Liv, arbete, liv

Jag måste bara säga, innan jag går in på nästa fördjupning i gestaltning, att jag är grymt imponerad av alla därute som har ett heltidsjobb, ett hem och kanske till och med barn men som ändå lyckas ta sig tid att skriva och läsa böcker. Och jag vill också säga detta för om någon har känt som jag, så ska hen inte känna sig ensam. Jag sommarjobbar på mitt vanliga ställe och tanken slog mig efter cirka fem veckor: Att arbeta tar tid! Hemmet är stökigt och jag hinner inte skriva. ”No shit, Sherlock”, tänker ni kanske. Ja, jag antar att jag är välkommen till verkligheten. Att det är detta som kallas vardagspusslet.

Men ibland undrar jag om det finns en hemlig kod. Att jag är lite värre än vad som är normalt. Under det första året jag heltidsarbetade som säljare, innan jag började plugga, gick jag ofta till jobbet utan underkläder för att de rena var slut. Jag skämdes över det, men hade fullt upp med att prestera på jobbet – och vad ingen såg led ingen av. Jag tvättade kläder i duschen för att jag glömde boka tider, sprang till och från spårvagnar i stort sett dagligen, tog bussar åt fel håll ibland, eller glömde gå av på min hållplats och fick springa 400-meterslopp i högklackat för att komma i tid. En gång stod jag flåsande och bankande på dörren till det tomma kontoret. Det var en helgdag. Många gånger kunde jag inte somna av rädsla för att försova mig. Jag skötte alltid mitt jobb på bästa möjliga sätt, levde för beröm av chefer och kunder, men på fredagarna, när ytterdörren slog igen bakom mig, var jag förvirrad och nära kollaps. Jag slutade träna, skriva, läsa, kolla på film och umgås med vänner. Till slut grät jag varje morgon när jag åt frukost, som en del av min morgonritual. Jag kollade klockan, torkade tårarna, och rusade till jobbet.

När jag började plugga fick jag åter upp gnistan för livet. Tänk, jag hann sköta skolan och ha ett kreativt liv, samtidigt, tack vare platsoberoendet och den fritt disponibla tiden. Tack vare känslan av att vara på väg mot något högre mål. Jag var helt i extas, känslan var otrolig. Att vara en fri människa! Jag skaffade mig ett extrajobb – till och med det klarade jag av.

Jag längtar till att jobba efter examen, jag vet att det blir roligt, är taggad och säker på att jag kommer att sköta mitt jobb strålande. Jag är ju en duktig flicka. Men ibland blir jag orolig över hur jag ska klara vardagen runt omkring, hur jag ska förbli mig själv på ett privat plan. Jag vill lära mig rutiner, vardagspussel. Jag hoppas att jag kan. Men tänk om jag slutar skriva och kommer i en ny negativ spiral?

Hur gör alla människor för att behålla sig själva och inte bara bli sitt jobb?

Rastlös utan projekt

Okej, då var det konstaterat. Jag är inte gjord för att vara utan projekt. Nu har jag varit helt ledig i fyra veckor och har fortfarande en kvar tills sommarjobbet börjar. Vad har jag då gjort? Börjat träna inför halvmaraton, provat massa nya recept på sambon och sytt förhängen till köksbänkarna. Jag har bara läst en enda och en halv bok och tagit mig till stranden ett fåtal gånger (okej, vädret spelar in här…). På grund av privata omständigheter kan vi inte heller åka på någon resa, så jag klättrar verkligen på väggarna…

Det känns litet konstigt att slappna av med en bok när jag inte har producerat eller presterat något under dagen. Alla mindfulnessyogis tycker säkert att jag är helknäpp nu, men jag mår inte bra när jag inte producerar. Jag kompenserar med allt och vad som helst för att bli kvitt den vardagliga ångest som bara däms upp inom mig. Eller så planerar jag för vad jag ska göra sedan när jag ”får” göra saker. För jag har ju ”bestämt” att jag ska vara ledig, så dumt!

Kanske är det bara skrivandet som saknas. Kanske behövs det inga pauser från det för det är en del av mig och utan det är jag inte hel? Kanske är skrivandet min stund av mindfulness?

Men löpningen, jag är så glad att jag börjat springa lite mer målinriktat igen. Hittat tillbaka till det meditativa i det. Det är utan tvekan det bästa sättet att tänka. Och det är den bästa känslan av alla: Att klara längre och längre, snabbare och snabbare. Få uppleva kroppen trött och seg men hjärnan klar som natten. Idéer som sköljer genom en, tystnaden, den totala friheten. Känslan av oantastlighet, oövervinnerlighet. Att inget litet vardagligt problem har någon betydelse. Fågelkvitter, viskande träd, porlande vatten, regndroppar på pannan, inandning, syre, utandning, kontrollerad, sekunder, minuter, meter, mil, träd, stenar, hållning, nacke, armar, lukter, isättning, frånskjut. Trötthet, ihärdighet, tålighet, hårdhet.

 

 

 

 

 

30 är lagom?

Nu har det alltså gått för lång tid igen sedan sist jag skrev ett inlägg. Skämskudde. Vet inte varför jag drar mig för att öppna WordPress, men min teori är att livet just nu är ganska händelselöst. Förutom att jag skriver en del. Men det går inte att säga så mycket om det, mer än att jag är i en fas av vilt knapprande på tangenterna och hundra röda trådar i huvudet. Läste i Tidningen Skriva att Virginia Woolf sagt att ingen bör publicera något innan 30-årsåldern; att tiden mellan 20 och 30 är en tid att ge sig hän åt impulser – att ungdomen är en känslig period och att en riskerade att ta till sig för mycket av kritik innan en hade hittat sin egen röst. Håller ni med henne? Jag tyckte att det lät vettigt. Jag är inte färdig än, inte riktigt mogen och är lättpåverkad som satan. Det är som om jag hela tiden suger i mig en massa information, smälter den i kroppen och sedan skiter ut en reflektion i Word-dokumentet 24 timmar efteråt. Utan att ha bearbetat informationen aktivt. Kan inte riktigt styra mina impulser. Men jag vet att det jag skriver blir bättre och bättre, mer och mer självständigt. Så, en dag.

Jag suktar efter att resa. Världen är så stor. Det känns som om jag inte hinner med allt. Satt och tittade på bilder från Kinaresan och längtade tillbaka till de fantastiska bergen i Zhangjiajie. Det var så vackert överallt att jag inte visste var jag skulle vända mig. Livet är långt och kort på samma gång, farligt och tryggt. En del tror att vi väljer, andra inte. Vi hade kunnat dö på den vingliga bussen på serpentinvägen över Tianmen Mountain, det var 35 personer som dog där någon månad senare. Vi hade kunnat krascha med det lilla turbulenta lågprisflyget mellan Shanghai och Zhangjiajie. Men det gjorde vi inte.

Jag funderar på vad jag vill. Tror att jag ska vidareutbilda mig till lärare och använda min fritid till att skriva. Då gör jag något vettigt på dagarna, som gör skillnad för andra, och skriver vad jag vill för att jag älskar det. Har kommit fram till att publicering inte kan vara ett självändamål med texten, att målet med att skriva inte kan vara att kunna leva på det (även om det hade varit toppen). Målet måste alltid vara texten och den måste vara oberoende av pengar och andras åsikter. När texten väl krupit fram i ljuset och visar sig vara fantastisk (vilket den kommer att bli!), värd att läsas av andra, då kan jag alltid dela med mig av den. Det finns inget som hindrar det.

20150509_112434