Var, hur och när skriver ni?

Hej igen, det var värst vilket stort motstånd det ska finnas i kroppen mot att sätta sig och skriva om inte allt annat är perfekt. Jag har inte bott hemma i min egen lägenhet de senaste veckorna av olika skäl och har helt kommit ur min rytm. Har bott hos min kille som saknar kaffebryggare (är så trött på snabbkaffe nu) och har bara haft med mig min iPad (som jag skriver på nu) och lånat hans dator. Och när jag sitter vid hans dator kan jag inte ha mitt kaffe där för att jag är rädd att spilla, plus att alla mina lösenord fallit ur minnet… Har såklart velat vara här då det är mysigt att kunna låtsas att man bor ihop, men längtar ändå tills på tisdag då jag kan flytta hem till mitt studentrum igen. Det är konstigt vad mycket en ny plats kan göra med koncentrationen! Och för min del har det inte varit så positivt. Jag är en person som vill veta exakt var jag har allting och kunna se var allt är från mitt skrivbord. Ofta städar och springer jag innan jag skriver för att inte få myror i brallorna. Men det är inte bara det, det är något med att vara hemma hos sig själv, i sitt eget krypin. Det ökar åtminstone min kreativitet. Hur är det för er? Kan ni skriva var som helst? Kan ni sitta på caféer? Jag tycker det är jättestörande med andra människors prat!

Dessutom känns det som om jag inte riktigt har fattat att det är sant att jag har tid att skriva. Det är som om min hjärna stängde av efter opponeringen. Har stressat över att det är massor att hinna med när det egentligen inte är det. Boken En saga om tidens väsen som jag fick i julklapp har jag tragglat med i över en månad nu för att jag är så rastlös! Men nu börjar jag landa, börjar förstå att det är okej att sätta mig med mitt. Att det inte är någon som klagar på mig, att det bara är mina egna krav på effektivitet och produktivitet som pockar. Och att dessa inre krav egentligen leder till ineffektivitet. Så, några tips för att komma på banan igen? Borde en sätta upp vissa fasta skrivtider?

Köpte by the way ett tangentbord till min iPad mini (det finns!). Fungerar superbra, blir nästan som att sitta vid en laptop.

Nya tider

Jag får ett adrenlinpåslag av att tänka på nästa steg. Att ta en kandidat är som att ta sig över en ribba som ger en tillgång till så många fler spännande kurser – och inom fler ämnen.

Jag är trots allt glad att jag stressade sönder i höst, för nu är det så lugnt och skönt. Nu kommer belöningen som jag kämpat för. Tiden. Med enbart halvtidsstudier fram till slutet av mars kommer jag att med så mycket högre intensitet kunna skriva på min bok.

Det är snökaos i Göteborg nu. Spårvagnar och bussar inställda. Blir alltid så i Januari. Bakar bröd och läser svensk universitetsgrammatik. Funderar.

Har två manus, varav det senaste är det jag tänker arbeta med. Det är en mordgåta och en relationsroman i ett, en berättelse från en mördares perspektiv. Jag har tröttnat på att det alltid ska handla om att lista ut vem som är mördaren, när en istället kan få leva sig in i mördaren och försöka gissa vem som ska bli offer. Det är mördarna och offren som är intressanta, inte detektivernas magproblem.

image

Opponering!

Dags för opponering. Vaknade såklart klockan sex eftersom jag aldrig kan sova ordentligt innan sådana prövningar. Började kolla på klipp med Alan Rickman, grät lite (”Lily?”,”Always”), sedan ringde väckarklockan.

Tror att det kommer gå bra, men det är svårt att kritisera en annan student och att själv ta kritik. Jag försöker förklara för mig själv att hela världen inte hänger och dinglar med en c-uppsats. Om den blir godkänd så kommer jag ha mycket tid att skriva på min roman nästa vecka. Och ja… fram till Mars. Under denna period pluggar jag nämligen bara Svenska på 50 %, vilket jag anser mig vara värd efter en höst på 150% och ett december på 250%, plus jobb. Har kommit igång bra med mitt nya manus och ska ägna massor med tid och kärlek åt det nu.

Men först, opponering, som sagt.

2016-01-15 08.29.08

 

Det komplicerade med kött

Jag ska prata om något som inte har så mycket med skrivande att göra, men väl med livsfilosofi, vilket jag däremot tror är något som gör viktiga avtryck i allt vi skapar.

Det var längesedan jag drastiskt drog ner på min köttkonsumtion av miljömässiga skäl (egentligen för att själv känna mig som en bättre människa) men jag tänkte inte så mycket på det, mer än i termer av ”det är väl bra”. Egentligen åt jag fortfarande ganska mycket fisk, men trodde i min enfald att det var ett bättre miljöval – och bättre för hälsan. Sedan sa någon till mig att fisk var lika illa för miljön och att haven är förorenade så att fiskarna får i sig gifter och då började jag äta stora mängder ägg och ost istället, i tron att jag då gjorde världen en tjänst. För nog var jag rädd att om jag bytte ut mina proteiner mot bönor, nötter och soja, då skulle bröstcancern snart komma och knacka på. Jag trodde att konsumtion av soja varje dag gav ökad risk för cancer p.g.a. ”östrogenet”, men när jag nyligen läste noga visade sig detta inte alls stämma. Östrogenet är ett växtöstrogen och det är inte samma sort som det som finns i kroppen. Tvärtom är icke-genmodifierad soja en perfekt källa till protein som har studerats ordentligt.

Jag blev konfunderad; varför försöker människor att sprida så mycket myter om vegansk kost? Varför upphöjs mjölk som något naturligt med bilder på glada kor, varför främjas det och subventioneras och hur hänger allt egentligen ihop?  Vad är det som får fler och fler människor omkring mig att bli veganer; att inte bara undvika kött, utan även ägg och mejeriprodukter?

Jag googlade och fann den här dokumentären som handlar om hur köttindustrin främjas på bekostnad av vår miljö och hälsa. Den visar hur till och med miljöorganisationer vägrar prata om djurhållning som den verkliga miljöboven (eftersom krafterna bakom köttindustrin är så starka) trots att den släpper ut mer än transportindustrin. Enligt forskare kan vi egentligen max äta 2 oz av kött eller mejeri per person och vecka för att vara ”hållbara”. 1 paket yoghurt är alltså redan att överskrida!

Efter vidare funderingar kom jag fram till att om jag ska fortsätta äta kött och mejeriprodukter måste jag också stå ut med att se vad som görs med djuren. Det förde mig in på denna berömda dokumentär om djurhållning. Visserligen filmar de i USA och Japan, men om det är ens ett uns likt detta, är det inte tillräckligt illa? Hur kan vi bidra till detta?

Något gick upp för mig. Jag kan så klart fortsätta att konsumera mejeriprodukter och trösta mig själv med att jag inte äter ett dött djur, men hur får kon igång sin mjölkproduktion? Jo, genom att föda en kalv – och vad händer med kalven? Det viktiga är att inse hur komplext system det är och hur vi som konsumenter i dagsläget inte kan ha någon kontroll på hur väl en ko, vars mjölk vi dricker, har behandlats, om vi inte känner bonden. Vi vet inte om kon får träffa sitt barn, eller om hon slaktas när hon blivit ”värdelös”. Inte heller innehåller mjölken och osten näringsämnen som vi inte kan få i oss på ett miljövänligare sätt via vegetabilier. När allt kommer till kritan är det mest logiska alternativet att vara vegan, men också (vilket är det som gör att jag tvekar att ta steget) det mest socialt komplicerade alternativet.

Jag är inte redo att bli vegan ännu, på grund av det sociala, men jag drar mig hela tiden lite mer åt det hållet, upptäcker nya recept på egen hand och testar nya produkter, vänjer mig. Fortfarande står det dock flera läderskor i garderoben, favvon är en skinnjacka och jag kan inte riktigt fatta att den är gjorda av djur. Och nu är de ju redan kläder i min ägo. Kanske ska jag kanske bara tänka att ”okej, det var då, men från och med nu – inget nytt!” Mat är lite lättare. Det enda jag har svårt för är att tacka nej när någon annan har lagat kött- eller mejeribaserad bjudmat. Att såra någon. Om det redan är gjort. Ska det då bara slängas? Vilket syfte tjänar det? Jag vill heller inte tvinga på andra min kosthållning och är inte riktigt beredd att gå in i debatter, vilket känns oundvikligt om jag skulle välja att ta steget. Jag vill inte engagera mig för djurens rättigheter eller stå och demonstrera för miljön, bara själv leva så som jag tror innerst inne är rätt. Kanske kan jag bara glida in i det, naturligt och gradvis? Göra mindre dagliga val, välja riktning, skjuta de egna gränserna medan jag hoppas att världen också förändras? Utan att någon märker… Som om det vore något skamligt!

Har ni hört uttrycket kognitiv dissonans? Det är precis vad jag upplever.

Eftersom allt fler verkar bli medvetna om problematiken är det förhoppningsvis också så att det blir lättare och lättare att hitta alternativ på restauranger och att det blir mer accepterat socialt att äta veganskt. Till slut kanske det blir normen vi alla lever efter.

 

Ångest

Folk talar om tentaångest.

Jag ska tala om vad jag känner. Så fort jag hör ordet ”studie” på nyheterna knyter sig hela magen och jag vill bara sätta mig på ett flygplan och åka långt långt bort. Min uppsats är så dålig att jag är en skam för människosläktet. Vågar inte läsa igenom den av rädsla för vad jag ska tycka, nu när det ändå är för sent att ändra. Har nästan glömt vad den handlade om. Nästa fredag ska den opponeras på och livet kommer att få ett plågsamt och långsamt slut. Har jag tur kan jag få återuppstå med ny identitet efter det. Byta namn, bostad… Det är lockande. Flyktbeteendet tar sig i fler utryck; bortförklaringar, förminskningar. ”Det här var ändå inte riktigt mitt ämne”, ”jag ska minsann skriva en D-uppsats sen som väger upp denna misslyckade C-uppsats”. Katastroftankarna hopar sig. Tänk om jag har tänkt helt fel eller missat något fatalt viktigt i analysmaterialet vilket resulterar i en felaktig slutsats? Jag vågar inte ens se efter och kontrollera.

Nej, jag överdriver inte. Känslor är vad de är. Ibland fyller de en upp till öronen och skvalpar omkring därinne, kluckar så högt att en inte hör något annat. Förlåt att jag vräker ut allt här, men jag måste. Lite ego tänker jag vara på min egen blogg. Skilja på sak och person. På människa och prestation. Jag är rädd att jag aldrig kommer att lära mig det. Det går såklart i vågor och ibland kan jag hantera känslorna, men när det gäller lite större saker är det svårt. Försöker låta dem komma. Så som man ska. Nytt liv snart, nytt liv. Vem bryr sig i slutändan om min futtiga uppsats när folk dör överallt? Där kommer de igen. Säkerhetstankarna som ska skydda mig mot alla faror. Farorna med att misslyckas.

Jag lovar i alla fall att bloggen kommer igång igen nu. Nu när tid finns. Den ska inte bli ytterligare något jag flyr ifrån. Det lovar jag. Något måste en hålla sig i när allt annat gungar.