Skapa skrivtid som student

Det visade sig att jag blev godkänd på allt utom fonetiken på grammatikkursen, alltså den del som handlar om språkets ljud. Nu måste jag alltså göra om den lilla fonetiktentan och om jag inte klarar den nu heller får jag vänta ett helt år och göra om hela kursen. Hu! Det får bara inte hända, för då kommer jag inte heller in på den pedagogiska utbildningen i höst. Således är jag inne i tentabubblan igen några dagar. Jag måste bara klara detta.

Så det här med att skapa skrivtid, det är inte alltid så lätt. En kan visserligen tycka att jag som pluggar borde kunna planera allt själv och sätta mig när jag vill. Så är det ofta och det är jag otroligt tacksam för, men det är långt ifrån alltid så. När tentorna närmar sig måste jag ha fullt fokus på dem, för om jag inte klarar en tenta kommer jag att beskylla mig själv för att jag tog den där kvällen till att skriva istället för att plugga. Varje extra pluggad timme kan vara avgörande. Naturligtvis finns det i praktiken tid, men som student kan en ju alltid göra lite till, det tar aldrig slut. Även om jag bara går runt med tentaångest en timme, som katten runt het gröt, så kan jag inte lägga tiden på att skriva stället för det hade känts ännu mer dumt (oproduktivt tankesätt, jag vet).

Så… Jag borde egentligen inte blogga nu heller. Disciplin, Gabrielle, disciplin!

När det handlar om att skriva skönlitteratur tycker jag dessutom att det är viktigt att ibland kunna ägna några heldagar i sträck åt att bara skriva. Att lägga en timme här och där funkar inte för mig eftersom det tar tid att hitta in i texten vid varje skrivtillfälle; att leta sig fram till tonen, språket, tempot och ja… scenens ”själ”. Därför koncentrerar jag mig hellre på plugget i intervaller och skrivandet i intervaller. När jag inte skriver på dagar eller veckor noterar jag bara korta fraser eller förslag på ändringar i mobilen: ”Ändra det de säger på s. 15 till X” eller ”Introducera karaktär X tidigare” etc. Nu är min mobil full av sådana noteringar och efter tentan nästa onsdag så är det bara att skriva på!

Hur går det för dig att skapa skrivtid, samtidigt som du pluggar/jobbar?

(Tackar förresten Marie på bloggen Mitt Skrivliv för att hon tipsade om min blogg i sitt inlägg idag! Det var en glad överraskning. Marie har själv en mycket välformulerad blogg om skrivande, som jag självklart följer. Det är viktigt med pepp!)

 

Respons och insikter

Status: 34 500 ord

I fredags lät jag min sambo läsa de första 17 sidorna i mitt manus och jag måste nu medge att det är bra att låta någon läsa ganska tidigt i processen. Jag trodde att han bara skulle läsa och säga att ”det är bra”, för han läser inte så mycket skönlitteratur, men ack så fel jag hade! Han gick iväg med pappersbunten och kom tillbaka med den en halvtimme senare och då var sidorna gulmarkerade.”Jag analyserade det som om det var en film”, kommenterade han och jag tyckte det var så himla gulligt sagt, eftersom det i princip är samma sorts analyser en gör av dramaturgi och trovärdighet i film och litteratur.

Analysen visade sig vara riktigt skarp. Den resulterade i en diskussion om hur manuset skulle utvecklas, jag pitchade fortsättningen och lade fram olika scenarier för att se hans reaktion. Vi tog en långpromenad i vårsolen och vårt flera timmar långa samtal gav mig insikter om storyns svagheter som jag inte tidigare hade sett. Jag strök genast flera tusen ord ur manuset och skrev om de inledande scenerna. Jag tror att ändringarna kommer att göra manuset mycket starkare.

Nu vet jag precis vilka scener som jag måste skriva för att knyta ihop trådarna, men jag har inte riktigt tiden just nu att klura på detaljerna och skriva på dem. Det är så frustrerande.

 

1-årsdag för Läsa och Skriva!

Idag är det precis ett år sedan som Läsa och Skriva startades. Hittills har det blivit 83 inlägg och bloggen har i snitt haft 380 sidvisningar per månad. Jag är så glad att jag startade bloggen. Den har gett mig så mycket pepp och nystartskänsla, både eftersom den har gjort att jag kan nå ut till er andra skrivintresserade (som är fantastiskt inspirerande människor) och att arbetet med den har lett till att jag även börjat läsa era toppenbra bok- och skrivbloggar där ute.

Jag ser att detta kommer att bli ett långsiktigt projekt. Nästa steg blir att uppgradera sidan så att all reklam försvinner. (Gud vad den har stört mig!) Därefter kommer jag att ta en rejäl funderare på vad bloggen ska ta för riktning i framtiden. Är det något speciellt som du vill att jag skriver mer om?

 

För mycket rapport och för lite djup 

Skymningslandet av Marie Hermanson 

Då har jag tagit mig igenom ytterligare ett bokreafynd. Romanen Skymningslandet handlar om hur ett gäng ungdomar blir tjänarstab åt en förvirrad gammal dam, Florence, som tror att det fortfarande är 40-tal. De bor hos henne på en herrgård vid namn Glimmenäs. När Florence testamente plötsligt uppdagas blossar intriger upp.

Hermanson har ett berättande språk och hemfaller gärna åt målande miljöbeskrivningar. Karaktärerna förblir ganska ointressanta för mig, de framstår snarare som schabloner som alla bara är produkter av samhället, än verkliga komplexa människor. Berättelsen är skriven i första person, men huvudpersonen är diffus, passiv och kommenterar mest historien politiskt korrekt. Ibland vet jag inte om det är författaren själv som kommenterar när det handlar om exempelvis arbetsmarknaden. Det känns som om författaren vill göra en poäng av att samla olika sorters ungdomar som har hamnat utanför arbetsmarknaden för att riktigt demonstrera hur synd det är om medelklassbarnen som valde fel och som därför varken får jobb eller a-kassa. Och så föräldrarna som ingenting förstår och tror att allt var som när de växte upp. Jag vet inte. Det känns konstlat, lite som ett föredragsexempel.

Det känns också som författaren förklarar för mig vad karaktärerna känner istället för att visa hur de känner. Ibland visar hon först och sedan berättar det, ifall jag inte skulle förstå det själv genom hur de agerade. Personligen hade velat ha mer gestaltning och mindre arbetsmarknadslägesrapport, för scenen Hermanson bygger upp har förutsättningar för ett riktigt fint kammarspel. Jag tycker dock inte att karaktärerna handlar på ett trovärdigt sätt, att boken hade vunnit på att gå djupare på det psykologiska planet och bygga på vissa karaktärer med lite mer vävnad. För mig framträder de som sagofigurer och denna stilistik krockar mot den dagsaktuella realistiska problematiken. 

Romanen är lagom underhållande och spännande, så pass att jag ville läsa ut den. Ibland glimtade det till, som när historien om Florences ungdom rullades upp, men det var också flera suckar längs vägen. 

Grammatiktenta och sista-sekunden-val

Usch vad jag hatar att råplugga. Att skriva uppsatser är helt okej, mysläsa litteraturteorier likaså, men att bara sitta och öva och öva och nöta in begrepp är… Blä. Jag känner mig himla duktig som inte har tagit fram mitt bokmanus en enda gång på två veckor utan endast koncentrerat mig på kursen. Förhoppningsvis kommer det att det gå vägen imorgon. Det känns som om jag kan det hyfsat bra, mina satsanalyser får oftast nästan alla rätt, men jag kan inte säga att min värld har blivit totalt omkullkastad av den nya kunskapen. Jag har ju alltid vetat, med hjälp av ett gott språköra och mycket arbete med text, hur en kan skriva och inte. Nu har jag fått tillgång till terminologin bakom de ”osynliga reglerna”, vilket förstås inte skadar om jag nu ska korrekturläsa texter någon gång, för då kommer jag att kunna formulera varför något är fel och inte bara ”rätta” texten. Det är väl det som ändå peppar mig litet till att plugga på tentan.

Imorgon är det sista dagen att välja utbildning på antagning.se och efter många om och men bestämde jag mig för att söka en kompletterande pedagogisk utbildning på distans vid Linnéuniversitetet. Jag sprang till postlådan med min bilaga för att den skulle hinna iväg ikväll. Praktiken kommer att vara i Växjö och det gjorde mig osäker tidigare, men det kan ju vara kul att komma iväg lite och bo på vandrarhem eller något. I Göteborg börjar KPU:n endast på vårterminen och jag vill få en lärarexamen så snart som möjligt. Sedan får jag avgöra på praktiken om jag gillar att jobba med högstadieelever eller om jag ska läsa till mer svenska för gymmasiebehörighet efteråt.

Har klippt mig och ska alltså även skaffa jobb. Jag tror att det blir en bra grund, både ekonomiskt och kunskapsmässigt, för att kunna genomföra alla projekt jag vill och samtidigt kunna ha familj osv. Ni vet. Livet liksom.

Jag vet att många säger att en måste släppa trygghetsberoendet och bara satsa på sina drömmar och så vidare. Men det gäller nog mer eftertänksamma, försiktiga människor. Jag har flera gånger kastat mig utför stup; skaffat mig kostnader och jobbat långa perioder på 100% provision, startat eget och varit timanställd. Jag vet precis när frihet blir otrygghet och hur lätt den gränsen passeras och hur okreativ det gör en. Jag har trott att jag varit odödlig och bara tack vare enorma och fullkomligt uttömmande kraftansträngningar klarat mig undan att mosas platt mot marken nedanför stupet. Men klarat mig har också bara varit det jag gjort. Inget mer. Jag har alltid kastat mig ut, impulsivt och djärvt. Nu vill jag finna någon form av trygghet att växa ur. Det närmsta jag kommit stabil inkomst har varit CSN. Det är först nu jag har lyckats spara pengar. Jag har inte råd med ”fake it til you make it”. Det spelar ingen roll hur mycket en tror på sig själv. CSN skiter i det när de ska kräva sina pengar tillbaka. Ibland är trygghetszonen faktiskt något att sträva efter, för att få ro och råd att göra det en drömmer om. Och kanske upptäcka nya saker på vägen.

Filmiskt, poetiskt berättande

Jag bröt mitt löfte att inte köpa några nya böcker och bara läsa hyllvärmare. När det väl var rea på rean i bokhandeln kunde jag bara inte låta bli att införskaffa ett par stycken som jag var nyfiken på. Efter att precis ha läst Karin Johannissons Den sårade divan : om psykets estetik om tre intagna på mentalsjukhuset Beckomberga fångade Sara Stridbergs roman Beckomberga : ode till min familj mitt omedelbara intresse.

Sara Stridsberg har ett poetiskt språk, uppbyggt av långa meningar med många kommatecken. Historien berättas fragmentariskt. Den flyter fint och alla bilder som framträder på läsarens näthinna är estetiskt smakfulla, filmiska. Ibland kan jag tycka att det blir det lite för filmiskt, litet för mycket visuella effekter, att det skapar en viss distans till läsaren, blir litet overkligt. Jag kan också bitvis störa mig på romantiseringen av mentalsjukhuset Beckomberga. Johannisson ger i Den sårade divan en något mörkare bild. Gemensamt för dem båda är dock observationen att patienterna tycktes trivas på Beckomberga och att de såg institutionen som en fristad.

I Stridsbergs roman skildras även självmord som flykt och frihet. Självmordet gestaltas med ett slags poetisk estetik som skänker det ett skimmer som jag inte känner mig bekväm med, inte riktigt vill låta mig sugas in i. De intagna får föra talan, fritt och ohämmat. Det är bitvis mycket starkt och intagande. Den karaktär som tyngst får symbolisera mentalsjukhusets storhetstid och fall är Olof, den siste patienten. Han är också den karaktär som berör mig mest, trots att styckena om honom är mycket sparsamma.

Beckomberga är absolut en läsvärd bok och den har gjort mig nyfiken på att läsa mer av Sara Stridsberg. Jag undrar om denna stilistik hon använder här är utmärkande för alla hennes romaner eller om den används i något speciellt syfte för denna berättelse.

Antagning.se – en kärleksaffär

En av kärlekarna i mitt liv heter Antagning.se. En tillfällig passion som blossar på varje höst och vår.

Antagning.se stänger den 15 April, som alltid. Hur ska du ha det? Här är buffén, varsågod, hugg in, men plocka inte på dig för mycket och välj varsamt för du orkar inte äta hur mycket och länge som helst.

Jag velar hit och dit, vet inte vad jag ska välja: ”Redaktionsåret” på Göteborgs Universitet, magisterkurser i Litteraturvetenskap eller mer svenska för gymnasiebehörighet inför pedagogisk utbildning längre fram. What to do, what do to…

Jag är väldigt sugen på Göteborgs Universitets nya satsning ”Redaktionsåret”, för de som tidigare läst litteraturvetenskap. Egentligen är det en treårig utbildning med litteraturvetenskap och redaktionell praktik, ett slags redaktörsutbildning, men för de som redan läst Litteraturvetenskap finns det alltså möjlighet att läsa andra året fristående. Vad jag förstår får en utföra redaktionella projekt samt öva på litteraturkritik och textförbättring. Detta hade varit perfekt, jag är nämligen intresserad av att någon dag börja frilansa som lektör och korrekturläsare eller ge ut böcker på eget förlag.

Å andra sidan är jag intresserad av att gräva djupare i Litteraturvetenskapen, för att det är spännande och jag älskar teoridelen, men jag tror inte att det skulle ge mig så mycket rent karriärmässigt eller utveckla mitt eget skönlitterära skrivande speciellt mycket. Eventuellt kanske jag ska spara detta till framtiden, en fyrtioårskris eller liknande.

Å tredje sidan kanske det vore bra att läsa mer Svenska då jag tänker mig en framtid med en trygg bas med ett stadigt jobb som svensklärare, eftersom det är det enda ”vanliga jobbet” som verkligen verkar roligt och som skulle ge mig ekonomisk möjlighet att genomföra mina projekt på fritiden. Jag får med min grundkurs i Svenska språket och mina kurser i Litteraturvetenskap behörighet till årskurs 7-9, men inte gymnasiet, för det behövs ytterligare 30 hp.

Det är kort och gott alltid lika svårt att bestämma sig när en tycker allt är roligt.