Kategori: Böcker

En författare för författare

Publicerat den av GabrielleLämna en kommentar

Istället för att recensera böcker tänkte jag tillsvidare lägga energin på att lyfta fram allt fantastiskt som finns att läsa. Det är väl trots allt därför du läser bokbloggar – för att hitta något bra, något som inspirerar? Spelar det då någon roll om det är nyskrivet eller ej? För min del läser jag helst böcker som har några år på nacken. Om de fortfarande håller då, så är de verkligen bra. Jag ska börja med en författare som alla aspirerande författare borde läsa. Det är också, vad jag har hört, en författare som många etablerade författare har som favorit.

Ian McEwan

Det finns ingen annan nu levande författare som fyller mig med sådan ödmjukhet som den engelske författaren Ian McEwan (f. 1948). När jag läser honom tvingas jag sätta skrivandet i ett större perspektiv och påminns om varför jag skriver. Om att kärleken till berättelserna är större än ytliga framgångar. Alla vill såklart bli lästa, men varför? Vad vill vi säga? Vill vi bara höra vår egen röst? Det är ingen bra anledning till att skriva. Flera av hans romaner berör just skapandeprocessen på olika sätt, både inspirationen och det tekniska.

Det märks att McEwan är en författare som själv läser mycket och verkligen bryr sig om att stanna upp och reflektera över sina texter. Det gör texterna mättade med innebörd när de väl når läsaren. Det finns en fin intervju med honom i Harvard Business Review där han berättar om sin skrivprocess. Den gjorde mig oerhört inspirerad. Läs!

 I think it’s important in creativity to understand the value of hesitation, to not be in a rush, to pull back and pause—not because you’re blocked, not because you don’t know what to do, but just to let things enrich themselves. The moments I walk away from what I’m doing are often the moments I think I know exactly what to do but I don’t quite trust it. So before I go charging down the alley, I resist. Then I go back. I don’t believe in just splurging it down incorrectly. It’s better to get as much right the first time around as you can.

https://hbr.org/2012/11/ian-mcewan

Vilka böcker ska man läsa då?

Mitt svar är alla! Åtminstone alla som jag läst, som du ser på bilden ovan. Hans bästa romaner är enligt min mening Kärlekens raseri (1997), Amsterdam (1998) och Försoning (2001), men alla hans böcker håller hög kvalitet och är väl värda att läsa.

Första kapitel-inspiration

Om du är intresserad av att skriva och funderar över hur du ska börja din roman, läs första kapitlet i Kärlekens raseri. Det är nog det absolut mest fängslande första kapitlet jag läst i hela mitt liv. Jag kom ihåg att jag lade ihop boken med en stor lycklig suck och tänkte: Jag har funnit den perfekta början. Inte att jag hade skrivit den, utan att jag funnit den, fått läsa den, den existerade!

Kapitlet inleds med en picknick. Ett lyckligt par som återförenats efter en tid. Men någonting utspelar sig en bit bort på fältet och mannen i förhållandet dras in i förloppet på ett sätt som han aldrig kunnat föreställa sig. Katastrofen är snart ett faktum. I sig själv skulle kapitlet, med lite redigering, fungera som en fristående tragisk novell. Läs det så förstår du vad jag menar.

Skrivprocessen

Förra veckan satte jag tänderna i den av hans romaner som jag ägde men inte ännu hade läst, Uppdrag Sweet Tooth (2012). En spionroman i kalla krigets tid. Tidigare hade jag tvekat, eftersom spioner och olika former av krig aldrig har intresserat mig särskilt mycket. Men Ian överträffar alltid förväntningarna. Inte var detta någon vanlig thriller. Herregud nej!

Ytligt sett handlar det om hur MI5 värvade författare under kalla kriget, som skulle kunna påverka den idémässiga utvecklingen via sina verk. Det var ett så kallat Idéernas krig. Det är intressanta är dock hur vi får följa en ung författares utvecklingsprocess. Vi får genom agenten Serena ta del av hans första noveller när hon lär känna honom, av vilka flera är intressanta i sig själva, varpå vi får följa hans process med en roman på nära håll då han och Serena inleder ett förhållande. Jag gillade inte slutet så mycket, det var inte McEwans bästa verk, men aldrig har jag läst en så spännande bok om litteraturens tillblivelse och den kreativa processen. Det är romanens centrala tema. Den lyfter inte upp författaren som något geni. Tvärtom. Vi får gå in i processen hur en författare arbetar, hur verken blir till, och det komplicerade sambandet mellan erfarenhet-idé-fantasi-text.

Berättelsens uppbyggnad

För att hitta inspiration och skrivglädje skulle jag rekommendera att läsa Försoning. Det är ett exempel på ”den stora romanen”, en väl uppbyggd sådan med förflyttningar i tid och rum. Det är också ett exempel på hur berättaren påverkar berättelsen, för att inte avslöja för mycket om slutet för dig som inte läst den. Samtidigt finns där en del skrivtips inbakade. Den unga flickan Briony resonerar exempelvis kring hur hon ska gestalta saker trovärdigt i sin dagbok.

Geni, inspiration och galenskap

Om du är mer sugen på att fundera över det organiska i skapandet och kopplingen mellan galenskap och genialitet, läs Amsterdam. I denna skildras bland annat en kompositörs arbete med ett nytt mästerverk. Den skapade kraften bränner särskilt över sidorna då han sitter vid en vandringsled och skriver på sin symfoni, och inte kan slita sig från den, trots att han blir vittne till ett fruktansvärt överfall en bit därifrån. Jag vet inte varför jag älskade den boken. Det är ju fruktansvärt. Osympatiskt. Men helt utsökt.

Avslutning

Jag hoppas du fick några fina lästips, om du inte redan har läst böckerna. Kommentera gärna om du har tips på andra författare som du tycker inspirerar dig att skapa.

Miira, I love you

Publicerat den av GabrielleLämna en kommentar
Titel: Ingenbarnsland
Författare: Eija Hetekivi Olsson
Utgiven: 2012
Förlag: Norsteds
Sidor: 332

Ingenbarnsland  av Eija Hetekivi Olsson är en roman om en sverigefinsk tjej som växer upp på 80-talet i Göteborgsförorten Gårdsten. Skildringen lyfter upp frågor om klass, rasism och invandrarskap, men illusterar också på ett djupare plan språkets betydelse för individen och gruppen. Den är ett exempel på hur språkpolitik har bedrivits i Sverige under 1900-talet och hur de för arbete inflyttade finländarnas barn bemöttes i skolan.

Porträttet av Miira är speciellt eftersom det inte följer gängse genuskoder; språket är grovt, hon slåss friskt, bajsar från fönster och har ett självförtroende när det kommer till sin fysik som sällan skildras i litteraturen hos unga tjejer. I. love. it. Miira biter med hästtänderna och tar till nävarna när killarna tafsar, medan andra tjejer bara står och mesar. Efter ett våldtäktsförsök senare i boken söker hon sig till platsen beväpnad med kniv, gång på gång, närmast besatt av att slita isär odjuret.

Hon är så betonghård som hon måste vara i förorten. Hon vet hela tiden att hon är smart, kapabel och har alla möjligheter att bli vad hon vill. Det är bara det dagliga överlevandet som kommer i vägen. Som att hon måste vara cool och ha stenansikte. Inte låta någon se att hon pluggar. Snatta grejer för att inte behöva be mamma om pengar. Inte ramla i händerna på peddon och knarkare. Sånt där som alla barn måste tänka på.

Författarens stil är nyskapande och… rolig. Jag har aldrig läst en bok med så många nyuppfunna konstellationer av ord och verbifieringar som hålls konstant hela vägen. Alltsammans blir träffande och bidrar till en främmandegöring av svenska språket som känns spännande. Som blivande svensklärare ser jag stora möjligheter att använda boken i undervisningen eftersom det finns så mycket att diskutera i den.

Det finns en fortsättning som heter Miira. Den ska jag definitivt läsa snart!

Pappa Goriot 

Publicerat den av Gabrielle2 kommentarer

Jag hade inte läst någonting av Balzac tidigare (hm… tror vi bara läste Flaubert och Zola i litteraturvetenskapen) när jag hittade Pappa Goriot i en ny vacker upplaga och översättning. Modernista har gjort en hel serie med klassiker i otroligt snygg förpackning och jag köpte närapå alla som var på rean. 

Beskrivningen av romanen Pappa Goriot var dock det som tilltalade mig mest. Den kändes också som en bok som en verkligen borde ha läst, eftersom den ses som det viktigaste verket i Balzacs ”La Comédie humaine”. 

I romanen får vi följa den unge studenten Eugène som kommer till Paris från en fattig familj på landet men som har fina släktingar i Paris. Denna släkt gör så att han kan presenteras i de fina salongerna, vilket kan ses som både hans lycka och sorg. För i och med att han får smaka på lyxen väcks också ett omåttligt begär efter pengar. Han är innackorderad på ett sunkigt pensionat och där bor många unika personer, bland annat en kriminell, Vautrin, och en pensionerad makaronfabrikant, pappa Goriot. Goriot är far till två av Paris förnäma fruar och han ger dem allt han äger i hemgift och gåvor för att de ska vara lyckliga, medan han själv ruttnar i sitt smutsiga rum hos fru Vaquer. Eugène blir förälskad i en av hans döttrar. Eller tror att han blir. 

Åh herregud. Jag har nog aldrig blivit så berörd av en så gammal bok. Oftast känns intrigerna väldigt avlägsna i 1800-talsromaner och jag läser dem med en viss distans, men den falskhet som här beskrivs och sättet på vilket människor fjäskar för varandra för att få lite av den andres strålglans och hur de drar nytta av varandras olycka känns mer som nutid än något annat. Den enda skillnaden består i formaliteter som hemgifter och klänningar. Det mest hänförande är dock hur nära pappa Goriot känns och jag slås av hur hans kärlek till barnen är det enda i romanen som inte existerar med en baktanke. De sista kapitlen är hjärtskärande att läsa. 

Note to self: Om du känner att du håller på att glömma vad som är viktigt i livet – läs Pappa Goriot. 

Debutant som inspirerar

Publicerat den av Gabrielle3 kommentarer

Jag läser aldrig noveller, för jag tycker inte de ger lika mycket som romaner och jag tycker det är tråkigt när karaktärerna försvinner efter att jag precis lärt känna dem. Därför är jag skeptisk när jag plockar upp Marica Källners debut Det som får plats ur brevlådan. En liten nätt bok på 96 sidor. Jag tänker: Vad kan den egentligen innehålla?

Redan i första stycket ”Varför novell?” bemöts min kritik. Det märks att Källner väljer novellformen för att det är det hon själv läser. Det är den form hon brinner för. I det tredje stycket ”Vad är en novell?” slår hon hål på mina föreställningar om novellen (som jag gissar kommer från grundskolan) och jag känner hur det börjar pirra i magtrakten. Jag grips av en plötslig lust att också skriva noveller!

Noveller blandas med stycken om skrivandet av dem, hur de blivit till, hur vissa fortfarande är i blivande, hur andra aldrig riktigt blir. Jag gillar novellerna ”Och jag sa ja” och ”Fredrika”. Längre fram kommer noveller som känns mer ofärdiga och jag börjar tvivla, men Källner vänder på det hela och visar i sina mellanstycken hur hon kämpat med dem på olika sätt. Det gör dem intressanta. Allt är med av en anledning. Hon beskriver skrivförlopp, utmaningar med att hitta sin röst, karaktärer, viljor och brännpunkter. Egentligen är det mellanstyckena som gör samlingen läsvärd, speciellt för skrivintresserade.

Samtidigt bör det ske en utveckling till Källners nästa samling vad gäller novellerna, eftersom det är vad denna samling på sätt och vis lovar genom sin utformning. Det som får plats är en introduktion och en fortsättning kräver progression. Jag tvivlar dock inte på hur dedikerad Källner är författarlivet. Åtminstone jag blir otroligt inspirerad till att både läsa och skriva när jag läser henne. Det är en smart debut på så sätt, då den väcker intresse för nästa samling.

Boken finns att köpa på bokus.

Han Kang – en viktig röst 

Publicerat den av Gabrielle1 kommentar

Ni vet de där författarna som en borde ha läst men som en inte kommit sig för att läsa. Ni vet författarna som skriver om det som är viktigt men samtidigt det som är så jobbigt att en helst undviker ämnet. Jag läste nyligen en av dem.

Hur intressant är det att läsa om ruttnande kroppar? Hur spännande är det att se en schizofren person med anorexi för sin inre syn – att föreställa sig hur ben och insida hud möts, hur hon förvandlas till… ett träd? Eller en kvinna som ser sin lillasyster bestämt men långsamt ta självmord? Är det inte bara plågsamt?

Hur kan Han Kang lyckas hålla mig kvar under dessa groteska förutsättningar? Hur kan studenter som möter slakt stundtals bli till något vackert? Hur kan jag ibland luras att tro att galenskapen har ett uns sanning för Yeong-hye, att det kan vara hennes väg? 

Han Kang skriver poetiskt med en cirkelkomposition som är väl genomtänkt utan att verka uttänkt. De ämnen hon skriver om är dock så smärtsamma att jag tillslut ändå försvarar mig med distanstagande analytisk kylighet. Det blir för mycket. Det blir en plikt att läsa ut Levande och döda. Kroppar, slakt och en tortyr som får människor att önska döden. Jag ser inte ljuspunkten, behöver ljuspunkter, men det handlar inte om mig utan om offren. Vegetarianen gräver sig in i huden men kräver också den att avslutas, dels för att jag ska kunna skaka mig fri från Yeong-hyes fantasier men mest för att ge henne det åtminstone. Eller ja, inte henne specifikt, men de som lider av grav psykisk ohälsa. De borde inte blundas för. 

Har du läst Han Kang?

Briljant.

Publicerat den av Gabrielle4 kommentarer

Jag vet inte var jag ska börja. Det finns författare som jag inte förstår mig på och så finns det författare som får mig att känna en ”connection” på första sidan. Sigrid Cumbüchen är en av dem. Hon öppnar nya dörrar i sina romaner, formen leker med läsarens känsla för fakta och fiktion, språket leker och ändå smeker blicken pappret lätt och friktionsfritt. Det märkte jag redan i Den oumbärliga, som jag av en slump hittade i en realåda på överskottsbolaget i höstas och slukade på mina pendlingar till praktiken (tyvärr blev det ingen recension på bloggen).

I Spill – en damroman lotsas vi fram och tillbaka i tiden, mellan 30-talet och 90-talet, mellan vår och höst och olika möten med olika personer. Ibland är en situation oerhört detaljerad och sekunderna går långsamt, för att sedan rinna iväg mellan raderna. Den gamla Hedwig blir succesivt barnet Hedda, den unga flickan, den vuxna kvinnan. Och språket leker. Författaren finns alltid där bakom och lurar, vill lura mig. Hon verkar inte helt pålitlig. Sigrid brevväxlar med Hedwig under den falska premissen att hon bor i Hedwigs barndomshem.

Romanen handlar om hur vi skildrar dåtiden med nutidens ögon. Hur vi identifierar oss med kvinnor genom historien som själva aldrig skulle kännas vid denna identifikation. Och jag älskar den! Jag fullkomligt älskar den!

Fakta
Titel: Spill – en damroman
Utgiven: 2010
Sidor: 447
Författare: Sigrid Cuombüchen
Förlag: Norsteds

Har du läst något alldeles speciellt den senaste tiden?

 

 

De polyglotta älskarna

Publicerat den av Gabrielle4 kommentarer

”Vilken godbit!” tänkte jag när jag såg omslaget till De polyglotta älskarna i bokhandeln. När boken sedan fick augustpriset ville jag verkligen läsa den. Den bok som får priset brukar ju vara riktigt bra. Jag tänkte på Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande och Karin Johannissons fantastiska (biografiska) Den sårade divan. Jag väntade mig något i klass med det, något alldeles alldeles speciellt. 

Och ja speciell är den, men jag vet inte om det är på ett bra sätt. Det är en udda och välskriven bok, men ganska ointressant för mig. Jag gillar inte att den är uppdelad i tre mindre delar (som ändå på något sätt hänger ihop). Jag hinner inte fastna för karaktärerna eller ens lära känna dem innan de byts ut. Först handlar det om Ellinor som träffat en litteraturkritiker, Calisto, på en dejtingsajt och faller för honom trots att han är våldsam och osympatisk. Hon kommer från en bondhåla och tänker fortfarande på sitt konstiga ex som, om jag förstår det rätt, bor i en husvagn. Sedan får vi följa Max Lamas, författare till det manus som ligger hemma hos Calisto. Han är ganska gubbsjuk, eller bara ensam. Hans fru har förälskat sig i en filosof. Han hittar en deprimerad receptionist som han ligger med och sedan dumpar och anklagar för att vara dålig i sängen. En till osympatisk figur med andra ord. Och han tjatar hela tiden om den ”polyglotta” älskarinnan. Han vill hitta en älskarinna som talar alla hans språk. Del tre handlar om en ung före detta rik kvinna som minns när Max Lamas var på besök och ville åt hennes mamma.  

Det är något som ligger och bubblar under ytan, men jag vet inte riktigt vad det är och läsningen ger inga förklaringar, vilket gör att jag känner mig dum. Alla referenser till Michel Houellebecq förstår jag inte heller, eftersom jag aldrig läst honom. Nja. Jag vet inte om jag gillar romanen. Den är inte dålig och jag kan tänka mig att läsa mer av Lina Wolff, men just den här boken  är inte någon jag skulle rekommendera till andra. Men jag kanske har missuppfattat allt?

Har du läst den?