Liv, arbete, liv

Jag måste bara säga, innan jag går in på nästa fördjupning i gestaltning, att jag är grymt imponerad av alla därute som har ett heltidsjobb, ett hem och kanske till och med barn men som ändå lyckas ta sig tid att skriva och läsa böcker. Och jag vill också säga detta för om någon har känt som jag, så ska hen inte känna sig ensam. Jag sommarjobbar på mitt vanliga ställe och tanken slog mig efter cirka fem veckor: Att arbeta tar tid! Hemmet är stökigt och jag hinner inte skriva. ”No shit, Sherlock”, tänker ni kanske. Ja, jag antar att jag är välkommen till verkligheten. Att det är detta som kallas vardagspusslet.

Men ibland undrar jag om det finns en hemlig kod. Att jag är lite värre än vad som är normalt. Under det första året jag heltidsarbetade som säljare, innan jag började plugga, gick jag ofta till jobbet utan underkläder för att de rena var slut. Jag skämdes över det, men hade fullt upp med att prestera på jobbet – och vad ingen såg led ingen av. Jag tvättade kläder i duschen för att jag glömde boka tider, sprang till och från spårvagnar i stort sett dagligen, tog bussar åt fel håll ibland, eller glömde gå av på min hållplats och fick springa 400-meterslopp i högklackat för att komma i tid. En gång stod jag flåsande och bankande på dörren till det tomma kontoret. Det var en helgdag. Många gånger kunde jag inte somna av rädsla för att försova mig. Jag skötte alltid mitt jobb på bästa möjliga sätt, levde för beröm av chefer och kunder, men på fredagarna, när ytterdörren slog igen bakom mig, var jag förvirrad och nära kollaps. Jag slutade träna, skriva, läsa, kolla på film och umgås med vänner. Till slut grät jag varje morgon när jag åt frukost, som en del av min morgonritual. Jag kollade klockan, torkade tårarna, och rusade till jobbet.

När jag började plugga fick jag åter upp gnistan för livet. Tänk, jag hann sköta skolan och ha ett kreativt liv, samtidigt, tack vare platsoberoendet och den fritt disponibla tiden. Tack vare känslan av att vara på väg mot något högre mål. Jag var helt i extas, känslan var otrolig. Att vara en fri människa! Jag skaffade mig ett extrajobb – till och med det klarade jag av.

Jag längtar till att jobba efter examen, jag vet att det blir roligt, är taggad och säker på att jag kommer att sköta mitt jobb strålande. Jag är ju en duktig flicka. Men ibland blir jag orolig över hur jag ska klara vardagen runt omkring, hur jag ska förbli mig själv på ett privat plan. Jag vill lära mig rutiner, vardagspussel. Jag hoppas att jag kan. Men tänk om jag slutar skriva och kommer i en ny negativ spiral?

Hur gör alla människor för att behålla sig själva och inte bara bli sitt jobb?

Redigering, del 1- kritisk respons samt svårigheter med avbrott i skrivandet

Det är ångestfyllt när någon sitter någonstans och läser min text – i syfte att analysera och bedöma den. Under perioderna då jag har lämnat ifrån mig en text kan humöret variera från toppen till botten på bara några minuter. Plötsligt kommer jag på något pinsamt misstag som jag gjort i texten och jag skriker högt för mig själv. Folk undrar. I nästa stund övertygar jag mig själv om att allt är lugnt: ”Detta gör du för att utvecklas. Du vill väl utvecklas? Det är bara en text, inte du.”

Det tog litet tid den här gången. Jag höll nästan på att tagga av med skrivandet, för jag har svårt att byta projekt när jag är mitt uppe i en berättelse. Skrivandet avstannade, så att jag hann känna hur lätt livet kunde vara utan ett ”egentligen vill jag”, utan ett tufft mål att uppnå. Ett liv med bara vanligt plugg eller jobb och en helt vanlig fritid. Ett vanligt liv, som ska vara så värdefullt, kunde det vara det för mig också? Var det inte konstigt att slösa min fria tid på att skriva när det fanns så mycket annat? Var jag verkligen bra nog?

Så kom utlåtandet. Rösterna i huvudet förde krig medan jag läste det. ”Du kan, om du inte ger upp, om du bara fortsätter”, sa den ena. ”Du är inte så bra som du tror, du vill för mycket, bespara dig förödmjukelsen”, sa den andre.

Horace Engdahl sa häromdagen i P1-programmet ”Allvarligt talat” att det inte finns något som vi ”egentligen” vill, utan att det är det vi faktiskt gör som talar om vad vi vill. Kort sagt, alltså. Han uttryckte sig som vanligt något mer filosofiskt. Men hursomhelst kom jag att tänka på mitt manus när jag hörde hans ord, på utlåtandet och på det arbete jag har lagt ner. Att jag faktiskt har satt mig och skrivit 40 000 ord, när jag hade kunnat läsa, umgås, kolla på serier eller vad som helst. Jag tänkte: Jag gör det jag vill, uppenbarligen vill jag skriva, alltså ska jag fortsätta skriva.

Det är avbrottet från skrivandet som ger det dåliga självförtroendet. Det är med det som de där tveksamma rösterna kommer. Jag inser nu att skrivandet lyder, likt många andra färdigheter, under samma lagar som idrottsutövande: Har en atlet varit borta från sin idrottsgren på grund av exempelvis en skada vågar hen inte satsa allt, för hen är osäker på sin förmåga, men efter en tids träning kommer självförtroendet tillbaka. Vad gör då en seriös idrottare? Jo, hen alternativtränar under avbrottet, dels för att bibehålla sin fysiska förmåga, men också för att bibehålla den mentala bilden av sin fysiska förmåga. En löpare kanske cyklar eller simmar, en simmare kanske styrketränar och joggar. En romanförfattare skriver således noveller, dagbok eller poesi. En romanförfattare övar upp sina svagheter och tränar sina övriga sinnen. Mitt första misstag var alltså att inte alternativträna mina skrivfärdigheter. Detta resulterade i sänkt självförtroende.

Nu försöker jag lösgöra tid (nej, just det, har inte semester längre, jobbar heltid resten av sommaren) till att verkligen gå igenom lektörens synpunkter och kanske få några resonemang förtydligade, sedan ska jag dela min redigeringsprocess med er. Jag kommer bjuda på några vanliga nybörjarmisstag som jag uppenbarligen begått samt litet mer avancerad problemlösning.

Dags för respons!

Status: 40 160 ord.

Jag har stommen klar, tror jag. Det känns otroligt! Det finns fortfarande saker som jag är osäker på, men just nu kommer jag inte längre med dessa. Så imorgon skickar jag mitt manus till en lektör som kommer att läsa igenom det och jag får vila ifrån det några veckor (lagom inför den sista tentaveckan för terminen, men sedan ska jag faktiskt vara helt ledig). 40 000 ord motsvarar ungefär 150 boksidor, vilket är ganska tunt, men jag tänker inte fylla ut luckor förrän jag är säker på att det håller, eftersom risken är att ännu mer då måste skrivas om. Självklart har inte någon människa svaret på alla frågor, så jag ska inte förlita mig helt och fullt på en enda människas omdöme, men jag behöver verkligen några objektiva reflektioner för att kunna ta mig vidare. Ibland kan andra se saker som jag själv inte sett eftersom jag är så ”inne” i berättelsen.

De frågor som jag speciellt ställer till lektören är:

  • Håller grundhistorien för en hel roman eller bör intrigen fördjupas?
  • Hur upplever du karaktärerna, är de trovärdiga?
  • Vem/vilka läser du in som ‘skyldiga’ i romanen, får du en klar bild? Tar du som läsare ställning för/emot karaktärerna?
  • Vad anser du om dramaturgin i berättelsen? Kan stycken kastas om, kan kronologin ändras så att det blir mer spännande?
  • Väcker texten några känslor?
  • Hur fungerar gestaltningen/stilen?

Sedan vill jag givetvis veta om det är något annat han tänker på.

Det ska bli oerhört intressant att få input och förhoppningsvis kunna utveckla manuset. Jag har inte räknat hur många timmar jag har lagt ner på det, men det är många. Jag tänker aldrig ge upp det här för jag vet att jag kan få till det om jag bara fortsätter kämpa! Visst är det läskigt att låta någon läsa, så fruktansvärt läskigt, men det är bara att bita ihop.

Ha en underbar dag!

 

På upploppet till ett första utkast

Status: 37 000 ord.

Den här gången har jag varit hård mot mig själv; i arbetet med detta manus har jag verkligen försökt att inte bli kär i formuleringar eller idéer utan har bara slängt allt som jag inte kunnat försvara, det som inte hör till grundhistorien.  Jag kan inte riktigt säga hur mycket jag slängt totalt, men i min slaskmapp ligger nu ca 6 000 ord. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna slänga så mycket, men när jag väl hade börjat rensa så var det faktiskt roligt! Istället för ångest kände jag något annat, lättnad, hur jag närmade mig något som var bättre, bara genom att plocka bort onödiga utsvävningar.

Nu är jag väldigt nära ett färdigt första utkast, har bara den sista nyckelscenen kvar. Naturligtvis kommer vissa rumsliga och tidsmässiga luckor att behövas fyllas i även efter att sista scenen är skriven (och sedan blir det några miljöbeskrivningar m.m.) men annars själva intrigen så gott som klar. Mitt mål är att låta en lektör titta på det i slutet av maj.

Så var det det här med att lyckas bli klar, knyta ihop säcken, hitta ett bra slut. Inte så att jag inte vet hur det ska sluta, men att lyckas formulera det, få fram den rätta känslan, det är riktigt svårt. Det finns bara en sak att göra: Skriva.

 

Anteckningsboken redo?

Ibland hör jag etablerade författare berätta om hur de alltid är uppmärksamma på saker runtomkring och noterar händelser eller citat i sina anteckningsböcker (eller mobiler), när de är ute bland folk. Är detta något ni brukar ägna er åt?

Själv är jag väldigt dålig på att anteckna och det är sällan som jag ens är uppmärksam på vad som händer runtomkring, just för att jag alltid skriver på min bok i huvudet, eller helt enkelt bara fantiserar och därför inte är närvarande. Ibland noterar jag nya idéer i mobilen, men då är de direktrelaterade till mitt pågående projekt, inte idéer för ”framtiden” eller något jag sett i verkligheten just i stunden.

Jag för inte heller dagbok, har aldrig orkat mer än några dagar. När jag skriver skönlitteratur läggs sidorna till varandra nästan utan ansträngning, men att skriva om min egen tråkiga vanliga dag känns nästintill omöjligt. När jag har tagit mig friheten att förvrida verkligheten och överdriva saker har det gått betydligt bättre, men då är det ju ingen dagbok längre. Inte heller bloggen är en dagbok i den bemärkelsen, eftersom jag kan välja att anlägga olika teman och frågeställningar av mer tidningsliknande karaktär. De mest dagboksliknande inläggen, de korta, sammanfattande, är också de svåraste att skriva.

Kanske borde vi alltid vara redo att skriva ner det vi ser, föra dagbok, tjuvlyssna på bussen och ta smygfoton på olika personer eller riva ut bilder ur tidningen att använda som ”inspiration”? Är detta nyckeln till ett lyckat författarskap, eller har vi alla olika sätt att processa intryck?

 

 

Budapest

img_20160331_133605.jpg
Utsikt över staden från slottet. Jag är kär i Budapest, varje fasad är ett konstverk. Jag kan varmt rekommendera en resa hit.
img_20160329_081507.jpg
Metropolitan Ervin Szabo Library.
img_20160329_190713.jpg
Metropolitan Ervin Szabo Library. Fick en plötslig lust att ta en utbytestermin i Budapest när jag kom in här. Så fantastiskt vackert!
img_20160329_191336.jpg
Metropolitan Ervin Szabo Library, ”Reading room”. Humanistiska biblioteket i Göteborg har något att lära inför nästa ombyggnation.
enlight1-1
Kedjebron.
img_20160330_134549.jpg
Book Café. Nedervåningen är en bokhandel och övervåningen är en gammal balsal som har gjorts om till ett vackert café. Waynes Coffee i Akademibokhandeln kan slänga sig i väggen.

 

Hjältarnas torg.
Haveli
Stans bästa restaurang visade sig till vår förvåning vara en indisk sådan (som drevs av en engelsman vad det verkade som, kanske inte så otippat), precis vid Hjältarnas Torg. Okej, vi testade inte alla restauranger, men vi provade alltifrån hotellrestaurangens fancy-pancy mat till falafeln för en tia på gatan. Haveli åt vi två gånger på och jag kan rekommendera grillade auberginer som sedan kokts krämiga med starka kryddor, himmelskt gott! Varför är indiska restauranger i Sverige så mesiga? En måste ju få svettas litet.

Jobbar upp volymen

Status: 32 300 ord.

Sitter här, fredag kväll och ser hur textmassan sväller.Vissa skulle kanske se mig som en eremit när jag beskriver detta, men ibland tycker jag bara att det är helt amazing att vara själv. Åtminstone när jag känner mig kreativ. – Och det gör jag ofta.

Det enda jag har kvar nu innan redigeringsprocessen tar vid är att skriva själva mordet plus en viktig nyckelscen och sedan överbryggningar mellan nyckelscenerna. Därefter är det dags att läsa igenom alltihop och fylla i logiska luckor. Sedan är det fluff och till slut ska det skickas till en lektör.

Jag använder ingen synopsis utan har mitt eget tillvägagångssätt; jag blir totalt manisk under en kortare period. Under denna tid har jag allt i huvudet och skriver om och skriver om tills jag kan alla meningar utantill. Printar PDF:er och läser i olika typsnitt. Sedan gulmarkerar jag meningar i texten som ska byggas ut. T.e.x. så skriver jag ”och så händer detta och sen detta”, vilket såklart inte kan stå i boken sedan. Texten sväller på alla håll och kanter, med andra ord.

Om du undrar vad jag skriver på så är det ett slags omvänd deckare; vi vet vem som är mördaren men inte vem som kommer att stryka med till slut. Det är på samma gång ett utforskande av var gränsen till galenskapen går och av förhållandet händelse/upplevelse.