Etikett: lektör

Det är ångestfyllt när någon sitter någonstans och läser min text – i syfte att analysera och bedöma den. Under perioderna då jag har lämnat ifrån mig en text kan humöret variera från toppen till botten på bara några minuter. Plötsligt kommer jag på något pinsamt misstag som jag gjort i texten och jag skriker högt för mig själv. Folk undrar. I nästa stund övertygar jag mig själv om att allt är lugnt: ”Detta gör du för att utvecklas. Du vill väl utvecklas? Det är bara en text, inte du.”

Det tog litet tid den här gången. Jag höll nästan på att tagga av med skrivandet, för jag har svårt att byta projekt när jag är mitt uppe i en berättelse. Skrivandet avstannade, så att jag hann känna hur lätt livet kunde vara utan ett ”egentligen vill jag”, utan ett tufft mål att uppnå. Ett liv med bara vanligt plugg eller jobb och en helt vanlig fritid. Ett vanligt liv, som ska vara så värdefullt, kunde det vara det för mig också? Var det inte konstigt att slösa min fria tid på att skriva när det fanns så mycket annat? Var jag verkligen bra nog?

Så kom utlåtandet. Rösterna i huvudet förde krig medan jag läste det. ”Du kan, om du inte ger upp, om du bara fortsätter”, sa den ena. ”Du är inte så bra som du tror, du vill för mycket, bespara dig förödmjukelsen”, sa den andre.

Horace Engdahl sa häromdagen i P1-programmet ”Allvarligt talat” att det inte finns något som vi ”egentligen” vill, utan att det är det vi faktiskt gör som talar om vad vi vill. Kort sagt, alltså. Han uttryckte sig som vanligt något mer filosofiskt. Men hursomhelst kom jag att tänka på mitt manus när jag hörde hans ord, på utlåtandet och på det arbete jag har lagt ner. Att jag faktiskt har satt mig och skrivit 40 000 ord, när jag hade kunnat läsa, umgås, kolla på serier eller vad som helst. Jag tänkte: Jag gör det jag vill, uppenbarligen vill jag skriva, alltså ska jag fortsätta skriva.

Det är avbrottet från skrivandet som ger det dåliga självförtroendet. Det är med det som de där tveksamma rösterna kommer. Jag inser nu att skrivandet lyder, likt många andra färdigheter, under samma lagar som idrottsutövande: Har en atlet varit borta från sin idrottsgren på grund av exempelvis en skada vågar hen inte satsa allt, för hen är osäker på sin förmåga, men efter en tids träning kommer självförtroendet tillbaka. Vad gör då en seriös idrottare? Jo, hen alternativtränar under avbrottet, dels för att bibehålla sin fysiska förmåga, men också för att bibehålla den mentala bilden av sin fysiska förmåga. En löpare kanske cyklar eller simmar, en simmare kanske styrketränar och joggar. En romanförfattare skriver således noveller, dagbok eller poesi. En romanförfattare övar upp sina svagheter och tränar sina övriga sinnen. Mitt första misstag var alltså att inte alternativträna mina skrivfärdigheter. Detta resulterade i sänkt självförtroende.

Nu försöker jag lösgöra tid (nej, just det, har inte semester längre, jobbar heltid resten av sommaren) till att verkligen gå igenom lektörens synpunkter och kanske få några resonemang förtydligade, sedan ska jag dela min redigeringsprocess med er. Jag kommer bjuda på några vanliga nybörjarmisstag som jag uppenbarligen begått samt litet mer avancerad problemlösning.