Pappa Goriot 

Jag hade inte läst någonting av Balzac tidigare (hm… tror vi bara läste Flaubert och Zola i litteraturvetenskapen) när jag hittade Pappa Goriot i en ny vacker upplaga och översättning. Modernista har gjort en hel serie med klassiker i otroligt snygg förpackning och jag köpte närapå alla som var på rean. 

Beskrivningen av romanen Pappa Goriot var dock det som tilltalade mig mest. Den kändes också som en bok som en verkligen borde ha läst, eftersom den ses som det viktigaste verket i Balzacs ”La Comédie humaine”. 

I romanen får vi följa den unge studenten Eugène som kommer till Paris från en fattig familj på landet men som har fina släktingar i Paris. Denna släkt gör så att han kan presenteras i de fina salongerna, vilket kan ses som både hans lycka och sorg. För i och med att han får smaka på lyxen väcks också ett omåttligt begär efter pengar. Han är innackorderad på ett sunkigt pensionat och där bor många unika personer, bland annat en kriminell, Vautrin, och en pensionerad makaronfabrikant, pappa Goriot. Goriot är far till två av Paris förnäma fruar och han ger dem allt han äger i hemgift och gåvor för att de ska vara lyckliga, medan han själv ruttnar i sitt smutsiga rum hos fru Vaquer. Eugène blir förälskad i en av hans döttrar. Eller tror att han blir. 

Åh herregud. Jag har nog aldrig blivit så berörd av en så gammal bok. Oftast känns intrigerna väldigt avlägsna i 1800-talsromaner och jag läser dem med en viss distans, men den falskhet som här beskrivs och sättet på vilket människor fjäskar för varandra för att få lite av den andres strålglans och hur de drar nytta av varandras olycka känns mer som nutid än något annat. Den enda skillnaden består i formaliteter som hemgifter och klänningar. Det mest hänförande är dock hur nära pappa Goriot känns och jag slås av hur hans kärlek till barnen är det enda i romanen som inte existerar med en baktanke. De sista kapitlen är hjärtskärande att läsa. 

Note to self: Om du känner att du håller på att glömma vad som är viktigt i livet – läs Pappa Goriot. 

Längs vägen.

Fil 2015-10-06 13 37 59Hej. Det är så otroligt mycket att göra, men så länge det är roliga saker som intressanta kurser så är det helt okej. Jag kommer dock att dra ner tempot till våren. Att läsa extrakurser vid sidan av heltidsstudier plus jobba extra är inget jag rekommenderar någon! Det är kanske en sak att jobba heltid och läsa en kvällskurs, men att plugga 150% är som att be om att bli splittrad och få svårt att fokusera. – Vad ska jag börja med? Hur ska jag planera? Kanske försvinner alla mina åtaganden om jag lägger mig och kollar fem avsnitt av Bron?

Mycket av tiden går åt till just det där med planeringen och detta är nog den största läxan jag tar med mig från denna höst: Försök inte för mycket. Det var ju ungefär det som lektören skrev i sitt utlåtande till mig om min text. Herregud. Att skicka sitt manus var ju rena terapin. Texten är kanske jag? Hur många gånger ska jag behöva göra samma misstag? Jag sätter värde på mina prestationer och därmed försöker jag boka in så mycket som möjligt trots att jag aldrig skulle kräva samma uppoffring av någon annan. Då skulle jag rentav tycka att den personen borde ”tagga ner” och låta sig vila. Det är tydligen såhär vi människor fungerar? Motsägelsefulla i tal och handling och inbillningssjuka när det kommer till vad vi tror att andra förväntar sig av oss.

Efter en teoritung delkurs ska jag dock äntligen få ägna min pluggtid åt en större del skönlitteratur. Det ska bli otroligt skönt att få sjunka ner i uppväxtskildringarnas stora klassiker och slappna av lite. Denna veckan läser jag Agnes von Krusenstjärna, Pär Lagerkvist, Moa Martinsson och Harry Martinsson. Kanske dyker det upp en liten recension eller ett boktips här efter det. Men jag tänker faktiskt inte lova, för då blir det inte lika kul att skriva det.

Hur väljer du bok att läsa?

Fil 2015-09-11 15 32 02Jag har alltid haft stora problem med att välja. Det kan handla om alltifrån att stå en timme framför lösgodiset för att få till den perfekta mixen, till att sitta i två dagar och läsa kursplaner innan antagning.se stänger för anmälan.

När det kommer till att välja läsning brottas i min hjärna vad jag borde prioritera att läsa med vad jag vill läsa. Dessa två vill båda stjäla min uppmärksamhet och suger samtidigt glädjen ur läsandet. Ibland delar dessa monster givetvis flera kroppsdelar, likt siamesiska tvillingar, och då är det litet enklare – om det nu inte finns fler än ett par siamesiska tvillingar som jag måste välja mellan.

För att ingå i kategorin Vad jag borde prioritera att läsa måste boken uppfylla ett av följande kriterium:

  • Klassiker
  • På allas läppar
  • Jag har fått den i present

Kanske kommer det av mina studier eftersom jag vet att om jag läser en klassiker så kan jag alltid ha nytta av det längre fram, om den nu skulle komma upp på kurslistan eller som primärmaterial i någon vetenskaplig text. – Eller för att jag helt enkelt kan hamna i samtal om boken när som helst, eller för att den uppenbarligen måste ha något värde eftersom den nu blivit en klassiker, d.v.s. att det en säker investering av min tid. Ibland kommer jag på mig själv med att tänka tanken: Vad läser folk just nu? Borde jag läsa Millennium bara för att ha något att säga om den? Borde jag läsa den där kärlekshistorien som blev sågad i media bara för att kunna uttala mig? Eller är det kanske läge för en uppfräschning av Andra Världskriget såhär i flyktingkristider? Hm… Ibland har jag svårt att skilja på om ”viljan” kommer av känsla eller av resonemang som dem ovan, för även mellan böckerna som jag vill läsa är det svårt att välja! Om valet står mellan två böcker som jag vill läsa lika mycket så måste ju valet grunda sig på rationella resonemang.

Plötsligt är barriären till att faktiskt genomföra aktiviteten att läsa en bok så otroligt hög. Ibland kan jag stå en timme och fundera framför bokhyllan, läsa på baksidor och skumma några första rader i böckerna innan jag till slut bestämmer mig. Ibland slutar det med att jag googlar tre olika recensioner av boken från olika tidningar med olika politiska inriktningar för att få ett svar på om boken är värd att läsa. Ibland hinner jag somna innan jag valt färdigt. Det ter sig tragiskt när jag skriver om det såhär, men just i väljandets stund är det en helt naturlig process. En vän till mig sa att även om en film eller bok är dålig så får hon ändå alltid ut något av att ha sett eller läst den. Så försöker jag tänka, men det är svårt. Det handlar om en investering av min begränsade tid som jag är i färd med att göra och jag vill alltid försäkra mig om att det blir den bästa möjliga investeringen.

Problemet är att jag inte har den blekaste aning om vad investeringen ska generera för typ av avkastning. Det finns ju ingenting att mäta. Jag försöker alltså göra rationella beslut för att uppnå ett icke-existerande mål? Eller om det nu är existerande – som allmänbildningen – så är det åtminstone vagt, diffust och omätbart. Detta funderande leder ofta i själva verket till mindre läsning överhuvudtaget.

Jag är nyfiken på hur du gör när du väljer bok? Har du kanske ett tips som gör valen enklare?

Madame Bovary

Titel: Madame Bovary
Författare: Flaubert, Gustave
Format: ljudbok

Många har rekommenderat mig denna bok och efter mycket tragglandeimage är jag nu nästan igenom den i ljudboksformat  (föredrar ljudböcker eftersom jag ofta läser fel och är långsam).
Så utomordentligt tråkig bok detta var! Ville bara att den skulle ta slut.

Den handlar om en ung kvinna som gifter sig med en läkare. Hon längtar efter ett liv i lyx, flärd och söker spänning i sin tråkiga vardag. Så hon läser massor av böcker och drömmer sig bort, är otrogen mm. Naturligtvis slutar det inte så bra.

Medan vi som skriver nuförtiden kämpar med gestaltningen, kunde 1800-talsförfattaren fritt beskriva människors känslor genom att helt enkelt tala om vad de kände. Nog om det.

Tyvärr Emma. Du var inte riktigt min typ, trots att jag älskade Zolas naturalistiskt groteska och mörka Therese Raquin, så var det något med den långdragna skildringen av den lilla landsorten Yonville som bara blev… ointressant. Gav upp innan boken var helt slut för att istället sätta tänderna i en faktabok om autism. Mycket mer spännande.

Tumme upp till uppläsaren dock. Hon gav den åtminstone litet energi.

Diss! Wilde, Oscar: Dorian Grays Porträtt

20150421_083604”Ja, en dag skulle skulle hans ansikte vissna och bli rynkigt, ögonen bli matta och färglösa, hans gestalt böjd och krokig. Läpparnas purpur och den gyllene glansen i hans hår skulle försvinna. Livet som skulle dana hans själ skulle förröda hans kropp.”

Visst handlar allt här om ett vackert utseende. Så vad har min ovilja att köpa hem blommor gemensamt med detta? En rädsla för allt som förstörs av tiden, en skräck för det dagliga och oundvikliga döendet? Dorian Gray vägrar att acceptera sin egen kropps förfall och botox är heller inte att tänka på såhär kring 1890-talet, men det som driver kunderna till plastikklinikerna idag är kanske i någon mån ett uns av den rädsla som driver Dorian Gray till att sälja sin själ för evig ungdom. Nu kan väl ingen anse att nervgift även dödar själen, bara möjligtvis delar av dess uttrycksmedel, men att… Kunna föreviga något. Evig kärlek, evig ungdom. – Vad är det nya nu? Evigt liv…?

Var var jag? Just det, Dorian Grays Porträtt. En sådan där man ”måste ha läst”. Tankarna ville hela tiden flyga iväg och det enda som fick mig att hänga kvar var språket och att få veta hur det slutade för Dorian (- det var lätt att räkna ut, men man vill försäkra sig om att ingenting oförutsett inträffar). Det här blir ingen sågning av texten som litterär prestation, tvärtom lektes det skickligt med språket och visst ströks en och annan formulering under, men jag gillade inte boken som helhet. Den fick mig bara att bli förbannad på varenda karaktär. Jag har inte läst hans andra verk och vet ingenting om honom som person och hans åsikter, men denna bok var enligt min mening:

1. Moralistisk. Den där förutsägbarheten hos karaktärernas förfall i och med syndens inträde irriterar mig något förskräckligt. Och i en typisk gammaldags anda (det kan vi inte klandra Wilde för) hänger av någon konstig anledning skönhet och gott uppförande ihop? Satir eller bara en produkt av sin tid? – Oklart.
2. Kvinnofientlig. Och kvinnorna ges ingen möjlighet att försvara sig utan gestaltas som de löjliga våp som herrarna beskriver dem som. Boys club kort och gott. Satir? Fortfarande högst oklart.
2. Antisemitisk. Den oskyldiga, underbara Dorian beskriver redan i början innan sitt moraliska förfall utan vidare ”en avskyvärd jude”. Ja detta kommer inte från den omtvistade Lord Henrys mun. ”Juden” tillskrivs hemska karaktärsdrag och berättarrösten tycks tycka det är hemskt viktigt att deklarera om någon är jude. Visst kanske det var mer åt det hållet på 1890-talet i mycket litteratur, men inte alla gamla texter uttrycker sig så och det gör det inte heller mindre osmakligt att det var vanligt då. Man undrar om det är ett dåligt skämt eller en enda lång satir över människors fördomar – Jag är dålig på att förstå sarkasm så rätta mig om jag har fel här.

Man må kanske kalla mig för moralist nu och sorry Wilde att du inte kan försvara dig, men här är stilen den charmerande Dorian själv medan innehållet är hans föråldrade porträtt. Wilde skriver själv att det viktigaste i konsten är formen och att konst inte kan vara moralisk, men det känns som att denna bok försöker lära mig en moralisk läxa, vilket jag också tror var syftet att göra det till en paradox, men det hela haltar på att det nu är andra saker än 1890 som man irriterar sig på. Den kastar ur sig spaltmeter av förnedrande saker om människor baserade på kön och religion och detta tar över läsupplevelsen och är bara störande.

Men det är min åsikt, kommentera gärna om du har en annan.