Etikett: romanmanus

Ikväll ska jag skicka mitt manus till lektören. Det ska bli otroligt spännande att se vad hon har att säga om mitt romanutkast som i skrivandets stund är exakt 182 541 tecken. Det är en tunn bok; i ungefärlig översättning drygt 100 boksidor. Den är inte klar; jag är säker på att det finns tusen saker som behöver ändras, förbättras och byggas ut, men, jag är på väg. Jag går längs en stig där granris piskar mig i ansiktet och fågelsång distraherar mig. Steg för steg närmar jag mig det där som kallas färdigställande. Det är den svåraste delen i alla projekt. Att få idéer är enkelt. Att knappa fram det en vill säga i form av hjälplig fiktion är inte heller svårt. Det är först när det kommer till tålamodet och att kunna ta emot samt använda sig av kritik, som en verkligen prövas.

En tanke som slår mig där jag trampar fram på den där stigen är att det finns olika sätt att se på det där med litteratur. Den ena sidan vill säga att du inte ska anpassa dig efter någon, att verket måste vara helt självständigt och att det sedan är upp till läsaren att tolka. På det sättet kan en bok ha lika många betydelser som det finns läsare. – Eller kan det? Spelar inte världen runtomkring roll för en läsares tolkning av ett verk?
Den andra sidan, det är den som kräver att du inrättar dig i ett slags den allmänna förståelsens ram för att läsarna ska kunna förstå vad du eller berättaren i din bok vill säga.

Det hela grundar sig i frågeställningen om vad som är intressant: författarintentionen eller läsarens tolkning? Under senare år har det förra fått mer och mer stå undan för det senare i forskningen, men på bokbloggar kan du läsa recensioner både från den ena eller andra vinkeln. Som du kanske har märkt rör jag mig oftast mer i läsarens huvud i mina tankar kring böcker – vad de kan betyda här och nu, inte då de skrevs eller vad författaren ville säga då. En del anser att författarens intention är totalt ointressant medan andra menar att det är det som är hela poängen.

Varför pratar jag om det här nu? Jo, för att inom kritiken finns denna bakomliggande meningsskiljaktighet och som författare och kritiker väljer du sida, medvetet eller omedvetet, genom ditt sätt att skriva. Anser du själv att du vill säga något med din bok eller helt enkelt säga något – jag vad som helst, beroende på vem som läser – med den? Kämpar du för att nå fram med en speciell betydelse eller vill du hellre skapa intryck utifrån vilka läsaren själv får läsa in betydelser?