Etikett: skönlitteratur

Utvecklar inte skönlitteratur bra läsförståelse?

Publicerat den av Gabrielle2 kommentarer

Läste denna intressanta debattartikel i DN idag. Artikelförfattaren menar att ungdomar måste få läsa och skriva mer faktatexter inom svenskaämnet. Att ämnet borde delas upp i två: En kulturell del med skönlitterär läsning och en del med läsning och produktion av informativa texter. 

Vad tror ni? Blir läsförståelsen bättre av att mer sakprosa? Borde inte sakprosa läsas tillräckligt av i övriga ämnen? Ska det ta tid från skönlitteraturen? Borde inte varje person läsa det som hen är intresserad av för att uppmuntras till läsning – skönlitteratur som fakta? Och är det inte skillnad på olika skönlitterära verk? Jag anser att om du exempelvis förstår Brott och straff så lär du inte ha några svårigheter med sakprosa… Har jag fel?

För mycket rapport och för lite djup 

Publicerat den av Gabrielle2 kommentarer

Skymningslandet av Marie Hermanson 

Då har jag tagit mig igenom ytterligare ett bokreafynd. Romanen Skymningslandet handlar om hur ett gäng ungdomar blir tjänarstab åt en förvirrad gammal dam, Florence, som tror att det fortfarande är 40-tal. De bor hos henne på en herrgård vid namn Glimmenäs. När Florence testamente plötsligt uppdagas blossar intriger upp.

Hermanson har ett berättande språk och hemfaller gärna åt målande miljöbeskrivningar. Karaktärerna förblir ganska ointressanta för mig, de framstår snarare som schabloner som alla bara är produkter av samhället, än verkliga komplexa människor. Berättelsen är skriven i första person, men huvudpersonen är diffus, passiv och kommenterar mest historien politiskt korrekt. Ibland vet jag inte om det är författaren själv som kommenterar när det handlar om exempelvis arbetsmarknaden. Det känns som om författaren vill göra en poäng av att samla olika sorters ungdomar som har hamnat utanför arbetsmarknaden för att riktigt demonstrera hur synd det är om medelklassbarnen som valde fel och som därför varken får jobb eller a-kassa. Och så föräldrarna som ingenting förstår och tror att allt var som när de växte upp. Jag vet inte. Det känns konstlat, lite som ett föredragsexempel.

Det känns också som författaren förklarar för mig vad karaktärerna känner istället för att visa hur de känner. Ibland visar hon först och sedan berättar det, ifall jag inte skulle förstå det själv genom hur de agerade. Personligen hade velat ha mer gestaltning och mindre arbetsmarknadslägesrapport, för scenen Hermanson bygger upp har förutsättningar för ett riktigt fint kammarspel. Jag tycker dock inte att karaktärerna handlar på ett trovärdigt sätt, att boken hade vunnit på att gå djupare på det psykologiska planet och bygga på vissa karaktärer med lite mer vävnad. För mig framträder de som sagofigurer och denna stilistik krockar mot den dagsaktuella realistiska problematiken. 

Romanen är lagom underhållande och spännande, så pass att jag ville läsa ut den. Ibland glimtade det till, som när historien om Florences ungdom rullades upp, men det var också flera suckar längs vägen. 

Filmiskt, poetiskt berättande

Publicerat den av Gabrielle2 kommentarer

Jag bröt mitt löfte att inte köpa några nya böcker och bara läsa hyllvärmare. När det väl var rea på rean i bokhandeln kunde jag bara inte låta bli att införskaffa ett par stycken som jag var nyfiken på. Efter att precis ha läst Karin Johannissons Den sårade divan : om psykets estetik om tre intagna på mentalsjukhuset Beckomberga fångade Sara Stridbergs roman Beckomberga : ode till min familj mitt omedelbara intresse.

Sara Stridsberg har ett poetiskt språk, uppbyggt av långa meningar med många kommatecken. Historien berättas fragmentariskt. Den flyter fint och alla bilder som framträder på läsarens näthinna är estetiskt smakfulla, filmiska. Ibland kan jag tycka att det blir det lite för filmiskt, litet för mycket visuella effekter, att det skapar en viss distans till läsaren, blir litet overkligt. Jag kan också bitvis störa mig på romantiseringen av mentalsjukhuset Beckomberga. Johannisson ger i Den sårade divan en något mörkare bild. Gemensamt för dem båda är dock observationen att patienterna tycktes trivas på Beckomberga och att de såg institutionen som en fristad.

I Stridsbergs roman skildras även självmord som flykt och frihet. Självmordet gestaltas med ett slags poetisk estetik som skänker det ett skimmer som jag inte känner mig bekväm med, inte riktigt vill låta mig sugas in i. De intagna får föra talan, fritt och ohämmat. Det är bitvis mycket starkt och intagande. Den karaktär som tyngst får symbolisera mentalsjukhusets storhetstid och fall är Olof, den siste patienten. Han är också den karaktär som berör mig mest, trots att styckena om honom är mycket sparsamma.

Beckomberga är absolut en läsvärd bok och den har gjort mig nyfiken på att läsa mer av Sara Stridsberg. Jag undrar om denna stilistik hon använder här är utmärkande för alla hennes romaner eller om den används i något speciellt syfte för denna berättelse.

Längs vägen.

Publicerat den av Gabrielle4 kommentarer

Fil 2015-10-06 13 37 59Hej. Det är så otroligt mycket att göra, men så länge det är roliga saker som intressanta kurser så är det helt okej. Jag kommer dock att dra ner tempot till våren. Att läsa extrakurser vid sidan av heltidsstudier plus jobba extra är inget jag rekommenderar någon! Det är kanske en sak att jobba heltid och läsa en kvällskurs, men att plugga 150% är som att be om att bli splittrad och få svårt att fokusera. – Vad ska jag börja med? Hur ska jag planera? Kanske försvinner alla mina åtaganden om jag lägger mig och kollar fem avsnitt av Bron?

Mycket av tiden går åt till just det där med planeringen och detta är nog den största läxan jag tar med mig från denna höst: Försök inte för mycket. Det var ju ungefär det som lektören skrev i sitt utlåtande till mig om min text. Herregud. Att skicka sitt manus var ju rena terapin. Texten är kanske jag? Hur många gånger ska jag behöva göra samma misstag? Jag sätter värde på mina prestationer och därmed försöker jag boka in så mycket som möjligt trots att jag aldrig skulle kräva samma uppoffring av någon annan. Då skulle jag rentav tycka att den personen borde ”tagga ner” och låta sig vila. Det är tydligen såhär vi människor fungerar? Motsägelsefulla i tal och handling och inbillningssjuka när det kommer till vad vi tror att andra förväntar sig av oss.

Efter en teoritung delkurs ska jag dock äntligen få ägna min pluggtid åt en större del skönlitteratur. Det ska bli otroligt skönt att få sjunka ner i uppväxtskildringarnas stora klassiker och slappna av lite. Denna veckan läser jag Agnes von Krusenstjärna, Pär Lagerkvist, Moa Martinsson och Harry Martinsson. Kanske dyker det upp en liten recension eller ett boktips här efter det. Men jag tänker faktiskt inte lova, för då blir det inte lika kul att skriva det.

Gästbloggare #3 6/8-2015: Anni Svensson

Publicerat den av Gabrielle5 kommentarer

_MG_6657 Anni SvenssonAnni Svensson är kommunikatören och skribenten som bloggar om skrivande. Och hon älskar verkligen ordens kraft, vilket lyser igenom i alla hennes inlägg. Hon har bland annat skrivit inlägg som ”när är man författare?” och ”Kan man tjäna pengar som författare?”

Småordens betydelse

Å ena sidan vill vi att småord ska finnas så lite som möjligt. En ständigt pågående jakt vid textredigering som handlar om att få bort dem. ”Kill your darlings” är ett vanligt uttryck. Men å andra sidan har jag upptäckt genom skrivandet att småorden ibland har berättigad existens och behövlighet.

Småord kan vara ord som egentligen inte behövs. Det är viktigt att inte småorden blir för många och särskilt inte upprepas alltför många gånger. Ett vanligt fel både hos mig och hos andra som skriver. Jag kämpar hela tiden med mina småord. När jag efter kvickt flödesskrivande redigerar försöker jag hitta alla onödiga ord som kan tas bort. Och på skrivarkurser är det något som återkommer – ta bort småord. Så många som möjligt.

Men jag har även upptäckt att småorden ibland är bra att ha. De kan göra stor skillnad för en text och djupet i den. För att inte tala om poesi. Kika på exemplet nedan. Vad hade denna text varit utan småordet ”ju”? Bättre eller mindre bra? Något att fundera över.

”Var tyst. Ha tillit.
Vårt väsen är ju skapelse.
Vi står ju i djupt förbund
med det som vill bli till.”

/Karin Boye

Jag har kommit fram till att småord ska man vara man noga med. Men de behöver inte alltid tas bort. Ibland fyller de en funktion. Sovra med försiktighet och noggrannhet. Döda inte alla dina ”darlings”. Kanske ska några få vara kvar, eftersom de kan vara en del av ditt eget författarspråk. Det som gör dig unik.

Sedan har vi de tre orden men, och, att. Min svenskalärare på gymnasiet (där jag gick för evigheter sedan) sade att man ALDRIG fick inleda en mening med något av dessa tre ord. Det satte sig fast hos mig. Men när jag med åren skrivit mer och mer har jag insett att dessa ord absolut kan inleda en mening och det kan vara effektfullt. Så åter igen – läs igenom din text, gärna högt för dig själv. Ligger dessa ord bra i munnen även om de inleder en mening – låt dem vara kvar och låt dem stoltsera.

Svenskaläraren, tvingade oss (mer eller mindre) också att läsa författare som Strindberg, vilket jag inte heller gillade, men ordlistanumer är jag glad att vi behövde läsa en del av hans och andra kända författares verk. Lärorikt att läsa olika texter och olika författare. Strindberg var på många sätt briljant, insåg jag en tid efter gymnasieåren. Ibland tar det tid för saker att sjunka in. Och min svenskalärare hade rätt – i en del saker, men inte allt. Det gäller ibland att lita på sin egen känsla.

En annan briljant författare med förmåga att välja sina ord med exakthet, skriva kort, lite trubbigt och kärvt är Hemingway. Se bara denna text, hur mycket som sägs med få ord:

”For sale: baby shoes, never worn.”

Briljant.

Nåja, nu var det småord jag skulle skriva om, inte korta, briljanta texter. Och jag avslutar med ett enkelt tips. Var noga med att korrekturläsa dina texter. Använd sökfunktionen i Word för att hitta alla småord. Läs meningarna högt och hur lyssna hur de låter med och utan ordet. Klarar sig texten utan ordet kanske det ska tas bort. Lyssna och känn efter om ”drivet” i texten ökar om du tar bort ordet. Eller behövs det för utfyllnad och bra rytm? Fundera på vart och ett av småorden. Ska de strykas eller vara kvar?

Här är en lista över de småord jag ofta hittar i mina egna texter. Är de även dina småord? Har du andra? Berätta gärna.

aldrig, alltid, att, av, din, ditt, då
egentligen, faktiskt, för att, ganska, ibland, igen
ju, just, kanske, liksom, lite, man, men
min, mycket, nu, när, nästan, och
ofta, om, riktigt, sin, sitt, som, så
trots allt, vad, var, verkligen, väl

/Anni Svensson, älskare av ord, skribent, kommunikatör och bloggare

Ikväll skickar jag det.

Publicerat den av Gabrielle2 kommentarer

Ikväll ska jag skicka mitt manus till lektören. Det ska bli otroligt spännande att se vad hon har att säga om mitt romanutkast som i skrivandets stund är exakt 182 541 tecken. Det är en tunn bok; i ungefärlig översättning drygt 100 boksidor. Den är inte klar; jag är säker på att det finns tusen saker som behöver ändras, förbättras och byggas ut, men, jag är på väg. Jag går längs en stig där granris piskar mig i ansiktet och fågelsång distraherar mig. Steg för steg närmar jag mig det där som kallas färdigställande. Det är den svåraste delen i alla projekt. Att få idéer är enkelt. Att knappa fram det en vill säga i form av hjälplig fiktion är inte heller svårt. Det är först när det kommer till tålamodet och att kunna ta emot samt använda sig av kritik, som en verkligen prövas.

En tanke som slår mig där jag trampar fram på den där stigen är att det finns olika sätt att se på det där med litteratur. Den ena sidan vill säga att du inte ska anpassa dig efter någon, att verket måste vara helt självständigt och att det sedan är upp till läsaren att tolka. På det sättet kan en bok ha lika många betydelser som det finns läsare. – Eller kan det? Spelar inte världen runtomkring roll för en läsares tolkning av ett verk?
Den andra sidan, det är den som kräver att du inrättar dig i ett slags den allmänna förståelsens ram för att läsarna ska kunna förstå vad du eller berättaren i din bok vill säga.

Det hela grundar sig i frågeställningen om vad som är intressant: författarintentionen eller läsarens tolkning? Under senare år har det förra fått mer och mer stå undan för det senare i forskningen, men på bokbloggar kan du läsa recensioner både från den ena eller andra vinkeln. Som du kanske har märkt rör jag mig oftast mer i läsarens huvud i mina tankar kring böcker – vad de kan betyda här och nu, inte då de skrevs eller vad författaren ville säga då. En del anser att författarens intention är totalt ointressant medan andra menar att det är det som är hela poängen.

Varför pratar jag om det här nu? Jo, för att inom kritiken finns denna bakomliggande meningsskiljaktighet och som författare och kritiker väljer du sida, medvetet eller omedvetet, genom ditt sätt att skriva. Anser du själv att du vill säga något med din bok eller helt enkelt säga något – jag vad som helst, beroende på vem som läser – med den? Kämpar du för att nå fram med en speciell betydelse eller vill du hellre skapa intryck utifrån vilka läsaren själv får läsa in betydelser?

Solned

Att skriva för ”snabbt” och läsa med nya ögon – en teknikdiskussion

Publicerat den av Gabrielle2 kommentarer

Kära blogg,

igår kväll konverterade jag mitt utkast till epub för att kunna läsa det i min e-boksläsare i mobilen och kunna anteckna på olika sidor var jag än befann mig i denna vardag som omger mig. Den som jag måste ha för att överleva. Smart tips om jag själv får säga – en ser verkligen hur det hade sett ut som ”tryckt”.

Och jag är besviken på min bok. Den går så himla fort fram. Jag har en tendens att skriva med sådan fart i handlingen att jag nu inser, när jag själv läser, att om jag inte visste var de befann sig och hur miljön omkring dem såg ut, så skulle jag inte förstå så mycket. Speciellt i slutet blir jag själv förvirrad. Det flyter som poesi – hur ska jag förklara? Det blir lätt ett rytmiskt berättande av mina texter; omedvetet anpassar jag stavelser och komma till att passa en viss sorts högläsning. Var kan detta komma ifrån? Kanske för att jag lyssnar på ljudböcker mer än jag läser böcker? Alltid gillat hörselintryck mer än synintryck? Det har sina fördelar för det blir ganska vackert på sina håll, men då står handlingen åt sidan. Hm.. det är väl en roman? Slutet måste bli mer långdraget. – Jag trodde inte jag skulle säga det om en bok!

Min bok är som ett motorcykelrace som slutar med att alla tävlande kör ut över ett stup och dör, ungefär. Fast alla dör inte, men du förstår vad jag menar. Det kan vara bra att ana stupet i förväg och kanske få se lite av turen på vägen och inte bara vara inne i en förares huvud?

Att försöka läsa med nya ögon är svårt, men det går! Att göra som jag gjorde här är ett sätt att komma ur ”word”-febern och läsa det som om det var en färdig tryckt bok. Fördelen med det är att då är sannolikheten högre att du läser med högre krav eftersom ögat luras att tro att det är ”en riktig bok” du läser, samtidigt som texten har ändrats utan din involvering; meningen som du vet ligger högst upp på sidan 82 ligger nu kanske längst ner på sidan 90.

Jag använder gratisprogrammet Calibre för att göra konverteringen från ODT. Sedan läser jag i min android på Google Play Books och där kan man markera och lägga kommentarer i texten.

Bjuder här på en litet utdrag som till skillnad från resten av boken går ganska lugnt fram:

Screenshot_2015-07-01-09-20-49Screenshot_2015-07-01-09-20-52