Lektören skrev… Ja, jag ska berätta mer i nästa inlägg. Men, hon skrev om det där med helhet och perspektivbyten och om nivåer av realism. Hon tyckte att graden av realism växlade igenom mitt manus och att vissa bitar hade högre igenkänningsfaktor än andra. Hon tyckte inte riktigt att det hängde ihop, att det var flera olika texter och inte en text. Jag håller med henne, är illa tvungen efter att ha läst om det i ett försök att härma hennes synvinkel i en för mig annorlunda och något obekväm position i läsfotöljen. Mitt manus kan likaväl läsas som flera texter och det som ska hålla ihop allt faller så lätt isär. Jag inser det nu. Det är inte fullkomligt.
Då blev jag så glad, att i samband med att jag fick detta utlåtande från lektören, gjorde bekantskap med en mycket speciell författare. Haruki Murakami. Har många gånger genom åren sett hans böcker i hyllorna i bokhandeln och tänkt: ”Vad är det där för en pelle? Det är till att vilja vara märkvärdig.”
Jag vill på inga sätt jämföra mig med en mästare, det jag försöker säga är att jag inte alls har vetat vad det är jag har försökt mig på, förrän nu.
Murakami använder inslag av – jag vill inte säga surrealism, det är för diffust – illustrerande beskrivningar av känsloförnimmelser; i ord beskriver han bildligt hur en människa känner sig inombords i just ett ögonblick. Genom att beskriva någonting som inte händer på riktigt men som kanske ter sig oerhört starkt om det skulle ha hänt på riktigt, förstärker han känslan hos läsaren så att innebörden i historien djupnar. Han binder samman öden, kanske med orealistiska trådar, men det gör det inte mindre intressant. Jag ville hela tiden veta varför Kumiko, huvudkaraktärens fru, hade försvunnit, men jag kände aldrig att det var bråttom. ”Tids nog kommer svaren”, tänkte jag. ”När jag är mogen kommer svaren, precis som för Toru.”
Fågeln som vrider upp världen är tjock, 740 sidor för att vara exakt, men läs den långsamt. Sjunk ner i brunnen och känn mörkret omsluta dig om och om igen. Det är den värd.
Nu vill jag sätta mig i Nordstan och titta på ansikten en hel dag.
Läsa och Skriva 
Roligt att du upptäckt Haruki Murakami! Min egna favorit är ”Kafka på stranden”. Trilogin ”1Q84” var också fantastisk fram till slutet, som förstörde en stor del av helheten. Men jag minns att serien var så bra att jag gick runt och oroade mig för att det skulle hända författaren något så att han inte skulle kunna avsluta historien… Däremot kan det lätt bli för mycket av Haruki Murakami, om du löser fler av hans böcker kommer du kanske upptäck att det är mycket som återkommer. Kanske är det något särskilt han letar efter att få förstå som gör att han ofta hamnar i liknande banor.
GillaGilla
Kafka på stranden har jag faktiskt redan införskaffat nu, vad kul att den är bra, ser fram emot att läsa den.
får se om jag läser den också!
Ja men det är ju lite så med en del författare, de liksom cirkulerar kring ett ämne genom sina böcker, ta exempelvis Modiano som sägs skriva samma bok gång på gång. Jag har en känsla av att en får grepp om Murakami först om en har läst flera av hans verk, att de kanske liksom hänger ihop? Han har ju trots allt skapat en egen värld. Men vad tråkigt att slutet på serien inte var bra
GillaGilla
Lektörskommentarer kan verkligen öppna ögonen. Det kan kännas motigt när man tänker på alla förändringar som måste göras men samtidigt är det så coolt när man äntligen FATTAR hur man kan skriva för att få allt att få gå ihop. Lycka till!
GillaGilla
Håller verkligen med!
GillaGillad av 1 person