Kontraster

För två veckor sedan påbörjade jag min verksamhetsförlagda utbildning på en gymnasieskola. Hittills har jag följt en klass och sedan hållit 8 lektioner av varierande kvalitet. Det svåraste är grammatiken. Trots att jag har skrivit ner de rätta svaren blir jag osäker på om det verkligen är rätt när jag går igenom på tavlan och eleverna ställer svåra frågor. Jag vet ju att jag kan det, ändå blir jag helt förvirrad. Det roligaste än så länge har varit att jobba med språksociologi och retorik. Det blir många fler diskussioner med eleverna i dessa moment än i grammatik. Än så länge har eleverna varit väldigt snälla mot mig! Vissa försöker vara lite kaxiga men det är bara roligt. Äntligen vet jag vad jag ska jobba med! Jag gillar eleverna och friheten i att planera själv och disponera min tid. 

Boken då? Jo, jag hade ju min skrivhelg för flera veckor sedan och fick gjort en hel del, men nu minns jag knappt längre vad jag skrev eller ändrade i manuset. Vet bara att jag var nöjd med ändringarna.

Allt hade kunnat kännas toppen, om det inte vore för att människor i min närhet har det riktigt tufft och har haft det länge. Manuset känns inte längre verkligt och angeläget när de verkliga människorna kräver min omsorg och mitt engagemang. Jag kan tyvärr inte skriva om det på bloggen, åtminstone inte just nu. Det är starka kontraster. Jag är eld och lågor på praktiken och glömmer allt det hemska, sedan minns jag på kvällen hur det är och då vissnar hela jag. Tur att jag är bra på att förtränga saker på dagarna för annars hade jag inte fått något gjort. 

Utvecklar inte skönlitteratur bra läsförståelse?

Läste denna intressanta debattartikel i DN idag. Artikelförfattaren menar att ungdomar måste få läsa och skriva mer faktatexter inom svenskaämnet. Att ämnet borde delas upp i två: En kulturell del med skönlitterär läsning och en del med läsning och produktion av informativa texter. 

Vad tror ni? Blir läsförståelsen bättre av att mer sakprosa? Borde inte sakprosa läsas tillräckligt av i övriga ämnen? Ska det ta tid från skönlitteraturen? Borde inte varje person läsa det som hen är intresserad av för att uppmuntras till läsning – skönlitteratur som fakta? Och är det inte skillnad på olika skönlitterära verk? Jag anser att om du exempelvis förstår Brott och straff så lär du inte ha några svårigheter med sakprosa… Har jag fel?