Sammanfattning – Augusti

Fil 2016-08-30 09 07 49.jpeg

”Jag är en sjuk människa…”

Så börjar Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet (1864). Mannen har inrättat sig i ett skitigt källarhål och dragit sig undan det levande livet. Första delen i anteckningarna ägnas åt teorier om hur mänskligheten fungerar. Denna del är ganska svårgenomtränglig, eftersom meningarna är sprängfyllda med infall och bisatser, men om en verkligen anstränger sig för att hänga med i resonemangen är det hela mycket välformulerat och underhållande. Begrunda bara detta:

”Och just detta element, sin fantasi och sina drömmar, sin futtigaste dumhet, detta vill hon till varje pris behålla, i det enda syftet att bekräfta inför sig själv (och detta är absolut livsviktigt) att människor är människor och inte pianotangenter, på vilka naturlagarna egenhändigt spelar under det växande hotet att få dem så under sina fingrars våld att ingenting utom tabellerna återstår för dem att vilja.” (s.43)

Andra delen ägnas åt en tillbakablick på hur berättaren gick ner sig så totalt att han beslutade sig för att låsa in sig i sitt källarhål. Vi får följa med på en sjukligt pinsam och förnedrande middag med gamla skolkamrater samt en sväng på bordell där vi träffar Liza, en ung kvinna som blivit skyldig sin bordellägare pengar och är på väg ner i en spiral av misär. Berättarjaget handlar gång på gång ur en känsla av att vara mindre värd och vilja hävda sig inför sin omgivning, vilket får förödande konsekvenser. Han känner sig alienerad från människorna på ett överlägset sätt, han vältrar sig i sin fattigdom och hävdar gång på gång sin intelligens och sin bildning – och han vill bli tillbedd för detta.

Dostojevksijs lilla roman är mycket träffsäker. Han tränger in i människans innersta drivkrafter och plockar fram dem i ljuset, berättarens löjliga försök att demonstrera makt över andra ger mig en dålig magkänsla. Jag tror att jag kommer behöva läsa om den för att riktigt förstå den, men bara denna första läsning gav insikter om mig själv – och inte så vackra sådana.

Jag påminns gång på gång om Therese Bohmans Den andra kvinnan (2014) som jag läste förra året, där det kvinnliga jaget känner ett släktskap med den manliga huvudpersonen i Anteckningar från källarhålet och där hon på ett liknande sätt beskriver hur makt demonstreras i dagens samhälle. Det var också efter att ha läst Den andra kvinnan som jag blev intresserad av Anteckningar från källarhålet.

 

Fil 2016-08-30 09 43 56

 

Eftersom jag läste Agnes von Krusenstjernas Tony växer upp (1922) med stor behållning bestämde jag mig för att ta mig an även de två följande böckerna i serien: Tonys läroår (1924) och Tonys sista läroår (1926). I våras läste jag Augustprisnominerade Den sårade divan (2015) av idéhistorikern Karin Johannisson som tar upp de biografiska delar ur Krusenstjernas liv som kretsar kring vistelsen på mentalsjukhuset Beckomberga och efter det blev jag ytterligare intresserad av böckerna.

Jag blev ganska besviken på handlingen i Tonys läroår, där den aristokratiska släktmiljön känns avlägsen och händelselös, till skillnad från första boken går hon inte i skolan längre, utan de enda hon träffar är de adliga släktingarna i Stockholm. Det som väger upp är speglingen av Tonys starka känsloliv. Ibland blir jag nästan irriterad på henne för att hon är överkänslig och jag inte förstår varför hon handlar som hon gör, men det är just också i detta som boken utmanar. Jag kan bitvis känna igen mig i hennes överkänslighet och kanske är det därför hon irriterar mig. Tonys läroår känns dock i mångt och mycket som en transportsträcka till den sista delen.

”Den människa, som lever mycket i fantasien, är så van att i fantasiens rike ej bära ansvar för något, så van att drömmande åse allt, att hon blir häpen över att hon bränner sig, då hon sticker båda händerna i elden.” (Tonys sista läroår, s. 131)

I Tonys sista läroår får vi följa med till institutionen, ”Kejsarens hotell”. Här framträder ett rikt galleri av personer, främst kvinnor, som på olika vis drabbats av psykisk sjukdom. Krusenstjerna beskriver dem på ett intressant sätt. Bakgrunden till Tonys egen vistelse där är att hennes läkare, som hon haft ett sexuellt förhållande med, troligen vill  ogiltigförklara henne om hon skulle vilja skvallra. Hon har visserligen haft flera utbrott av ”hysteri” (eller snarare schizofreni) då hon hört röster och talat som någon annan än sig själv, men hon är aldrig helt psykotisk, det finns alltid en verklighetsförankring under hennes utbrott; hon kan själv iaktta sin egen förnedring, men ändå fortsätter hon. På något sätt känns det som ett rop på hjälp, till någon. Läkaren som ska hjälpa henne utnyttjar hennes beroende, tillit och aktning.  På detta sätt är detta en intressant bok om utsatthet och maktmissbruk.

 

 

Redigering, del 2 – gestaltning: Överarbetningar

Säkert kommer vissa nu anse det helt tokigt att titta på språk och gestaltning innan strukturen ligger klar. Men, låt mig förklara. Jag vill utvecklas och skriva bättre och jag vill framför allt inte ödsla tid på att skriva om en bra historia hundra gånger för att jag aldrig träffar stilen. Gestaltningen är själva kärnan i berättandet, därför är det allra viktigaste att behärska den och kunna njuta av att frambringa den. Det är i detta jag finner glädje och glädje motiverar. Så, innan jag går in i en ny kvantitativ skrivperiod där jag lägger om i strukturen och skriver nya avsnitt tänker jag fördjupa mig i gestaltning. Det kommer bli mer än ett inlägg om detta.

Med utgångspunkt i lektörens utlåtande har jag funnit att en av mina svagheter ligger i överarbetningar, det vill säga: Jag upprepar det som redan sagts och förklarar för mycket. Min utmaning är att våga lita på läsaren och lämna mer åt hen att tänka ut själv.

Här är ett exempel ur manuset, där det rödmarkerade är överflödig information:

”Nu hade jag haft samma bok på nattduksbordet i flera månader. Det var en ungdomsbok som jag hade valt för att jag ville få uppleva samma känsla som första gången jag läste den, men naturligtvis gick det inte, det var som om det inte längre var samma bok och kanske var det inte heller det. Jag fick hela tiden börja om på första sidan, varje gång jag försökte att läsa den så slutade min hjärna att uppfatta ordens betydelser efter bara några rader, medan ögonen sökte vidare över papperet.

Jämför med:

”Nu hade jag haft samma bok på nattduksbordet i flera månader. Det var en ungdomsbok som jag hade valt för att jag ville få uppleva samma känsla som första gången jag läste den, men naturligtvis gick det inte, det var som om det inte längre var samma bok och kanske var det inte heller det. Jag fick hela tiden börja om på första sidan.”

Här gör jag samma sak som i första citatet:

”Kunde det vara så att hon hade insett… Men nej, det var inte det, hon ljög förstås, ville väcka sympati. Hon skulle aldrig göra vad som helst. För precis det jag ville att hon skulle göra skulle hon aldrig göra. Allt utom det – säkert – men det var ju bara ett, ett som hon kunde göra för att det skulle bli bra.

Jämför med:

”Kunde det vara så att hon hade insett… Men nej, det var inte det, hon ljög förstås, ville väcka sympati. Hon skulle aldrig göra vad som helst. Precis det jag ville att hon skulle göra skulle hon aldrig göra.”

För det mesta blir det alltid bättre när texten stramas upp, men överarbetningar kan vara svåra att upptäcka själv. Om du är osäker på vad som är överarbetningar rekommenderar jag du låter någon annan läsa din text, så de kan markera när du ”tjatar”, helt enkelt!

Filmiskt, poetiskt berättande

Jag bröt mitt löfte att inte köpa några nya böcker och bara läsa hyllvärmare. När det väl var rea på rean i bokhandeln kunde jag bara inte låta bli att införskaffa ett par stycken som jag var nyfiken på. Efter att precis ha läst Karin Johannissons Den sårade divan : om psykets estetik om tre intagna på mentalsjukhuset Beckomberga fångade Sara Stridbergs roman Beckomberga : ode till min familj mitt omedelbara intresse.

Sara Stridsberg har ett poetiskt språk, uppbyggt av långa meningar med många kommatecken. Historien berättas fragmentariskt. Den flyter fint och alla bilder som framträder på läsarens näthinna är estetiskt smakfulla, filmiska. Ibland kan jag tycka att det blir det lite för filmiskt, litet för mycket visuella effekter, att det skapar en viss distans till läsaren, blir litet overkligt. Jag kan också bitvis störa mig på romantiseringen av mentalsjukhuset Beckomberga. Johannisson ger i Den sårade divan en något mörkare bild. Gemensamt för dem båda är dock observationen att patienterna tycktes trivas på Beckomberga och att de såg institutionen som en fristad.

I Stridsbergs roman skildras även självmord som flykt och frihet. Självmordet gestaltas med ett slags poetisk estetik som skänker det ett skimmer som jag inte känner mig bekväm med, inte riktigt vill låta mig sugas in i. De intagna får föra talan, fritt och ohämmat. Det är bitvis mycket starkt och intagande. Den karaktär som tyngst får symbolisera mentalsjukhusets storhetstid och fall är Olof, den siste patienten. Han är också den karaktär som berör mig mest, trots att styckena om honom är mycket sparsamma.

Beckomberga är absolut en läsvärd bok och den har gjort mig nyfiken på att läsa mer av Sara Stridsberg. Jag undrar om denna stilistik hon använder här är utmärkande för alla hennes romaner eller om den används i något speciellt syfte för denna berättelse.

Projekt: Läsa alla böcker i hyllan

Jag ska vara ärlig. Detta är lite pinsamt, men jag läser inte många böcker. Det känns som om alla som skriver egna texter också läser så himla mycket. Visst läser jag, men inte mer än ett par böcker i månaden som allra mest. (Förutom när jag pluggade Litteraturvetenskap, men då blev det mest halvlästa böcker och utdrag.) Jag skriver mycket mer än jag läser och avundas alla riktiga bokbloggare som lägger ut sammanfattningar på sisådär en bok per vecka (eller mer!). Fattar inte hur ni lyckas. Jag har gång på gång försökt att bli sådan, bli snabbare. En bokmal. Tänk om jag missar något om jag inte läser mer? Anledningen till att en bok tar sådan tid är att jag ägnar mycket av min ”bokläsartid” åt att välja böcker och läsa om böcker. Läser extremt mycket recensioner och lyssnar på radioprogram där olika böcker diskuteras. Jag har en allvarlig form av beslutsångest. Det spelar ingen roll om det gäller vilken mat som ska med hem från affären, vilken tid jag ska träna, vilka uppgifter i skolan jag ska börja med, vilken film på Netflix jag ska se eller vilken bok i hyllan jag ska läsa. Till att börja med har jag svårt att känna om jag är sugen på en fackbok, en essä eller skönlitteratur. Sedan om det ska vara ett lättare eller tyngre ämne. Vad orkar jag just nu? Vad kommer jag lära mig mest av? Ibland går det så långt att velandet helt tar överhanden och jag ger upp. Kanske bottnar detta i att jag alltid har ett stort känslomässigt engagemang i mitt läsande. Precis som i mitt skrivande. För när jag väl läser går det väldigt långsamt och jag går totalt upp i berättelsen; ser saker i min omgivning med koppling till bokens innehåll och börjar ibland till och med resonera i huvudet med huvudpersonens röst. Är detta vanligt?

På grund av detta dilemma har jag nu bestämt mig för att utmana mig själv. Jag ska inte köpa några nya böcker (nej, inte eller låna på biblioteket) utan istället läsa ut alla halvlästa böcker i min hylla, läsa de som jag inte läst och de som jag glömt handlingen i. Listan ska följas i turordning. Meningen med detta är att vidga mina vyer, för om jag alltid på förhand måste vara så säker på mitt val – hur ska jag då kunna överraskas och utveckla mitt eget skrivande? Om jag måste bestämma mig innan för att engagera mig, hur ska jag då oväntat kunna svepas med? Utöver att läsa böckerna i turordning lovar jag mig själv att skriva om varje bok här på bloggen. Listan blev totalt 30 böcker lång – och då har har uteslutit några olästa fackböcker. Detta kan spridas ut till två böcker per månad under 15 månader. Shit, vad taggad jag blev nu! Jag älskar utmaningar…

2016-03-02 11.20.09

Följande böcker väntar i hyllan:

  1. Helena granström; Det som en gång var (halvläst) 
  2. Karin Johannisson; Den sårade divan (halvläst)
  3. Haruki Murakami; Kafka på stranden (börjat på)
  4. Haruki Murakami; Norweigan Wood
  5. Margaret Atwood; Upp till ytan
  6. Michail Bulgakov; Mästaren och Margarita
  7. Hjalmar Bergman; En döds memoarer
  8. August Strindberg; Röda rummet
  9. Virginia Woolf; Orlando
  10. Virginia Woolf; Mrs Dalloway
  11. Hertha Müller; Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv
  12. Henning Mankell; Comédia Infantil
  13. Chimamanda Ngozi Adichie; En halv gul sol
  14. Chimamanda Ngozi Adichie; Lila hibiskus
  15. Leo Tolstoj; Anna Karenina
  16. Susan Abulhawa; Morgon i Jenin
  17. Chinua Achebe; Allt går sönder
  18. Jane Austen; Övertalning
  19. Kerstin Ekman; Grand final i skojarbranschen
  20. Arthur Conan Doyle; The adventures of Scherlock Holmes
  21. Italo Calvino; The baron in the trees
  22. Hans Fallada; Ensam i Berlin
  23. Stefan Sweig; Världen av igår
  24. Göran Rosenberg; Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz
  25. Charles Baudelaire; De ondas blommor
  26. Haruki Murakami; Män utan kvinnor
  27. Cecilia Ekbäck; I vargavinterns land
  28. Khaled Hosseini; Och bergen svarade
  29. Joyce Carol Oates; De fördömda
  30. Patti Smith; Just kids

Första boken på listan läste jag ut i natt och det var Det som en gång var av Helena Granström. Recension kommer inom kort.