Nu har vi äntligen fått börja läsa skönlitteratur på kursen som behandlar barndomsskildringar. Jag tänkte inte recensera alla böckerna, men från förra veckan tar jag med mig en fantastisk upptäckt som jag måste dela med mig av.

Jag hade aldrig hört talas om Agnes von Krusenstjerna tidigare (eventuellt flyktigt), men fick därmed en glad överraskning när jag öppnade Tony växer upp (Krusenstjerna, 1922). Efter bara några sidor var jag helt fast. Tony bor visserligen i ett stort vackert hus, har massor av leksaker och sagoböcker, men hennes mamma kan inte se henne. Mamman lider av en psykisk sjukdom som gör att hon inte lever i samma värld som Tony. Boken kretsar kring sökandet efter en förälders kärlek och bekräftelse. Vi får följa Tony i skolan och hemma, i mötet med sina första vänner och så småningom i upptäckandet av den egna kroppen, identiteten och sexualiteten – men allt tycks problematiskt. Dessutom finns alltid ”skuggan” där som ett ständigt hot, eftersom sinnessjukdomen är ärftlig.

Det är så fantasifullt skrivet; hur Tony ser på världen och hur världen visar sina avtryck i Tony. Barndomen känns fullkomligt genuint gestaltad i allt från tanke till handling.

Det finns tre delar i serien om Tony. Det är Tony växer upp, Tonys läroår och Tonys sista läroår.