Etikett: bild

Tips: Gratis mecka för e-bokälskaren

Publicerat den av Gabrielle3 kommentarer

Du vet väl att när upphovspersonen har varit död i över 70 år så är boken fri att tillgängliggöra? Innan jag visste det köpte jag klassiker. Consumers be stupid.

Jag använder numera denna fantastiska sida i mina studier, men den är inte bara till för litteraturstudenter, utan för alla som är intresserade av litteratur. Den är inte kommersiellt driven utan är framtagen av olika institutioner och bibliotek. Du känner säkert till den, men för dig som inte gör det måste jag informera: På litteraturbanken hittar du många av våra svenska klassiker för gratis nedladdning i ePub-format. Du hittar även fackböcker och textkritiska utgåvor som du kan läsa direkt på sidan. Kände att den borde få lite gratisreklam, som tack, liksom.

Ikväll skickar jag det.

Publicerat den av Gabrielle2 kommentarer

Ikväll ska jag skicka mitt manus till lektören. Det ska bli otroligt spännande att se vad hon har att säga om mitt romanutkast som i skrivandets stund är exakt 182 541 tecken. Det är en tunn bok; i ungefärlig översättning drygt 100 boksidor. Den är inte klar; jag är säker på att det finns tusen saker som behöver ändras, förbättras och byggas ut, men, jag är på väg. Jag går längs en stig där granris piskar mig i ansiktet och fågelsång distraherar mig. Steg för steg närmar jag mig det där som kallas färdigställande. Det är den svåraste delen i alla projekt. Att få idéer är enkelt. Att knappa fram det en vill säga i form av hjälplig fiktion är inte heller svårt. Det är först när det kommer till tålamodet och att kunna ta emot samt använda sig av kritik, som en verkligen prövas.

En tanke som slår mig där jag trampar fram på den där stigen är att det finns olika sätt att se på det där med litteratur. Den ena sidan vill säga att du inte ska anpassa dig efter någon, att verket måste vara helt självständigt och att det sedan är upp till läsaren att tolka. På det sättet kan en bok ha lika många betydelser som det finns läsare. – Eller kan det? Spelar inte världen runtomkring roll för en läsares tolkning av ett verk?
Den andra sidan, det är den som kräver att du inrättar dig i ett slags den allmänna förståelsens ram för att läsarna ska kunna förstå vad du eller berättaren i din bok vill säga.

Det hela grundar sig i frågeställningen om vad som är intressant: författarintentionen eller läsarens tolkning? Under senare år har det förra fått mer och mer stå undan för det senare i forskningen, men på bokbloggar kan du läsa recensioner både från den ena eller andra vinkeln. Som du kanske har märkt rör jag mig oftast mer i läsarens huvud i mina tankar kring böcker – vad de kan betyda här och nu, inte då de skrevs eller vad författaren ville säga då. En del anser att författarens intention är totalt ointressant medan andra menar att det är det som är hela poängen.

Varför pratar jag om det här nu? Jo, för att inom kritiken finns denna bakomliggande meningsskiljaktighet och som författare och kritiker väljer du sida, medvetet eller omedvetet, genom ditt sätt att skriva. Anser du själv att du vill säga något med din bok eller helt enkelt säga något – jag vad som helst, beroende på vem som läser – med den? Kämpar du för att nå fram med en speciell betydelse eller vill du hellre skapa intryck utifrån vilka läsaren själv får läsa in betydelser?

Solned

På sjukhus i Surabaya

Publicerat den av Gabrielle3 kommentarer

Kära blogg, efter tre dagar är jag nu utskriven från sjukhuset i Surabaya och tillbaka på hotellet. Tror aldrig jag har varit så rädd i hela mitt liv. Mitt blodtryck var så lågt att inget blod gick att få ut ur ådern vid det första testet som skulle göras. Läkaren sade först att de med 75 procents säkerhet misstänkte denguefeber, en allvarlig typ av malaria som orsakas av myggbett. Sedan letade de efter ännu en typ av myggburen infektion. Som tur var visade det sig att det hela var magsjuka i kombination med urinvägsinfektion. Inte för att det var kul det heller, men du fattar.

Utsikten från mitt sjukrum var en pulserande stadsvy, men vid sextiden om morgnarna letade sig solstrålar in över min bädd och molnen skockade sig över himlen utanför fönstret tills de bildade slott och drakar. Jag låg och tittade på molnen och lugnet infann sig vid denna tid. Jag tänkte att jag ville arbeta på min bok, men droppet gjorde min hand stel och hindrade mig från att lyfta upp ipaden och börja redigera. Jag ville läsa, men så fort jag ens tänkte den tanken sjönk huvudet djupare ner i kudden och jag vaggades in i slummer av tutande bilar, sirener från brandbilar och ambulanser, patienternas ringande klockor och javanesiska samtal. Jag väcktes då och då av en hand på min fot och ett leende ansikte. ”Fever mam?” ”Diare mam?” Byta dropppåse, komma med provresultaten, ta nytt blodtryck, en bricka med mat. De kom från ”management board” och ville veta om jag var nöjd. Jodå. Jag hade ju inte malaria. Tack bara nöjd. Lite mycket chokladströssel på frukostbrödet bara.

Och Bali? Ja, inställt på grund av ett vulkanutbrott på östra Java. Lika bra. Nu längtar jag bara HEM.

wpid-20150714_091006.jpg

wpid-20150714_093735.jpg

Oavsett vad de andra säger – ”State of mind” som författare

Publicerat den av Gabrielle2 kommentarer

2015-06-21 20.41.22

Ditt sinnestillstånd, ”state of mind” som det så vackert heter på det rikare språket, behöver inte alls vara förankrat i hur andra människor betraktar dig. Du kan förankra din verklighetskänsla i vilket sinnestillstånd du vill. Jag har sinnestillståndet ”Författare”. Vilket ”state of mind” har du?

Du kan kämpa hela livet för att ”få” kalla dig något. Men det är faktiskt du själv som har satt upp reglerna för när du får börja kalla dig det. Varför inte ändra på reglerna? Det är inte lagar vi talar om. Jag menar inte att du skall sluta kämpa för att få något utgivet, om det är vad du vill. Tvärtom. Jag tror att om du ser dig själv som en författare och vågar kalla dig för det, så kommer din hjärna med större sannolikhet att verkligen arbeta som en. Jag tror också att det finns de som faktiskt bara älskar att skriva men tror att en måste ha gett ut en bok för att en ska få kalla sig författare. Dessa människor kanske går ett helt liv utan att ”kunna” kalla sig författare och se sig som det, trots att de ägnar en stor del av sin lediga tid åt att skriva – och njuter av det. Det är att snåla på något outsinligt, till vilken nytta?

Det handlar inte om titlar. Det handlar om tid, som alltid. Ett ”författarskap” får högre prioritet än en ett ”intresse”.

Så vadå om du inte lever på det? Nämn mer än tio författare som inte behöver ha ett ”vanligt” jobb. Hela ditt inre skriker att du är det. Det är som om du vore fångad i fel kropp, fel kön eller vad som helst, du kan inte vara något annat än författare, inte leva som något annat även om du kan leva av något annat. Vad du lever av är en bisak i förhållande till vad du är.

Så vadå om du inte har fått något utgivet på ett förlag? Du är själv alla instanser; din egen redaktör, förläggare och läsare. Än så länge. Allt börjar med ett. Ett ord, en sida, ett utkast, en granskning, en bedömning, en läsning, en omskrivning. Ja allt! Det börjar alltid med ett! Även etablerade författares nästa bok börjar med ett ord och inte går de och plockar av och på sin författartitel mellan utgivningarna? Är de mindre författare innan förlaget har tryckt den nya boken? Nej. Du slutar inte kalla dig författare efter ett visst antal år? Nej. Det finns ingen gräns! Inga regler! Kör! Du är vad du är och vad du lever som är det viktiga. Så fort du öppnar ditt manusdokument är du författare.

Jag är inte individualanarkist, men livet är för långt för att en ska orka att se på sig själv som någonting en innerst inne inte är. Det är också för ändligt för att en ska ta risken att ännu en dag stiga upp och vara någonting inför sig själv, bara för att andra tycker att det stämmer. Jag är inte schizofren, men: Den dagen jag dör, dör jag som författare, oavsett vad de andra säger.

Att skriva för ”snabbt” och läsa med nya ögon – en teknikdiskussion

Publicerat den av Gabrielle2 kommentarer

Kära blogg,

igår kväll konverterade jag mitt utkast till epub för att kunna läsa det i min e-boksläsare i mobilen och kunna anteckna på olika sidor var jag än befann mig i denna vardag som omger mig. Den som jag måste ha för att överleva. Smart tips om jag själv får säga – en ser verkligen hur det hade sett ut som ”tryckt”.

Och jag är besviken på min bok. Den går så himla fort fram. Jag har en tendens att skriva med sådan fart i handlingen att jag nu inser, när jag själv läser, att om jag inte visste var de befann sig och hur miljön omkring dem såg ut, så skulle jag inte förstå så mycket. Speciellt i slutet blir jag själv förvirrad. Det flyter som poesi – hur ska jag förklara? Det blir lätt ett rytmiskt berättande av mina texter; omedvetet anpassar jag stavelser och komma till att passa en viss sorts högläsning. Var kan detta komma ifrån? Kanske för att jag lyssnar på ljudböcker mer än jag läser böcker? Alltid gillat hörselintryck mer än synintryck? Det har sina fördelar för det blir ganska vackert på sina håll, men då står handlingen åt sidan. Hm.. det är väl en roman? Slutet måste bli mer långdraget. – Jag trodde inte jag skulle säga det om en bok!

Min bok är som ett motorcykelrace som slutar med att alla tävlande kör ut över ett stup och dör, ungefär. Fast alla dör inte, men du förstår vad jag menar. Det kan vara bra att ana stupet i förväg och kanske få se lite av turen på vägen och inte bara vara inne i en förares huvud?

Att försöka läsa med nya ögon är svårt, men det går! Att göra som jag gjorde här är ett sätt att komma ur ”word”-febern och läsa det som om det var en färdig tryckt bok. Fördelen med det är att då är sannolikheten högre att du läser med högre krav eftersom ögat luras att tro att det är ”en riktig bok” du läser, samtidigt som texten har ändrats utan din involvering; meningen som du vet ligger högst upp på sidan 82 ligger nu kanske längst ner på sidan 90.

Jag använder gratisprogrammet Calibre för att göra konverteringen från ODT. Sedan läser jag i min android på Google Play Books och där kan man markera och lägga kommentarer i texten.

Bjuder här på en litet utdrag som till skillnad från resten av boken går ganska lugnt fram:

Screenshot_2015-07-01-09-20-49Screenshot_2015-07-01-09-20-52

Strindbergska ordet om föräldraförsäkringen – Läst: Giftas

Publicerat den av GabrielleLämna en kommentar

Screenshot_2015-06-24-21-43-01Varför använder vi sällan längre så praktiska ord som ”stupiditeter” om dumheter, ”agrementet” om avtalet o.s.v.? Det känns som väldigt naturliga ord för oss som är uppväxta med engelskan så nära, tycker jag i alla fall. Nåväl, vem säger att man inte får använda dessa ord? Hava vi icke frihet att uttrycka oss som vi behagar och leka med orden, åtminstone som författare? Eller voro vi slavar för konventionerna, som alla andra?!

Det är första gången jag läser något annat av Strindberg än Ett halvt ark papper – som vi läste både i Svenska på högstadiet och på gymnasiet, av brist på lärarfantasi eller idiotisk skolplan förtäljer icke historien. Sedan läste vi närmast inget av honom i Litteraturvetenskapens första kurser – de förväntade sig kanske att man redan kunde sin Strindberg. Men jag hade hört av någon att han skulle vara en kvinnohatare och därför vägrade jag länge att läsa hans böcker. Lyssna inte på rykten och fördomar, för hundrasjuttioelftetusonde gången!

Giftas kändes hur som helst aktuell med tanke på frågan om den beryktade föräldraförsäkringen som nu viner genom debattklimatet. Därför satte jag på Storytel och har nu tagit mig både till och från jobbet i sällskap med denne utomordentligt genomtänkta herre som jag dessvärre inte visste mer om än att han en gång hade skrivit ett helt liv på en papperslapp.

Det som Strindberg har och som debatten kan sakna idag, är många olika perspektiv, bl. a. från både rik och fattig och olika nivåer av utbildning. Förvisso är de en aning gammalmodiga, de här tankarna. Ingen går väl exempelvis och köper ammor idag i Sverige, men ändå. Ändå. Han känns som en frihetlig människa i grunden men han låter alla sorters tankar komma till tals. Och det nämner han i en av novellerna, vid något tillfälle, att en riktig författare ska så göra. Aderton noveller alltså. Inte dumt alls. Nu ska jag försöka att skriva som en tvåtusentalsmänniska när jag redigerar min roman, men det är så svårt, så oerhört svårt, att icke taga efter detta rytmiska språk!

Sill! Jag är sugen på sill och gröt!