När jag i somras läste Fågeln som vrider upp världen så blev jag fascinerad av Murakamis fantasi och hans sätt att tala till vårt undermedvetna genom rika symboler och surrealistiska inslag. Kafka på stranden kändes lite som en upprepning och jag blev inte lika fångad. Kort och gott så utgår Murakami från Sofokles Oidipusdrama och vi får möta en 15-årig pojke som rymmer hemifrån och har sex med två kvinnor. En som kan vara hans mamma. Jag får ge Murakami att han verkar kunna leva sig i i en pubertalt översexuell hjärna där kvinnor endast får uppträda som sexfantasier och drömbilder snarare än verkliga människor.

Den är över 500 sidor i liten kompakt text, med flera parallella historier som vävs samman. Problemet är att den är för tjock. Det finns gott om upprepningar och den hade kunnat skalas ned i vissa tröttsamma dialoger som står och stampar. Dessutom beskrivs varje person, även de ganska oviktiga, litet djupare än vad jag är intresserad av. Ibland känns det som om han bara hittar på så mycket han kan och vill göra en grej av att kunna skriva långt. Trots att Murakami är en hyllad författare som gång på gång är påtänkt för Nobelpriset så vet jag därmed inte om jag riktigt kan stämma in i lovsången. Däremot gillar jag att han blandar referenser från både ”finkultur” som klassiska symfonier och populärkultur. Det känns dock som om allt som japaner lyssnar på och läser i Murakamis böcker är producerat av västerlänningar. Stämmer verkligen det? Det gör det kanske. Har hört av en del att det är så. Hur som helst. Det är en okej bok, underhållning, men ingenting som kommer att förändra mitt liv eller hänga kvar särskilt länge.