Etikett: skrivaroman

Jobbar upp volymen

Publicerat den av Gabrielle2 kommentarer

Status: 32 300 ord.

Sitter här, fredag kväll och ser hur textmassan sväller.Vissa skulle kanske se mig som en eremit när jag beskriver detta, men ibland tycker jag bara att det är helt amazing att vara själv. Åtminstone när jag känner mig kreativ. – Och det gör jag ofta.

Det enda jag har kvar nu innan redigeringsprocessen tar vid är att skriva själva mordet plus en viktig nyckelscen och sedan överbryggningar mellan nyckelscenerna. Därefter är det dags att läsa igenom alltihop och fylla i logiska luckor. Sedan är det fluff och till slut ska det skickas till en lektör.

Jag använder ingen synopsis utan har mitt eget tillvägagångssätt; jag blir totalt manisk under en kortare period. Under denna tid har jag allt i huvudet och skriver om och skriver om tills jag kan alla meningar utantill. Printar PDF:er och läser i olika typsnitt. Sedan gulmarkerar jag meningar i texten som ska byggas ut. T.e.x. så skriver jag ”och så händer detta och sen detta”, vilket såklart inte kan stå i boken sedan. Texten sväller på alla håll och kanter, med andra ord.

Om du undrar vad jag skriver på så är det ett slags omvänd deckare; vi vet vem som är mördaren men inte vem som kommer att stryka med till slut. Det är på samma gång ett utforskande av var gränsen till galenskapen går och av förhållandet händelse/upplevelse.

Var, hur och när skriver ni?

Publicerat den av Gabrielle1 kommentar

Hej igen, det var värst vilket stort motstånd det ska finnas i kroppen mot att sätta sig och skriva om inte allt annat är perfekt. Jag har inte bott hemma i min egen lägenhet de senaste veckorna av olika skäl och har helt kommit ur min rytm. Har bott hos min kille som saknar kaffebryggare (är så trött på snabbkaffe nu) och har bara haft med mig min iPad (som jag skriver på nu) och lånat hans dator. Och när jag sitter vid hans dator kan jag inte ha mitt kaffe där för att jag är rädd att spilla, plus att alla mina lösenord fallit ur minnet… Har såklart velat vara här då det är mysigt att kunna låtsas att man bor ihop, men längtar ändå tills på tisdag då jag kan flytta hem till mitt studentrum igen. Det är konstigt vad mycket en ny plats kan göra med koncentrationen! Och för min del har det inte varit så positivt. Jag är en person som vill veta exakt var jag har allting och kunna se var allt är från mitt skrivbord. Ofta städar och springer jag innan jag skriver för att inte få myror i brallorna. Men det är inte bara det, det är något med att vara hemma hos sig själv, i sitt eget krypin. Det ökar åtminstone min kreativitet. Hur är det för er? Kan ni skriva var som helst? Kan ni sitta på caféer? Jag tycker det är jättestörande med andra människors prat!

Dessutom känns det som om jag inte riktigt har fattat att det är sant att jag har tid att skriva. Det är som om min hjärna stängde av efter opponeringen. Har stressat över att det är massor att hinna med när det egentligen inte är det. Boken En saga om tidens väsen som jag fick i julklapp har jag tragglat med i över en månad nu för att jag är så rastlös! Men nu börjar jag landa, börjar förstå att det är okej att sätta mig med mitt. Att det inte är någon som klagar på mig, att det bara är mina egna krav på effektivitet och produktivitet som pockar. Och att dessa inre krav egentligen leder till ineffektivitet. Så, några tips för att komma på banan igen? Borde en sätta upp vissa fasta skrivtider?

Köpte by the way ett tangentbord till min iPad mini (det finns!). Fungerar superbra, blir nästan som att sitta vid en laptop.

Nya tider

Publicerat den av Gabrielle6 kommentarer

Jag får ett adrenlinpåslag av att tänka på nästa steg. Att ta en kandidat är som att ta sig över en ribba som ger en tillgång till så många fler spännande kurser – och inom fler ämnen.

Jag är trots allt glad att jag stressade sönder i höst, för nu är det så lugnt och skönt. Nu kommer belöningen som jag kämpat för. Tiden. Med enbart halvtidsstudier fram till slutet av mars kommer jag att med så mycket högre intensitet kunna skriva på min bok.

Det är snökaos i Göteborg nu. Spårvagnar och bussar inställda. Blir alltid så i Januari. Bakar bröd och läser svensk universitetsgrammatik. Funderar.

Har två manus, varav det senaste är det jag tänker arbeta med. Det är en mordgåta och en relationsroman i ett, en berättelse från en mördares perspektiv. Jag har tröttnat på att det alltid ska handla om att lista ut vem som är mördaren, när en istället kan få leva sig in i mördaren och försöka gissa vem som ska bli offer. Det är mördarna och offren som är intressanta, inte detektivernas magproblem.

image

Gästbloggare #6: Marica Källner

Publicerat den av GabrielleLämna en kommentar
Marica Källner är student vid författarskolan i Lund. På sin blogg publicerar hon texter inom både prosa och poesi. Hon är även bland annat verksam som scenpoet. På Läsa och Skriva diskuterar hon genusperspektivet i det kreativa skrivandet.

Det är inte i berättelsen det brister
En text om genus och skrivande

Jag läste om en författare som efter att ha skrivit färdigt en berättelse läser igenom den med genusglasögonen på. I läsningen ifrågasätter hen texten. Ställer frågor som: varför är det just ett heterosexuellt par det här textstället syftar till? Författaren ändrar sedan texten, skriver om den utifrån ett genustänk.

För mig är genustänket viktigt. Jag vill inte exkludera någon: inte läsaren, inte personerna i berättelserna. Jag vill skapa ett fiktivt universum där så många människor som möjligt kan känna tillhörighet. Jag respekterar författare som i efterhand läser och ifrågasätter sina egna texter. Jag har ställt liknande frågor till mina texter, och ändrat i efter hand – det känns fel. Fel därför att det kändes tillgjort, tillrättalagt.

Mina berättelser springer ur fiktiva personer. Det är personerna som för med sig det fiktiva universumet: situationer, platser, andra personer. Jag hittar på dem. De kommer inte till mig, de gör inte saker som jag inte säger åt dem att göra. Det är inte personerna jag inte har kontroll över – det är min fantasi. Det är fantasin som skenar, som drar iväg. Fantasin som framkallar personer och berättelser som ibland följer en stereotypisk struktur.

Det är i min fantasi det brister – inte i berättelserna, inte i personerna. Det är jag som ska ändras, inte mina texter.

Om jag ska förändra min fantasi behöver jag vara mottaglig för omvärlden: samtala med människor, lyssna av verkligheten utanför mitt huvud och utanför mitt skrivande. Jag ifrågasätter mönster och normer och strukturer. Jag läser. Jag tänjer min fantasi. Släpper in nya tankar och nya människor. Skriver. Mina texter utvecklas tillsammans med mig.

Jag vill vara i ständig framåtrörelse. Aldrig stanna kvar på en och samma plats för länge. För tio eller fem eller tre år sedan kände jag någonting som jag inte känner nu, tänkte någonting jag inte tänker nu – och min fantasi framkallade berättelser som den inte framkallar nu.

Av: Marica Källner

Gästbloggare #5: Leffe Delo

Publicerat den av GabrielleLämna en kommentar

leffe22Leffe Delo är författare, spökskrivare, skrivcoach och lektör. Han driver Skrivarsidan. I år släppte han dessutom boken Havrefarsan. Han bor i Skåne med sin fru och författaren Caroline L Jensen. I sitt gästinlägg skriver han om att våga släppa taget om sitt verk.

Många som släpper sin första bok tycker det är asläskigt, även etablerade författare darrar inför varje boksläpp. Tänk om dom hatar mig. Tänk om dom hatar boken. Tänk om …

Det är som de släppt iväg en liten bebis i blöjor på en motorväg. Som om allmänheten flyttar hem till en och ska se hur man bor, vad man gör, hur man lever och så vidare. Som om de kommer hitta de där skeletten du vet.

Vad är det som är så farligt egentligen? Skriver man en blogg är det inte samma sak tydligen. För det är just BOKEN. Paketerad med allt man lyckats uppbringa i fantasi och känslor. Som om man lagt sin själ för allmän beskådan. Men så är det ju inte.

Ett manus blir aldrig färdigt sägs det och en författare kan hålla på att pilla på det i all oändlighet. Jag kallar det Alfonssjukan. Man blir liksom aldrig nöjd med manuset, alltid hittar man nåt skit som ska ändras, en karaktär som behöver mer kött, en mening som inte har det där lilla extra, en …

Ska bara …

Jag har läst fantastiska manus som aldrig kommer skickas till förlag. Som ligger på en hårddisk och förädlas tills det bara är skrot kvar, som förädlats till kattguld.

Ska bara …

Manuset är en bebis när idén till manuset för första gången smyger sig på en och börjar växa, när historien tar sin form, när det växer kapitel efter kapitel tills den till slut är vuxen. När förlaget ger ut den är den inte längre en bebis. Den är vuxen och det är bara att släppa taget. Låta den leva sitt eget liv och man får börja på en ny bebis. Det är faktiskt inte svårare än så. Släpp taget bara.

Vissa författare är rädda för att lyckas. Att det är mer skrämmande än att misslyckas, för då kan ingen kritisera. Att man är rädd för att faktiskt bli utgiven och efter det ska massa människor läsa och bedöma, risa och rosa, skratta och gråta. Den där oformliga framtiden du vet. Att det faktiskt kan bli sant.

Jag jobbar som skrivcoach men även psykolog.

Bland mina kunder har jag allt från hemmafruar som vill bli författare till etablerade författare och rikskändisar. En del av dem har inga som helst problem att andra ska tycka och tänka på deras verk. Andra … not so much.

Och det är läskigt – om man låter det vara läskigt. Egentligen handlar det bara om hur man förhåller sig, hur man tänker. En del av mitt jobb handlar om just det. Att hantera känslor och tankar, det ingår i mitt jobb till viss del. Men det är bara en bok – låt den leva sitt eget liv.

Tillbaka till verkligheten (internet)

Publicerat den av Gabrielle5 kommentarer

Hej igen, det känns som månader sedan, men det är det ju inte.

Jag vill bara börja med att säga en sak som är så självklar att en gärna struntar i det och inte låtsas om det: Så mycket en hinner läsa när en inte är uppkopplad! Det är ett så många gånger om konstaterat faktum och nu har även jag; googleknarkare, bloggare och trogen P1-podlyssnare; bidragit till den enorma kollektiva empiriska databasen i detta ovetenskapliga studium. Jag har ägnat veckan åt att sitta med mina stackars kliande soleksem under ett parasoll och plöja min första Haruki Murakami-tegelsten. Det blir inte den sista kan jag lova. Är fortfarande inte klar med den, eftersom den är 740 sidor med pyttetext; Fågeln som vrider upp världen. Bara titeln gör att jag älskar den. Har cirka 100 sidor kvar så imorgon kan ni få en reflektion kring den. Jag ska även försöka att läsa ikapp lite på era bloggar när jag har tid, är nyfiken på vad jag kan ha missat.

När vi besökte ett internetkafé i närheten av campingen öppnade jag min mejl och där låg svaret från lektören(!!!). Jag skummade det med ena ögat, som för att skydda mig mot kritiken, som jag så innerligt hade önskat mig – ironiskt, eller hur? I veckan ska jag berätta om vad hon tittade på och hur hon bedömde. Jag kan säga att jag har en hel del omskrivningar framför mig. Ska gå närmare in på detta längre fram, men jag ser det hela som något positivt och väl värt pengarna. Nu vet jag i alla fall lite vad jag bör tänka på i fortsättningen och jag vill framhålla att det är vägen som är målet, verkligen, i dessa sammanhang. Jag känner nu att jag utvecklas på ett sätt som jag aldrig tidigare har vågat göra; jag tar mig an mina svagheter och vänder dem ut och in medan jag betraktar dem, trots att det svider i ögonen.

Naturligtvis var Biblioteca Nationale Marciana i Venedig, ett av världens vackraste bibliotek, stängt den där måndagen då vi besökte staden, men hm… Utsidan var väl också helt okej.

Biblioteket i venedig. Biblioteca Nationale Marciana.
Biblioteket i venedig. Biblioteca Nationale Marciana.

Ikväll skickar jag det.

Publicerat den av Gabrielle2 kommentarer

Ikväll ska jag skicka mitt manus till lektören. Det ska bli otroligt spännande att se vad hon har att säga om mitt romanutkast som i skrivandets stund är exakt 182 541 tecken. Det är en tunn bok; i ungefärlig översättning drygt 100 boksidor. Den är inte klar; jag är säker på att det finns tusen saker som behöver ändras, förbättras och byggas ut, men, jag är på väg. Jag går längs en stig där granris piskar mig i ansiktet och fågelsång distraherar mig. Steg för steg närmar jag mig det där som kallas färdigställande. Det är den svåraste delen i alla projekt. Att få idéer är enkelt. Att knappa fram det en vill säga i form av hjälplig fiktion är inte heller svårt. Det är först när det kommer till tålamodet och att kunna ta emot samt använda sig av kritik, som en verkligen prövas.

En tanke som slår mig där jag trampar fram på den där stigen är att det finns olika sätt att se på det där med litteratur. Den ena sidan vill säga att du inte ska anpassa dig efter någon, att verket måste vara helt självständigt och att det sedan är upp till läsaren att tolka. På det sättet kan en bok ha lika många betydelser som det finns läsare. – Eller kan det? Spelar inte världen runtomkring roll för en läsares tolkning av ett verk?
Den andra sidan, det är den som kräver att du inrättar dig i ett slags den allmänna förståelsens ram för att läsarna ska kunna förstå vad du eller berättaren i din bok vill säga.

Det hela grundar sig i frågeställningen om vad som är intressant: författarintentionen eller läsarens tolkning? Under senare år har det förra fått mer och mer stå undan för det senare i forskningen, men på bokbloggar kan du läsa recensioner både från den ena eller andra vinkeln. Som du kanske har märkt rör jag mig oftast mer i läsarens huvud i mina tankar kring böcker – vad de kan betyda här och nu, inte då de skrevs eller vad författaren ville säga då. En del anser att författarens intention är totalt ointressant medan andra menar att det är det som är hela poängen.

Varför pratar jag om det här nu? Jo, för att inom kritiken finns denna bakomliggande meningsskiljaktighet och som författare och kritiker väljer du sida, medvetet eller omedvetet, genom ditt sätt att skriva. Anser du själv att du vill säga något med din bok eller helt enkelt säga något – jag vad som helst, beroende på vem som läser – med den? Kämpar du för att nå fram med en speciell betydelse eller vill du hellre skapa intryck utifrån vilka läsaren själv får läsa in betydelser?

Solned