Nina Bouraoui – min nya litterära kärlek

Jag har verkligen inte orkat blogga det senaste vilket är väldigt tråkigt. Inte har jag skrivit ett ord på boken heller. Dock händer det så mycket annat kul och stimulerande just nu, i och med min nya påbyggnadsutbildning till ämneslärare. Många hundra sidor kurslitteratur, grupparbeten och hemuppgifter, sedan tenta. Jag har fått en ganska bra struktur på det hela: Plugga under normal arbetstid (med paus för träning/promenad och mat) och sedan vara ledig på kvällarna. Utmaningen är att producera något kreativt efter all hjärnverksamhet under dagen. Lättare är det att läsa, som ren avslappning. Att kunna försvinna från en deadline i en timme på kvällen, stjäla några vackra meningar på bussen till skolan…

Jag blev så lycklig när jag upptäckte henne, Nina Bouraoui. Liten och nätt, men full av mening. Jag läste på baksidan till Pojkflickan när jag stod i biblioteket. Ett kort utdrag ur boken och jag kände det som om någon slog till mig. Det var kärlek. Vilket språk! Så lätt, så fantastiskt lätt det var. Så rytmiskt. Självklart men speciellt. Fåordigt men exakt. Vilken oerhörd känsla och begåvning! Hon skrev om tunga saker med lätt hand. Som om det var hur enkelt som helst. Jag vet att jag kan vara generös med beröm och ger många boktips, men det här var bra.

Pojkflickan är en s. k. autofiktiv roman, närmast självbiografisk, men litterär i allra högsta grad. Nina växer upp i Algeriet som barn till en fransk mor och algerisk far. Hon flyttar i tonåren till Frankrike. Hon utforskar sin identitet, känner sig ibland som en pojke, upplever rasism och fördomar. Och saknaden efter barndomsvännen Amine är som ett svårläkt sår.

Bouraoui åkte direkt upp på min topplista över författare och jag blev överlycklig att det fanns så många romaner översatta av henne. Någon mer som läst henne? Har nu lånat Dockan Bella på biblioteket, en ”fortsättning” på Pojkflickan. (Dock ska jag först ta mig an Therese Bohmans nya roman Aftonland. Den har jag sett fram emot länge. Recension kommer.)

 

 

 

April, grammatik och konsten att visa en lägenhet

Det är verkligen ostrukturerat i privatlivet just nu av olika orsaker. Jag ska flytta ifrån min lilla artonkvadratare i Johanneberg denna månaden och bli sambo, vilket ska bli väldigt mysigt. Och skönt att slippa leva i en väska…

Till flytt hör dock den tråkiga aktiviteten att visa folk som blivit erbjudna lägenheten på Boplats en ”visning”. Jag hade inte opponerat mig om jag sålde glassiga lägenheter i New York och fick miljoner i arvode, då hade jag nog kunnat kosta på mig ett och annat ostigt leende, men nu handlar det om att jag ska ställa upp och åka dit och öppna dörren till en studentlya som jag snart ska lasta ur. Jag har visat den för fyra personer, som alla uppenbarligen tackade nej, eftersom jag nu måste visa den för fler. Hur kan de tacka nej till ett boende i Göteborg? Själv gick jag inte ens på visningen utan tackade ja till första bästa erbjudande. Anyway. Nu ska jag alltså visa den för några stackars studenter till som kommer att dyka upp med tindrande ögon och gå därifrån med besvikna miner. Förlåt, men vad hade de väntat sig? Det står arton kvadratmeter med trinettkök i annonsen. Det är inte mitt fel att lägenheten inte är topprenoverad, jag är ingen mäklare, jag bara hyr. (Hm, kanske därför alla tackade nej, för att jag med viss humor visade vilket plastigt badrum det är och sa att det är svårt att laga en finmiddag på en kvadratmeter? We will never know… Kanske ska sälja lite mer denna gång så jag slipper visa den fler gånger.)

Oavsett hur ostrukturerat allting är så kvarstår faktum att jag har en 10 hp grammatiktenta om två veckor och jag har inte pluggat speciellt mycket. Vad som behövs är således litet ”eld i röva”, som vi säger i Göteborg, eller nja, någon i Göteborg kanske säger så. Hur som helst. Skrivandet får vänta ett par veckor, men det kanske är bra att låta texten ligga till sig ibland.