”Jag är en sjuk människa…”
Så börjar Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet (1864). Mannen har inrättat sig i ett skitigt källarhål och dragit sig undan det levande livet. Första delen i anteckningarna ägnas åt teorier om hur mänskligheten fungerar. Denna del är ganska svårgenomtränglig, eftersom meningarna är sprängfyllda med infall och bisatser, men om en verkligen anstränger sig för att hänga med i resonemangen är det hela mycket välformulerat och underhållande. Begrunda bara detta:
”Och just detta element, sin fantasi och sina drömmar, sin futtigaste dumhet, detta vill hon till varje pris behålla, i det enda syftet att bekräfta inför sig själv (och detta är absolut livsviktigt) att människor är människor och inte pianotangenter, på vilka naturlagarna egenhändigt spelar under det växande hotet att få dem så under sina fingrars våld att ingenting utom tabellerna återstår för dem att vilja.” (s.43)
Andra delen ägnas åt en tillbakablick på hur berättaren gick ner sig så totalt att han beslutade sig för att låsa in sig i sitt källarhål. Vi får följa med på en sjukligt pinsam och förnedrande middag med gamla skolkamrater samt en sväng på bordell där vi träffar Liza, en ung kvinna som blivit skyldig sin bordellägare pengar och är på väg ner i en spiral av misär. Berättarjaget handlar gång på gång ur en känsla av att vara mindre värd och vilja hävda sig inför sin omgivning, vilket får förödande konsekvenser. Han känner sig alienerad från människorna på ett överlägset sätt, han vältrar sig i sin fattigdom och hävdar gång på gång sin intelligens och sin bildning – och han vill bli tillbedd för detta.
Dostojevksijs lilla roman är mycket träffsäker. Han tränger in i människans innersta drivkrafter och plockar fram dem i ljuset, berättarens löjliga försök att demonstrera makt över andra ger mig en dålig magkänsla. Jag tror att jag kommer behöva läsa om den för att riktigt förstå den, men bara denna första läsning gav insikter om mig själv – och inte så vackra sådana.
Jag påminns gång på gång om Therese Bohmans Den andra kvinnan (2014) som jag läste förra året, där det kvinnliga jaget känner ett släktskap med den manliga huvudpersonen i Anteckningar från källarhålet och där hon på ett liknande sätt beskriver hur makt demonstreras i dagens samhälle. Det var också efter att ha läst Den andra kvinnan som jag blev intresserad av Anteckningar från källarhålet.
Eftersom jag läste Agnes von Krusenstjernas Tony växer upp (1922) med stor behållning bestämde jag mig för att ta mig an även de två följande böckerna i serien: Tonys läroår (1924) och Tonys sista läroår (1926). I våras läste jag Augustprisnominerade Den sårade divan (2015) av idéhistorikern Karin Johannisson som tar upp de biografiska delar ur Krusenstjernas liv som kretsar kring vistelsen på mentalsjukhuset Beckomberga och efter det blev jag ytterligare intresserad av böckerna.
Jag blev ganska besviken på handlingen i Tonys läroår, där den aristokratiska släktmiljön känns avlägsen och händelselös, till skillnad från första boken går hon inte i skolan längre, utan de enda hon träffar är de adliga släktingarna i Stockholm. Det som väger upp är speglingen av Tonys starka känsloliv. Ibland blir jag nästan irriterad på henne för att hon är överkänslig och jag inte förstår varför hon handlar som hon gör, men det är just också i detta som boken utmanar. Jag kan bitvis känna igen mig i hennes överkänslighet och kanske är det därför hon irriterar mig. Tonys läroår känns dock i mångt och mycket som en transportsträcka till den sista delen.
”Den människa, som lever mycket i fantasien, är så van att i fantasiens rike ej bära ansvar för något, så van att drömmande åse allt, att hon blir häpen över att hon bränner sig, då hon sticker båda händerna i elden.” (Tonys sista läroår, s. 131)
I Tonys sista läroår får vi följa med till institutionen, ”Kejsarens hotell”. Här framträder ett rikt galleri av personer, främst kvinnor, som på olika vis drabbats av psykisk sjukdom. Krusenstjerna beskriver dem på ett intressant sätt. Bakgrunden till Tonys egen vistelse där är att hennes läkare, som hon haft ett sexuellt förhållande med, troligen vill ogiltigförklara henne om hon skulle vilja skvallra. Hon har visserligen haft flera utbrott av ”hysteri” (eller snarare schizofreni) då hon hört röster och talat som någon annan än sig själv, men hon är aldrig helt psykotisk, det finns alltid en verklighetsförankring under hennes utbrott; hon kan själv iaktta sin egen förnedring, men ändå fortsätter hon. På något sätt känns det som ett rop på hjälp, till någon. Läkaren som ska hjälpa henne utnyttjar hennes beroende, tillit och aktning. På detta sätt är detta en intressant bok om utsatthet och maktmissbruk.
Läsa och Skriva 