Etikett: deckare

Varför läser vi?

Publicerat den av Gabrielle8 kommentarer

Ibland, i bokhandeln, kommer jag på mig själv med att smygblänga på topplistorna samtidigt som jag skakar på huvudet där jag står, i min trygga hörna framför klassikerhyllan. Ja, jag är den där snobben som vill, men inte vågar ta tag i en bok som har citatet ”årets roligaste bok” eller ”årets deckare” på framsidan. Jag vet inte vad jag är rädd för – att ett dåligt språk ska hoppa ut från boksidorna och mula mig i ansiktet? Att jag ska bli nedsmutsad, slösa min tid eller pengar på att ”köpa något”, precis som alla andra har gjort? Att ”systemet” ska lura mig? Jag kunde lika gärna gå runt med folie på huvudet.

”Jag gillar inte deckare”, säger jag ibland. Helt omotiverat egentligen, för hur många har jag läst? Jag har läst någon av Läckberg. Gillade den inte, tyckte språket var tråkigt och platt. Läste en Hamiltonbok av Guillou i en kurs om populärlitteratur och den var bara komisk i hur den misslyckades med att vara tuff och humoristisk.

Men sanningen är att jag har läst flera bästsäljare som jag älskat. Carlos Ruiz Zafóns böcker ”Vindens skugga” och ”Ängelns lek” tyckte jag mycket om. Harry Potter var jag helt galen i, är galen i. Och hallå, Haruki Murakami, vem har inte läst honom? Av någon anledning förtränger jag detta när jag tittar på topplistorna, allt jag ser är ”dåliga deckare”.

Så jag bestämde mig för att våga gå emot den där snobben i mig och bara köpa den bok som exponerades mest av alla. Det blev Kvinnan på tåget av Paula Hawkins. Och sedan blev jag liggande i soffan, klistrad i två dagar. Insåg förvånad att den här kvinnan kan ju faktiskt skriva, det är inte bara en massa klyschiga uttryck som stör handlingen, karaktärerna är intressanta och intrigen är spännande. Jag blir underhållen, blir (litet) skrämd, vad kan jag mer begära?

När jag väl kommer till slutet inser jag plötsligt att jag har sagt ”jag gillar inte deckare” av fel anledning. Det är inte språket det är fel på generellt, det kan vara helt okej eller riktigt vasst. Det är inte karaktärerna eller intrigerna, handlingarna, livshistorierna. Det är deckarmallen. För allt rör sig alltid åt samma håll, åt en upplösning, en förlösning där alla svar ska komma fram. Men jag vill inte ha alla svar serverade, jag blir alltid besviken när jag får dem, jag vill stanna precis precis innan avslutet och låta boken ligga så för all evighet. Jag vill fortsätta tänka och känna att historien fortsätter, att om jag bara börjar om och läser boken en gång till så ska jag inse något, hitta svar på något som rör mig själv och hela mänskligheten.

Kanske borde jag bara testa folie eller vad tror ni? 🙂

 

 

Mitt livs bästa idé (hittills)!

Publicerat den av Gabrielle2 kommentarer

Jag kan knappt stå still. Gah! Nu var det ett tag sedan jag skrev på mitt romanprojekt och det känns som om jag har kört fast i processen. Jag tänker ta tag i min första roman igen, men lite längre fram. Kanske ska jag ha den vid sidan av som något som får mogna och sakta växa fram, för den är större i sin ambition att ta tag i existentiella frågor. Men just nu vill jag bara… Åh!

Rätt som det är så dök en idé upp i mitt huvud. En idé, bara sådär! Jag har inte fått en idé på åratal. Det har mest varit ångestdämpande rekreation att skriva och en ventilation eller reflektion av tillvaron. Kanske i kombination med någon slags önskan att binda ihop och konstruera. Men nu alltså, en idé. Åh vad jag ska älska dig och vårda dig. Du ska bli mitt första barn av fantasin. Jag lyssnade på min kanske femte radionovell för idag (fast jag borde ha läst klart avhandlingen för länge sedan) när ett enda litet ord fick mig att föreställa mig en helt ny värld av lögner, mord och gåtor. Historien rör sig i urbana miljöer, där individernas hemligheter blir deras bojjor och drivkraften i deras liv heter Kontroll.

Fil 2015-09-19 19 05 11

Till mitt förtret läser jag nästan aldrig deckare (har på sin höjd blivit Stieg Larssons böcker) och har väl ingen direkt känsla för hur en bra sådan ska byggas upp, mer än det jag vet från populärlitteraturkursen, men jag ska inte gå för djupt in på exempelvis Sjklovskijs (1893-1984) (nej, jag kan inte stava hans namn utan att dubbelgoogla) teorier om uppbyggnaden kring Sherlock Holmes-novellerna i ”Kriminalberättelsen hos Conan Doyle”, men ett kort exempel är att viktiga detaljer läggs ut i förbifarten för att läsaren ska förledas och att det dessutom tillämpas ett akonologiskt berättande, d.v.s. motsatsen till ett kronologiskt.

Det är inte det att jag inte gillar deckare, jag tycker bara det är så svårt att hitta bra sådana, med historier som tillför något mer än bara en mordgåta. Ofta kan jag tycka att karaktärerna är platta och att en annan roman där karaktären få stå i centrum som själva mysteriet kan bli minst lika gåtfull som en deckare. Men det är väl bara att börja leta efter bra deckare. I annat fall kan jag ju alltid hämta intermediell inspiration från tv-serier och filmer av det mer våldsamma slaget (Breaking Bad och Sherlock är klara favoriter). Men en hör alltid att en ska läsa den typen av böcker som en vill skriva och att en borde skriva den typen av böcker som en själv vill läsa. En sak är åtminstone säker. Den här boken som gror i mitt inre nu vill jag verkligen läsa.