Eftersom vädret har varit så fantastiskt har jag passat på att ligga ute och läsa en hel del nu när grammatikkursen är över. Det är så oerhört viktigt för mig att läsa mycket när jag är uppe i en skrivprocess, dels för att få motivation (”jag kan också”), men också för att det är lättare att kliva in i en fiktiv och språklig värld ju mer tid en spenderar i andra fiktiva och språkliga världar, ungefär. Nej tack till verkligheten, med andra ord. Jag håller mig i stort sett till min lista med hyllvärmare som jag ska avverka, förutom några ”avsteg” då och då. Nu har jag alltså läst nummer fyra på listan som är Norweigan wood av Haruki Murakami.

Romanen utspelar sig i slutet av sextiotalet i Tokyo. Torus ungdomsvän tar livet av sig när de bara är sjutton år och lämnar efter sig en flickvän, Naoko. Hon är en vacker och intelligent tjej, som Toru, när de blivit lite äldre och stöter ihop, blir kär i. Naoko mår dock mycket dåligt och hamnar på ett vårdhem. Toru tillbringar sina dagar på studenthemmet och saknar Naoko, samtidigt som han gör nya bekantskaper för att släta över det faktum att han känner sig förtvivlat ensam. Om du ska läsa en enda roman av Haruki Murakami är det Norweigan wood. Det är en berättelse som dröjer sig kvar långt efteråt, främst eftersom slutet är högst tvetydigt. Gång på gång gick jag tillbaka och läste om de sista sidorna. Vad hände egentligen?

Tidigare har jag läst och recenserat Fågeln som vrider upp världen och Kafka på stranden, båda välskrivna och spännande, men i längsta laget. Norweigan wood är kortare, 382 sidor och blir aldrig långtråkig eller tjatig. Den innehåller inte de surrealistiska övernaturliga inslagen som annars ingår i Murakamis böcker, men den rör sig likt de andra romanerna, som katten runt het gröt, kring människans allra innersta kärna. Lager efter lager kläs karaktärerna av och blottar sig, kanske är det just därför den nakna kroppen får en så central roll i hans romaner, för att de egentligen aldrig kan bli helt avklädda hur mycket de än kastar av sig sina skal. Kärnan är alltid utom räckhåll för medmänniskan, inte ens kärleken orkar dra oss upp ur ensamheten.

Norweigan wood är omöjlig att sluta läsa och ändå kan jag inte riktigt sätta fingret på vad det är som är så fantastiskt. Men kanske är det just det, att Murakami aldrig underlåter sig att undervisa genom litteraturen eller försöker att förmedla ”klokheter”, han förlitar sig istället på läsarens egen förmåga.