Ikväll skickar jag det.

Ikväll ska jag skicka mitt manus till lektören. Det ska bli otroligt spännande att se vad hon har att säga om mitt romanutkast som i skrivandets stund är exakt 182 541 tecken. Det är en tunn bok; i ungefärlig översättning drygt 100 boksidor. Den är inte klar; jag är säker på att det finns tusen saker som behöver ändras, förbättras och byggas ut, men, jag är på väg. Jag går längs en stig där granris piskar mig i ansiktet och fågelsång distraherar mig. Steg för steg närmar jag mig det där som kallas färdigställande. Det är den svåraste delen i alla projekt. Att få idéer är enkelt. Att knappa fram det en vill säga i form av hjälplig fiktion är inte heller svårt. Det är först när det kommer till tålamodet och att kunna ta emot samt använda sig av kritik, som en verkligen prövas.

En tanke som slår mig där jag trampar fram på den där stigen är att det finns olika sätt att se på det där med litteratur. Den ena sidan vill säga att du inte ska anpassa dig efter någon, att verket måste vara helt självständigt och att det sedan är upp till läsaren att tolka. På det sättet kan en bok ha lika många betydelser som det finns läsare. – Eller kan det? Spelar inte världen runtomkring roll för en läsares tolkning av ett verk?
Den andra sidan, det är den som kräver att du inrättar dig i ett slags den allmänna förståelsens ram för att läsarna ska kunna förstå vad du eller berättaren i din bok vill säga.

Det hela grundar sig i frågeställningen om vad som är intressant: författarintentionen eller läsarens tolkning? Under senare år har det förra fått mer och mer stå undan för det senare i forskningen, men på bokbloggar kan du läsa recensioner både från den ena eller andra vinkeln. Som du kanske har märkt rör jag mig oftast mer i läsarens huvud i mina tankar kring böcker – vad de kan betyda här och nu, inte då de skrevs eller vad författaren ville säga då. En del anser att författarens intention är totalt ointressant medan andra menar att det är det som är hela poängen.

Varför pratar jag om det här nu? Jo, för att inom kritiken finns denna bakomliggande meningsskiljaktighet och som författare och kritiker väljer du sida, medvetet eller omedvetet, genom ditt sätt att skriva. Anser du själv att du vill säga något med din bok eller helt enkelt säga något – jag vad som helst, beroende på vem som läser – med den? Kämpar du för att nå fram med en speciell betydelse eller vill du hellre skapa intryck utifrån vilka läsaren själv får läsa in betydelser?

Solned

Vittneslitteratur när den är som bäst: Dora Bruder av Patrick Modiano

Screenshot_2015-08-03-20-36-20Det föll sig så att jag råkade växellyssna på Hédi Frieds sommarprat och en bok som heter Dora Bruder av Patrick Modiano – ett intressant koncept inser jag såhär i efterhand. Jag var skeptisk; har bränt igenom flera av Modianos romaner i sommar eftersom jag läser en distanskurs om hans författarskap, men har inte riktigt fastnat för någon av hans böcker. Förrän nu.

Hédi berättade i sin podd detaljrikt om hur det gick till i Auschwitz, medan Dora Bruders berättare inte har möjligheten att få veta vad som faktiskt hände Dora, bara vad hon hade på sig den där dagen då hon försvann och vilket datum som hon deporterades. Detta på grund av att endast nödtorftig dokumentation stod att finna om henne.

Modiano har blivit omtalad för sin ”minneskonst”. Detta är inte en människas minne, utan ett nationens minne och ett mänsklighetens minne – och på samma gång dess glömska. Hédi beskrev hur ungdomar som besökt Auschwitz på en klassresa blev ombedda av sina vänner, efter hemkomsten, att prata om något ”trevligt” istället när de försökte att beskriva lägrens avskyvärdhet. Berättaren i Dora Bruder ser hur samma tystnad främjas; hus rivs ner,  nya byggs och hela kvarter förändras. Ingen vill tala om det förflutna, det där hemska. Det glöms bort och människorna i det likaså. Det är bara Dora som vet vad som hände den gången hon rymde från klosterskolan eller hur hennes sista dagar i livet var.

Men Hédi vet om en verklighet som på många sätt måste ha liknat Doras, även om de var från olika länder, och hon berättar gärna för den som vill lyssna. Dora Bruder belyser hur viktig Hédi är; en röst för sig och alla de som inte längre kan tala om vad de upplevde under förintelsen.

Ett plus är också längden på boken, 3 h och 39 min. Perfekt att lyssna till en stund om kvällarna. Björn Granath ger en intressant röst åt den parisiske sökaren som vandrar runt på Paris gator och nosar i kartoteken.

Att ta kritik från en närstående

Jag lät honom läsa.

De som aldrig har skrivit en bok vet inte vad det innebär; vilka känslor som sprider sig i din mage när du ger bort ett manuskript till någon närstående; nyfikenhet, ångest, längtan, förväntan, förhoppning och rädsla. På en gång. Jag säger det igen: Jag lät honom läsa.

”Jag förstår inte, jag har läst om de första kapitlen fyra gånger nu och jag fattar fortfarande inte riktigt”, sade han.
”Vad är det du inte förstår?” undrade jag och stannade upp, stirrade på honom.
”Jo alltså”, började han trevande och stannade också, samtidigt som han kliade sig i huvudet, ”du får inte ta det här fel nu! Men du sa att du ville ha ärlig respons!”
”Jaja…”
”Jag kan ju inte så mycket men…”
Jag tittade uppmanande på honom. Så illa kan det väl inte vara?
”Jo alltså – Först är man där på ön”, fortsatte han, ”och sen i hennes rum och man förstår inte om hon tänker tillbaka eller om det händer efter varandra. Och sedan kommer det massa nya namn…”
”Vadå? Det där är väl inte så svårt?”
”Du har allt i ditt huvud, men det känns som om du tror att jag ska veta saker som jag inte vet.”
”Jag vill ju inte skriva någon på näsan, det ska vara lite mystiskt.”
Han fattar ju ingenting. Kan inte tillräckligt om litteratur.
”Men jag tror du måste vara lite lättare i början”, tillade han.
En klump formade sig i magen. Är jag inte bra alltså? Är det inget som var bra? Kommer jag aldrig bli författare? Sluta vara så stolt nu Gabrielle och förbättra dig istället! Det är klart han har rätt.
”Okej, jag ska göra det enklare i början så man kommer in lättare”, sade jag.
”Alltså”, sade han och såg litet orolig ut när han mötte min blick, ”jag brukar ju inte läsa den här typen av böcker och den läsare som du tänker dig kanske är mer van… ”
”Nej, sluta! Din åsikt räknas! Du är smart och om du inte fattar efter fyra omläsningar hur ska någon annan göra det?!”
”Som sagt, jag kanske bara var trött. Du ska ju inte skriva en barnbok nu bara för det.”
”Nej, lägg av! Jag ska ändra nu!”
”Som sagt… jag vet ju inte så mycket om…”
”Tyst! Tyst! Sluta, nu ska jag ändra det! Det är klart du har rätt!”
Han tittade förskräckt på mig.
”Förlåt..”
”Tyst!”

Det är komplicerat. Det där med Stoltheten och Viljan att förbättras. Deras kamp mot varandra sker över sekunder och kan göra att du går från försvar till förändring på så kort tid att omgivningen blir förvirrad. Mitt bästa skrivtips är att vara tacksam för all ärlighet du kan få och att låta Viljan att förbättras vinna över Stoltheten. Det betyder inte att du ska lyda allt som andra säger, bara att du bör lyssna istället för att försvara, varefter du själv fäller avgörandet i ditt fortsatta arbete. Det är så enkelt – och så svårt.

Erfarenheter av lektörstjänst?

Det är så att jag har kommit såpass långt i skrivandet av min roman att jag börjar kika på de olika lektörstjänster som finns att tillgå på marknaden. Det är klart att ‘nära och kära’ kanske kommer att få läsa litet, men det skulle vara intressant att få professionell kritik och lite konkreta råd kring hur man kan avhjälpa sina ev. misstag. Detta också för att om man skickar till ett förlag och det blir refuserat så är det inte alltid man får något utlåtande om texten.

Under de senaste åren tycks det ha fötts en mängd nya verksamheter som inriktar sig på detta, att läsa aspirerande och professionella författares manus – och bedöma dem. Och priserna skiljer sig mycket, beroende på hur kända antingen företaget/förlaget eller själva lektörerna är. Det är en enda röra alltihop och med min s.k. SSV-diagnos (Svårigheter att Sortera och Välja) blir det helt omöjligt. Vilken lektör passar för just mitt manus? Vad säger en utbildning (som jag själv läser) i litteraturvetenskap om någons förmåga att bedöma? Är deras personliga läsintresse och genretycke viktigare faktorer för att få en ärlig kritik, mer lik en ”normal” läsares sådan? – För det rent tekniska kan alla, eller? Och teknik? Kan de vara inriktade på olika skolor, anpassat för olika genrer? Går det att rakt av applicera ”man får vad man betalar för” även i detta sammanhang?

Som ni förstår är detta väljande något som tar enorm tid och energi. Jag är därför nyfiken på om någon därute har några erfarenheter av lektörstjänster – bra som dåliga. Finns det någon särskild som du kan rekommendera? Vilken genre skrev du i då? Någon som man borde undvika?

2015-04-19 08.21.52