Gästbloggare: Peter Barlach

PeterBarlach1.jpgPeter Barlach är författare och har skrivit feelgood-romanerna Det är jag som är Caroline, Konsten att vara Caroline, Nyckeln till Caroline och senast Carolines pris. Huvudpersonen är en 25-årig kvinna och själv är han… inte det. Hur funkar sånt?

 

Caroline – mitt alterego, min förebild och tittglugg på världen

Jag kallar min hjältinna – den uppfuckade och guldhjärtade – Caroline för ”mitt alterego, min förebild och min tittglugg på världen”. Jag ska försöka förklara varför.

  1. Varför är Caroline mitt sk alter ego?

Jag undrar ibland hur det kommer sig att jag som medelålders man skriver om en hälften så gammal (dubbelt så ung?) kvinna, Caroline. När andra frågar brukar jag svara att jag är en människa som skriver om en annan människa. Men det är ju inte riktigt så enkelt. Min och Carolines främsta beröringspunkt ligger i våran respektive livskatastrof. Min mamma dog i en bilolycka tre veckor innan jag skulle fylla 12 och Carolines handikappade lillebror drunknade på hennes 13-årsdag. Vi bearbetade vår sorg på liknande sätt. Vägrade ta hjälp av proffs. Fejkade att vi mådde bra för att slippa följdfrågor om hur vi egentligen mådde. Både jag och Caroline självmedicinerade i högstadiet med skolk, cig och sprit. I vår livskatastrof är vi för evigt förenade. (I senaste boken Carolines pris berättar Caroline dessutom hur hon under den här perioden upptäckte sexualiteten via porren. Där slutar dock alla jämförelser med mig; hon använde sin sexualitet genom att gå ut och ta för sig och ligga med män, jag runkade bort högstadiet.)

 

  1. Varför är Caroline min förebild?

Caroline är en person jag beundrar mycket. Hon sitter inte i baksätet i sitt liv och muttrar över hur chauffören rattar dåligt. Hon är inte bitter. Hon är en doer i ordets bästa bemärkelse. Även jag har tänkt att jag skulle vilja hjälpa en gammal döende vän över till andra sidan, men vågar inte. Caroline vågar. En gång passerade jag en sovande alkis med mobilen i öppen hand. Jag ville så gärna ta mobilen och stoppa den i hans innerficka så att ingen skulle komma och sno telefonen, men jag gjorde inte det. Jag var rädd att alkisen skulle vakna och bli arg, jag var rädd att någon skulle tro att jag var på väg att ta den, jag var rädd helt enkelt. Jag lät Caroline passera samma alkis när hon dessutom var jagad av både inre demoner, poliser och var under extrem hög stress. Utan att reflektera över några konsekvenser tog hon telefonen ur alkisens hand och la den i hans innerficka. Caroline är modigare, smartare och coolare än jag. Och så går hon aldrig hem och grämer sig över ”varför sa jag inte det där eller där”. För det har hon sagt precis i samma ögonblick hon behövde, onelinerdrottningen.

 

  1. Hur kan Caroline vara min tittglugg på världen?

Jag vill skriva om någon som går sin egen väg på riktigt. En ung kvinna i Sverige som gör det idag sätter mycket mer på spel än en man. Det blir mer spännande och dynamiskt om en  kvinna på riktigt utmanar etablissemangets alla normer om hur man bör och ska leva både i det stora (följa lagboken) och i det lilla (tex vem man ligger med och varför) än om en man gör det. En kvinna har fortfarande andra inre och yttre krav på sig som vi män slipper. Det är viktigt för mig att Caroline inte reflekterar över sig själv via hur män ser på henne. Dessutom än idag behövs det fler starka kvinnliga karaktärer i litteraturen. Och med starka menas inte att de är åklagare eller läkare – utan att de driver handlingen framåt. Mycket kan man säga om Caroline, men det är ingen tvekan om vem som sitter i förarsätet i hennes liv.

Debutant som inspirerar

Jag läser aldrig noveller, för jag tycker inte de ger lika mycket som romaner och jag tycker det är tråkigt när karaktärerna försvinner efter att jag precis lärt känna dem. Därför är jag skeptisk när jag plockar upp Marica Källners debut Det som får plats ur brevlådan. En liten nätt bok på 96 sidor. Jag tänker: Vad kan den egentligen innehålla?

Redan i första stycket ”Varför novell?” bemöts min kritik. Det märks att Källner väljer novellformen för att det är det hon själv läser. Det är den form hon brinner för. I det tredje stycket ”Vad är en novell?” slår hon hål på mina föreställningar om novellen (som jag gissar kommer från grundskolan) och jag känner hur det börjar pirra i magtrakten. Jag grips av en plötslig lust att också skriva noveller!

Noveller blandas med stycken om skrivandet av dem, hur de blivit till, hur vissa fortfarande är i blivande, hur andra aldrig riktigt blir. Jag gillar novellerna ”Och jag sa ja” och ”Fredrika”. Längre fram kommer noveller som känns mer ofärdiga och jag börjar tvivla, men Källner vänder på det hela och visar i sina mellanstycken hur hon kämpat med dem på olika sätt. Det gör dem intressanta. Allt är med av en anledning. Hon beskriver skrivförlopp, utmaningar med att hitta sin röst, karaktärer, viljor och brännpunkter. Egentligen är det mellanstyckena som gör samlingen läsvärd, speciellt för skrivintresserade.

Samtidigt bör det ske en utveckling till Källners nästa samling vad gäller novellerna, eftersom det är vad denna samling på sätt och vis lovar genom sin utformning. Det som får plats är en introduktion och en fortsättning kräver progression. Jag tvivlar dock inte på hur dedikerad Källner är författarlivet. Åtminstone jag blir otroligt inspirerad till att både läsa och skriva när jag läser henne. Det är en smart debut på så sätt, då den väcker intresse för nästa samling.

Boken finns att köpa på bokus.

Dags för respons!

Status: 40 160 ord.

Jag har stommen klar, tror jag. Det känns otroligt! Det finns fortfarande saker som jag är osäker på, men just nu kommer jag inte längre med dessa. Så imorgon skickar jag mitt manus till en lektör som kommer att läsa igenom det och jag får vila ifrån det några veckor (lagom inför den sista tentaveckan för terminen, men sedan ska jag faktiskt vara helt ledig). 40 000 ord motsvarar ungefär 150 boksidor, vilket är ganska tunt, men jag tänker inte fylla ut luckor förrän jag är säker på att det håller, eftersom risken är att ännu mer då måste skrivas om. Självklart har inte någon människa svaret på alla frågor, så jag ska inte förlita mig helt och fullt på en enda människas omdöme, men jag behöver verkligen några objektiva reflektioner för att kunna ta mig vidare. Ibland kan andra se saker som jag själv inte sett eftersom jag är så ”inne” i berättelsen.

De frågor som jag speciellt ställer till lektören är:

  • Håller grundhistorien för en hel roman eller bör intrigen fördjupas?
  • Hur upplever du karaktärerna, är de trovärdiga?
  • Vem/vilka läser du in som ‘skyldiga’ i romanen, får du en klar bild? Tar du som läsare ställning för/emot karaktärerna?
  • Vad anser du om dramaturgin i berättelsen? Kan stycken kastas om, kan kronologin ändras så att det blir mer spännande?
  • Väcker texten några känslor?
  • Hur fungerar gestaltningen/stilen?

Sedan vill jag givetvis veta om det är något annat han tänker på.

Det ska bli oerhört intressant att få input och förhoppningsvis kunna utveckla manuset. Jag har inte räknat hur många timmar jag har lagt ner på det, men det är många. Jag tänker aldrig ge upp det här för jag vet att jag kan få till det om jag bara fortsätter kämpa! Visst är det läskigt att låta någon läsa, så fruktansvärt läskigt, men det är bara att bita ihop.

Ha en underbar dag!

 

På upploppet till ett första utkast

Status: 37 000 ord.

Den här gången har jag varit hård mot mig själv; i arbetet med detta manus har jag verkligen försökt att inte bli kär i formuleringar eller idéer utan har bara slängt allt som jag inte kunnat försvara, det som inte hör till grundhistorien.  Jag kan inte riktigt säga hur mycket jag slängt totalt, men i min slaskmapp ligger nu ca 6 000 ord. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna slänga så mycket, men när jag väl hade börjat rensa så var det faktiskt roligt! Istället för ångest kände jag något annat, lättnad, hur jag närmade mig något som var bättre, bara genom att plocka bort onödiga utsvävningar.

Nu är jag väldigt nära ett färdigt första utkast, har bara den sista nyckelscenen kvar. Naturligtvis kommer vissa rumsliga och tidsmässiga luckor att behövas fyllas i även efter att sista scenen är skriven (och sedan blir det några miljöbeskrivningar m.m.) men annars själva intrigen så gott som klar. Mitt mål är att låta en lektör titta på det i slutet av maj.

Så var det det här med att lyckas bli klar, knyta ihop säcken, hitta ett bra slut. Inte så att jag inte vet hur det ska sluta, men att lyckas formulera det, få fram den rätta känslan, det är riktigt svårt. Det finns bara en sak att göra: Skriva.

 

Respons och insikter

Status: 34 500 ord

I fredags lät jag min sambo läsa de första 17 sidorna i mitt manus och jag måste nu medge att det är bra att låta någon läsa ganska tidigt i processen. Jag trodde att han bara skulle läsa och säga att ”det är bra”, för han läser inte så mycket skönlitteratur, men ack så fel jag hade! Han gick iväg med pappersbunten och kom tillbaka med den en halvtimme senare och då var sidorna gulmarkerade.”Jag analyserade det som om det var en film”, kommenterade han och jag tyckte det var så himla gulligt sagt, eftersom det i princip är samma sorts analyser en gör av dramaturgi och trovärdighet i film och litteratur.

Analysen visade sig vara riktigt skarp. Den resulterade i en diskussion om hur manuset skulle utvecklas, jag pitchade fortsättningen och lade fram olika scenarier för att se hans reaktion. Vi tog en långpromenad i vårsolen och vårt flera timmar långa samtal gav mig insikter om storyns svagheter som jag inte tidigare hade sett. Jag strök genast flera tusen ord ur manuset och skrev om de inledande scenerna. Jag tror att ändringarna kommer att göra manuset mycket starkare.

Nu vet jag precis vilka scener som jag måste skriva för att knyta ihop trådarna, men jag har inte riktigt tiden just nu att klura på detaljerna och skriva på dem. Det är så frustrerande.

 

Budapest

img_20160331_133605.jpg
Utsikt över staden från slottet. Jag är kär i Budapest, varje fasad är ett konstverk. Jag kan varmt rekommendera en resa hit.
img_20160329_081507.jpg
Metropolitan Ervin Szabo Library.
img_20160329_190713.jpg
Metropolitan Ervin Szabo Library. Fick en plötslig lust att ta en utbytestermin i Budapest när jag kom in här. Så fantastiskt vackert!
img_20160329_191336.jpg
Metropolitan Ervin Szabo Library, ”Reading room”. Humanistiska biblioteket i Göteborg har något att lära inför nästa ombyggnation.
enlight1-1
Kedjebron.
img_20160330_134549.jpg
Book Café. Nedervåningen är en bokhandel och övervåningen är en gammal balsal som har gjorts om till ett vackert café. Waynes Coffee i Akademibokhandeln kan slänga sig i väggen.

 

Hjältarnas torg.
Haveli
Stans bästa restaurang visade sig till vår förvåning vara en indisk sådan (som drevs av en engelsman vad det verkade som, kanske inte så otippat), precis vid Hjältarnas Torg. Okej, vi testade inte alla restauranger, men vi provade alltifrån hotellrestaurangens fancy-pancy mat till falafeln för en tia på gatan. Haveli åt vi två gånger på och jag kan rekommendera grillade auberginer som sedan kokts krämiga med starka kryddor, himmelskt gott! Varför är indiska restauranger i Sverige så mesiga? En måste ju få svettas litet.

Budapest nästa!

Status: 36 400 ord

Åh, äntligen ska vi ut och resa! Har längtat så himla mycket till det här. Vi bokade upp påskveckan i Budapest redan i Januari och imorgon är det alltså dags. Vi tar tåget ner till Köpenhamn och tillbringar fredagen där, varpå vi flyger till Budapest och bor i fem dagar där. Vi ska bland annat besöka Metropolitan Ervin Szabó Library som ska vara ett fantastiskt vackert bibliotek. Det blir också såklart mycket bad eftersom det är badhusen som Budapest är känt för. Bilder kommer…

Skrev en hel del igår, orden lägger sig på hög, men jag känner att jag behöver ny luft, ny inspiration. Det blir perfekt med några dagars avkoppling i ett nytt land. Risken är väl att jag är så inspirerad när jag kommer hem att det inte blir mycket pluggat till grammatiktentan. Usch nej. Disciplin Gabrielle. Disciplin.

Och så det här med sprängdåden. Det gjorde mig både rädd för att flyga och ledsen för att världen är så fucked up. Vad skriver jag om egentligen? Vad är det för futtiga problem jag försöker att formulera när de stora problemen ligger långt ovanför vad jag kan greppa och hantera? Är det verklighetsflykt?