Redigering, del 1- kritisk respons samt svårigheter med avbrott i skrivandet

Det är ångestfyllt när någon sitter någonstans och läser min text – i syfte att analysera och bedöma den. Under perioderna då jag har lämnat ifrån mig en text kan humöret variera från toppen till botten på bara några minuter. Plötsligt kommer jag på något pinsamt misstag som jag gjort i texten och jag skriker högt för mig själv. Folk undrar. I nästa stund övertygar jag mig själv om att allt är lugnt: ”Detta gör du för att utvecklas. Du vill väl utvecklas? Det är bara en text, inte du.”

Det tog litet tid den här gången. Jag höll nästan på att tagga av med skrivandet, för jag har svårt att byta projekt när jag är mitt uppe i en berättelse. Skrivandet avstannade, så att jag hann känna hur lätt livet kunde vara utan ett ”egentligen vill jag”, utan ett tufft mål att uppnå. Ett liv med bara vanligt plugg eller jobb och en helt vanlig fritid. Ett vanligt liv, som ska vara så värdefullt, kunde det vara det för mig också? Var det inte konstigt att slösa min fria tid på att skriva när det fanns så mycket annat? Var jag verkligen bra nog?

Så kom utlåtandet. Rösterna i huvudet förde krig medan jag läste det. ”Du kan, om du inte ger upp, om du bara fortsätter”, sa den ena. ”Du är inte så bra som du tror, du vill för mycket, bespara dig förödmjukelsen”, sa den andre.

Horace Engdahl sa häromdagen i P1-programmet ”Allvarligt talat” att det inte finns något som vi ”egentligen” vill, utan att det är det vi faktiskt gör som talar om vad vi vill. Kort sagt, alltså. Han uttryckte sig som vanligt något mer filosofiskt. Men hursomhelst kom jag att tänka på mitt manus när jag hörde hans ord, på utlåtandet och på det arbete jag har lagt ner. Att jag faktiskt har satt mig och skrivit 40 000 ord, när jag hade kunnat läsa, umgås, kolla på serier eller vad som helst. Jag tänkte: Jag gör det jag vill, uppenbarligen vill jag skriva, alltså ska jag fortsätta skriva.

Det är avbrottet från skrivandet som ger det dåliga självförtroendet. Det är med det som de där tveksamma rösterna kommer. Jag inser nu att skrivandet lyder, likt många andra färdigheter, under samma lagar som idrottsutövande: Har en atlet varit borta från sin idrottsgren på grund av exempelvis en skada vågar hen inte satsa allt, för hen är osäker på sin förmåga, men efter en tids träning kommer självförtroendet tillbaka. Vad gör då en seriös idrottare? Jo, hen alternativtränar under avbrottet, dels för att bibehålla sin fysiska förmåga, men också för att bibehålla den mentala bilden av sin fysiska förmåga. En löpare kanske cyklar eller simmar, en simmare kanske styrketränar och joggar. En romanförfattare skriver således noveller, dagbok eller poesi. En romanförfattare övar upp sina svagheter och tränar sina övriga sinnen. Mitt första misstag var alltså att inte alternativträna mina skrivfärdigheter. Detta resulterade i sänkt självförtroende.

Nu försöker jag lösgöra tid (nej, just det, har inte semester längre, jobbar heltid resten av sommaren) till att verkligen gå igenom lektörens synpunkter och kanske få några resonemang förtydligade, sedan ska jag dela min redigeringsprocess med er. Jag kommer bjuda på några vanliga nybörjarmisstag som jag uppenbarligen begått samt litet mer avancerad problemlösning.

Läsa och Skriva tar sommarledigt i juni

Äntligen är sista tentan för terminen avklarad och råmanuset skickat till en lektör för utlåtande. Jag har för tillfället heller inte särskilt mycket extrajobb inbokat, så jag kommer passa på att även vila från bloggandet ett slag. Det är jättekul att blogga, men också krävande. Ett inlägg tar en bra stund att planera och skriva – om det ska innehålla något vettigt. (Det vet ni som själva bloggar…) Det som tar mest på krafterna är dock det ständiga sökandet efter nya idéer och infallsvinklar. Detta måste en vila från ibland, även om det är roligt att vara kreativ så tar det på krafterna.

Det kommer alltså bli färre eller inga uppdateringar på bloggen under juni, men vi kan gärna följa varandra på Instagram, där jag heter @lasaochskriva. Jag kommer även att fortsätta läsa era bloggar som vanligt när jag har tid och lust. Glöm dock inte att vila litet ni också!

Nu hoppas jag få tid att läsa en himla massa bra böcker, vara utomhus, bada, träna och bara njuta! Bokrecensioner kommer längre fram i sommar 🙂

Här sitter jag inomhus

Ursäkta den dåliga uppdateringen, men det är verkligen fullt upp! Det är högsommarvärme ute och här sitter jag inne vid datorn och skriver. Nej, inte en roman den här gången. I måndags fick vi examensuppgiften, en hemtenta som vi ska skriva på en vecka: Max tolv sidor om svenska språkets utveckling. Vi ska datera äldre texter med hjälp av det vi läst om olika reformer kring stavning, förändringar i böjningar o. s. v. Det är ganska kul, men jag känner mig litet stressad över omfattningen på uppgiften. Det är redan onsdag och jag har knappt hunnit halvvägs. Men, men, bara att kämpa på.

Ut och njut om ni kan!

 

Dags för respons!

Status: 40 160 ord.

Jag har stommen klar, tror jag. Det känns otroligt! Det finns fortfarande saker som jag är osäker på, men just nu kommer jag inte längre med dessa. Så imorgon skickar jag mitt manus till en lektör som kommer att läsa igenom det och jag får vila ifrån det några veckor (lagom inför den sista tentaveckan för terminen, men sedan ska jag faktiskt vara helt ledig). 40 000 ord motsvarar ungefär 150 boksidor, vilket är ganska tunt, men jag tänker inte fylla ut luckor förrän jag är säker på att det håller, eftersom risken är att ännu mer då måste skrivas om. Självklart har inte någon människa svaret på alla frågor, så jag ska inte förlita mig helt och fullt på en enda människas omdöme, men jag behöver verkligen några objektiva reflektioner för att kunna ta mig vidare. Ibland kan andra se saker som jag själv inte sett eftersom jag är så ”inne” i berättelsen.

De frågor som jag speciellt ställer till lektören är:

  • Håller grundhistorien för en hel roman eller bör intrigen fördjupas?
  • Hur upplever du karaktärerna, är de trovärdiga?
  • Vem/vilka läser du in som ‘skyldiga’ i romanen, får du en klar bild? Tar du som läsare ställning för/emot karaktärerna?
  • Vad anser du om dramaturgin i berättelsen? Kan stycken kastas om, kan kronologin ändras så att det blir mer spännande?
  • Väcker texten några känslor?
  • Hur fungerar gestaltningen/stilen?

Sedan vill jag givetvis veta om det är något annat han tänker på.

Det ska bli oerhört intressant att få input och förhoppningsvis kunna utveckla manuset. Jag har inte räknat hur många timmar jag har lagt ner på det, men det är många. Jag tänker aldrig ge upp det här för jag vet att jag kan få till det om jag bara fortsätter kämpa! Visst är det läskigt att låta någon läsa, så fruktansvärt läskigt, men det är bara att bita ihop.

Ha en underbar dag!

 

På upploppet till ett första utkast

Status: 37 000 ord.

Den här gången har jag varit hård mot mig själv; i arbetet med detta manus har jag verkligen försökt att inte bli kär i formuleringar eller idéer utan har bara slängt allt som jag inte kunnat försvara, det som inte hör till grundhistorien.  Jag kan inte riktigt säga hur mycket jag slängt totalt, men i min slaskmapp ligger nu ca 6 000 ord. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna slänga så mycket, men när jag väl hade börjat rensa så var det faktiskt roligt! Istället för ångest kände jag något annat, lättnad, hur jag närmade mig något som var bättre, bara genom att plocka bort onödiga utsvävningar.

Nu är jag väldigt nära ett färdigt första utkast, har bara den sista nyckelscenen kvar. Naturligtvis kommer vissa rumsliga och tidsmässiga luckor att behövas fyllas i även efter att sista scenen är skriven (och sedan blir det några miljöbeskrivningar m.m.) men annars själva intrigen så gott som klar. Mitt mål är att låta en lektör titta på det i slutet av maj.

Så var det det här med att lyckas bli klar, knyta ihop säcken, hitta ett bra slut. Inte så att jag inte vet hur det ska sluta, men att lyckas formulera det, få fram den rätta känslan, det är riktigt svårt. Det finns bara en sak att göra: Skriva.

 

Anteckningsboken redo?

Ibland hör jag etablerade författare berätta om hur de alltid är uppmärksamma på saker runtomkring och noterar händelser eller citat i sina anteckningsböcker (eller mobiler), när de är ute bland folk. Är detta något ni brukar ägna er åt?

Själv är jag väldigt dålig på att anteckna och det är sällan som jag ens är uppmärksam på vad som händer runtomkring, just för att jag alltid skriver på min bok i huvudet, eller helt enkelt bara fantiserar och därför inte är närvarande. Ibland noterar jag nya idéer i mobilen, men då är de direktrelaterade till mitt pågående projekt, inte idéer för ”framtiden” eller något jag sett i verkligheten just i stunden.

Jag för inte heller dagbok, har aldrig orkat mer än några dagar. När jag skriver skönlitteratur läggs sidorna till varandra nästan utan ansträngning, men att skriva om min egen tråkiga vanliga dag känns nästintill omöjligt. När jag har tagit mig friheten att förvrida verkligheten och överdriva saker har det gått betydligt bättre, men då är det ju ingen dagbok längre. Inte heller bloggen är en dagbok i den bemärkelsen, eftersom jag kan välja att anlägga olika teman och frågeställningar av mer tidningsliknande karaktär. De mest dagboksliknande inläggen, de korta, sammanfattande, är också de svåraste att skriva.

Kanske borde vi alltid vara redo att skriva ner det vi ser, föra dagbok, tjuvlyssna på bussen och ta smygfoton på olika personer eller riva ut bilder ur tidningen att använda som ”inspiration”? Är detta nyckeln till ett lyckat författarskap, eller har vi alla olika sätt att processa intryck?

 

 

Skapa skrivtid som student

Det visade sig att jag blev godkänd på allt utom fonetiken på grammatikkursen, alltså den del som handlar om språkets ljud. Nu måste jag alltså göra om den lilla fonetiktentan och om jag inte klarar den nu heller får jag vänta ett helt år och göra om hela kursen. Hu! Det får bara inte hända, för då kommer jag inte heller in på den pedagogiska utbildningen i höst. Således är jag inne i tentabubblan igen några dagar. Jag måste bara klara detta.

Så det här med att skapa skrivtid, det är inte alltid så lätt. En kan visserligen tycka att jag som pluggar borde kunna planera allt själv och sätta mig när jag vill. Så är det ofta och det är jag otroligt tacksam för, men det är långt ifrån alltid så. När tentorna närmar sig måste jag ha fullt fokus på dem, för om jag inte klarar en tenta kommer jag att beskylla mig själv för att jag tog den där kvällen till att skriva istället för att plugga. Varje extra pluggad timme kan vara avgörande. Naturligtvis finns det i praktiken tid, men som student kan en ju alltid göra lite till, det tar aldrig slut. Även om jag bara går runt med tentaångest en timme, som katten runt het gröt, så kan jag inte lägga tiden på att skriva stället för det hade känts ännu mer dumt (oproduktivt tankesätt, jag vet).

Så… Jag borde egentligen inte blogga nu heller. Disciplin, Gabrielle, disciplin!

När det handlar om att skriva skönlitteratur tycker jag dessutom att det är viktigt att ibland kunna ägna några heldagar i sträck åt att bara skriva. Att lägga en timme här och där funkar inte för mig eftersom det tar tid att hitta in i texten vid varje skrivtillfälle; att leta sig fram till tonen, språket, tempot och ja… scenens ”själ”. Därför koncentrerar jag mig hellre på plugget i intervaller och skrivandet i intervaller. När jag inte skriver på dagar eller veckor noterar jag bara korta fraser eller förslag på ändringar i mobilen: ”Ändra det de säger på s. 15 till X” eller ”Introducera karaktär X tidigare” etc. Nu är min mobil full av sådana noteringar och efter tentan nästa onsdag så är det bara att skriva på!

Hur går det för dig att skapa skrivtid, samtidigt som du pluggar/jobbar?

(Tackar förresten Marie på bloggen Mitt Skrivliv för att hon tipsade om min blogg i sitt inlägg idag! Det var en glad överraskning. Marie har själv en mycket välformulerad blogg om skrivande, som jag självklart följer. Det är viktigt med pepp!)