker det är tråkigt när karaktärerna försvinner efter att jag precis lärt känna dem. Därför är jag skeptisk när jag plockar upp Marica Källners debut Det som får plats ur brevlådan. En liten nätt bok på 96 sidor. Jag tänker: Vad kan den egentligen innehålla?

Redan i första stycket ”Varför novell?” bemöts min kritik. Det märks att Källner väljer novellformen för att det är det hon själv läser. Det är den form hon brinner för. I det tredje stycket ”Vad är en novell?” slår hon hål på mina föreställningar om novellen (som jag gissar kommer från grundskolan) och jag känner hur det börjar pirra i magtrakten. Jag grips av en plötslig lust att också skriva noveller!

Noveller blandas med stycken om skrivandet av dem, hur de blivit till, hur vissa fortfarande är i blivande, hur andra aldrig riktigt blir. Jag gillar novellerna ”Och jag sa ja” och ”Fredrika”. Längre fram kommer noveller som känns mer ofärdiga och jag börjar tvivla, men Källner vänder på det hela och visar i sina mellanstycken hur hon kämpat med dem på olika sätt. Det gör dem intressanta. Allt är med av en anledning. Hon beskriver skrivförlopp, utmaningar med att hitta sin röst, karaktärer, viljor och brännpunkter. Egentligen är det mellanstyckena som gör samlingen läsvärd, speciellt för skrivintresserade.

Samtidigt bör det ske en utveckling till Källners nästa samling vad gäller novellerna, eftersom det är vad denna samling på sätt och vis lovar genom sin utformning. Det som får plats är en introduktion och en fortsättning kräver progression. Jag tvivlar dock inte på hur dedikerad Källner är författarlivet. Åtminstone jag blir otroligt inspirerad till att både läsa och skriva när jag läser henne. Det är en smart debut på så sätt, då den väcker intresse för nästa samling.

Boken finns att köpa på bokus.

Dags för respons!

Status: 40 160 ord.

Jag har stommen klar, tror jag. Det känns otroligt! Det finns fortfarande saker som jag är osäker på, men just nu kommer jag inte längre med dessa. Så imorgon skickar jag mitt manus till en lektör som kommer att läsa igenom det och jag får vila ifrån det några veckor (lagom inför den sista tentaveckan för terminen, men sedan ska jag faktiskt vara helt ledig). 40 000 ord motsvarar ungefär 150 boksidor, vilket är ganska tunt, men jag tänker inte fylla ut luckor förrän jag är säker på att det håller, eftersom risken är att ännu mer då måste skrivas om. Självklart har inte någon människa svaret på alla frågor, så jag ska inte förlita mig helt och fullt på en enda människas omdöme, men jag behöver verkligen några objektiva reflektioner för att kunna ta mig vidare. Ibland kan andra se saker som jag själv inte sett eftersom jag är så ”inne” i berättelsen.

De frågor som jag speciellt ställer till lektören är:

  • Håller grundhistorien för en hel roman eller bör intrigen fördjupas?
  • Hur upplever du karaktärerna, är de trovärdiga?
  • Vem/vilka läser du in som ‘skyldiga’ i romanen, får du en klar bild? Tar du som läsare ställning för/emot karaktärerna?
  • Vad anser du om dramaturgin i berättelsen? Kan stycken kastas om, kan kronologin ändras så att det blir mer spännande?
  • Väcker texten några känslor?
  • Hur fungerar gestaltningen/stilen?

Sedan vill jag givetvis veta om det är något annat han tänker på.

Det ska bli oerhört intressant att få input och förhoppningsvis kunna utveckla manuset. Jag har inte räknat hur många timmar jag har lagt ner på det, men det är många. Jag tänker aldrig ge upp det här för jag vet att jag kan få till det om jag bara fortsätter kämpa! Visst är det läskigt att låta någon läsa, så fruktansvärt läskigt, men det är bara att bita ihop.

Ha en underbar dag!

 

På upploppet till ett första utkast

Status: 37 000 ord.

Den här gången har jag varit hård mot mig själv; i arbetet med detta manus har jag verkligen försökt att inte bli kär i formuleringar eller idéer utan har bara slängt allt som jag inte kunnat försvara, det som inte hör till grundhistorien.  Jag kan inte riktigt säga hur mycket jag slängt totalt, men i min slaskmapp ligger nu ca 6 000 ord. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna slänga så mycket, men när jag väl hade börjat rensa så var det faktiskt roligt! Istället för ångest kände jag något annat, lättnad, hur jag närmade mig något som var bättre, bara genom att plocka bort onödiga utsvävningar.

Nu är jag väldigt nära ett färdigt första utkast, har bara den sista nyckelscenen kvar. Naturligtvis kommer vissa rumsliga och tidsmässiga luckor att behövas fyllas i även efter att sista scenen är skriven (och sedan blir det några miljöbeskrivningar m.m.) men annars själva intrigen så gott som klar. Mitt mål är att låta en lektör titta på det i slutet av maj.

Så var det det här med att lyckas bli klar, knyta ihop säcken, hitta ett bra slut. Inte så att jag inte vet hur det ska sluta, men att lyckas formulera det, få fram den rätta känslan, det är riktigt svårt. Det finns bara en sak att göra: Skriva.

 

Respons och insikter

Status: 34 500 ord

I fredags lät jag min sambo läsa de första 17 sidorna i mitt manus och jag måste nu medge att det är bra att låta någon läsa ganska tidigt i processen. Jag trodde att han bara skulle läsa och säga att ”det är bra”, för han läser inte så mycket skönlitteratur, men ack så fel jag hade! Han gick iväg med pappersbunten och kom tillbaka med den en halvtimme senare och då var sidorna gulmarkerade.”Jag analyserade det som om det var en film”, kommenterade han och jag tyckte det var så himla gulligt sagt, eftersom det i princip är samma sorts analyser en gör av dramaturgi och trovärdighet i film och litteratur.

Analysen visade sig vara riktigt skarp. Den resulterade i en diskussion om hur manuset skulle utvecklas, jag pitchade fortsättningen och lade fram olika scenarier för att se hans reaktion. Vi tog en långpromenad i vårsolen och vårt flera timmar långa samtal gav mig insikter om storyns svagheter som jag inte tidigare hade sett. Jag strök genast flera tusen ord ur manuset och skrev om de inledande scenerna. Jag tror att ändringarna kommer att göra manuset mycket starkare.

Nu vet jag precis vilka scener som jag måste skriva för att knyta ihop trådarna, men jag har inte riktigt tiden just nu att klura på detaljerna och skriva på dem. Det är så frustrerande.

 

Budapest

img_20160331_133605.jpg
Utsikt över staden från slottet. Jag är kär i Budapest, varje fasad är ett konstverk. Jag kan varmt rekommendera en resa hit.

img_20160329_081507.jpg
Metropolitan Ervin Szabo Library.

img_20160329_190713.jpg
Metropolitan Ervin Szabo Library. Fick en plötslig lust att ta en utbytestermin i Budapest när jag kom in här. Så fantastiskt vackert!

img_20160329_191336.jpg
Metropolitan Ervin Szabo Library, ”Reading room”. Humanistiska biblioteket i Göteborg har något att lära inför nästa ombyggnation.

enlight1-1
Kedjebron.

img_20160330_134549.jpg
Book Café. Nedervåningen är en bokhandel och övervåningen är en gammal balsal som har gjorts om till ett vackert café. Waynes Coffee i Akademibokhandeln kan slänga sig i väggen.

 

Hjältarnas torg.

Haveli
Stans bästa restaurang visade sig till vår förvåning vara en indisk sådan (som drevs av en engelsman vad det verkade som, kanske inte så otippat), precis vid Hjältarnas Torg. Okej, vi testade inte alla restauranger, men vi provade alltifrån hotellrestaurangens fancy-pancy mat till falafeln för en tia på gatan. Haveli åt vi två gånger på och jag kan rekommendera grillade auberginer som sedan kokts krämiga med starka kryddor, himmelskt gott! Varför är indiska restauranger i Sverige så mesiga? En måste ju få svettas litet.