Kontraster

För två veckor sedan påbörjade jag min verksamhetsförlagda utbildning på en gymnasieskola. Hittills har jag följt en klass och sedan hållit 8 lektioner av varierande kvalitet. Det svåraste är grammatiken. Trots att jag har skrivit ner de rätta svaren blir jag osäker på om det verkligen är rätt när jag går igenom på tavlan och eleverna ställer svåra frågor. Jag vet ju att jag kan det, ändå blir jag helt förvirrad. Det roligaste än så länge har varit att jobba med språksociologi och retorik. Det blir många fler diskussioner med eleverna i dessa moment än i grammatik. Än så länge har eleverna varit väldigt snälla mot mig! Vissa försöker vara lite kaxiga men det är bara roligt. Äntligen vet jag vad jag ska jobba med! Jag gillar eleverna och friheten i att planera själv och disponera min tid. 

Boken då? Jo, jag hade ju min skrivhelg för flera veckor sedan och fick gjort en hel del, men nu minns jag knappt längre vad jag skrev eller ändrade i manuset. Vet bara att jag var nöjd med ändringarna.

Allt hade kunnat kännas toppen, om det inte vore för att människor i min närhet har det riktigt tufft och har haft det länge. Manuset känns inte längre verkligt och angeläget när de verkliga människorna kräver min omsorg och mitt engagemang. Jag kan tyvärr inte skriva om det på bloggen, åtminstone inte just nu. Det är starka kontraster. Jag är eld och lågor på praktiken och glömmer allt det hemska, sedan minns jag på kvällen hur det är och då vissnar hela jag. Tur att jag är bra på att förtränga saker på dagarna för annars hade jag inte fått något gjort. 

Grammatiktenta och sista-sekunden-val

Usch vad jag hatar att råplugga. Att skriva uppsatser är helt okej, mysläsa litteraturteorier likaså, men att bara sitta och öva och öva och nöta in begrepp är… Blä. Jag känner mig himla duktig som inte har tagit fram mitt bokmanus en enda gång på två veckor utan endast koncentrerat mig på kursen. Förhoppningsvis kommer det att det gå vägen imorgon. Det känns som om jag kan det hyfsat bra, mina satsanalyser får oftast nästan alla rätt, men jag kan inte säga att min värld har blivit totalt omkullkastad av den nya kunskapen. Jag har ju alltid vetat, med hjälp av ett gott språköra och mycket arbete med text, hur en kan skriva och inte. Nu har jag fått tillgång till terminologin bakom de ”osynliga reglerna”, vilket förstås inte skadar om jag nu ska korrekturläsa texter någon gång, för då kommer jag att kunna formulera varför något är fel och inte bara ”rätta” texten. Det är väl det som ändå peppar mig litet till att plugga på tentan.

Imorgon är det sista dagen att välja utbildning på antagning.se och efter många om och men bestämde jag mig för att söka en kompletterande pedagogisk utbildning på distans vid Linnéuniversitetet. Jag sprang till postlådan med min bilaga för att den skulle hinna iväg ikväll. Praktiken kommer att vara i Växjö och det gjorde mig osäker tidigare, men det kan ju vara kul att komma iväg lite och bo på vandrarhem eller något. I Göteborg börjar KPU:n endast på vårterminen och jag vill få en lärarexamen så snart som möjligt. Sedan får jag avgöra på praktiken om jag gillar att jobba med högstadieelever eller om jag ska läsa till mer svenska för gymmasiebehörighet efteråt.

Har klippt mig och ska alltså även skaffa jobb. Jag tror att det blir en bra grund, både ekonomiskt och kunskapsmässigt, för att kunna genomföra alla projekt jag vill och samtidigt kunna ha familj osv. Ni vet. Livet liksom.

Jag vet att många säger att en måste släppa trygghetsberoendet och bara satsa på sina drömmar och så vidare. Men det gäller nog mer eftertänksamma, försiktiga människor. Jag har flera gånger kastat mig utför stup; skaffat mig kostnader och jobbat långa perioder på 100% provision, startat eget och varit timanställd. Jag vet precis när frihet blir otrygghet och hur lätt den gränsen passeras och hur okreativ det gör en. Jag har trott att jag varit odödlig och bara tack vare enorma och fullkomligt uttömmande kraftansträngningar klarat mig undan att mosas platt mot marken nedanför stupet. Men klarat mig har också bara varit det jag gjort. Inget mer. Jag har alltid kastat mig ut, impulsivt och djärvt. Nu vill jag finna någon form av trygghet att växa ur. Det närmsta jag kommit stabil inkomst har varit CSN. Det är först nu jag har lyckats spara pengar. Jag har inte råd med ”fake it til you make it”. Det spelar ingen roll hur mycket en tror på sig själv. CSN skiter i det när de ska kräva sina pengar tillbaka. Ibland är trygghetszonen faktiskt något att sträva efter, för att få ro och råd att göra det en drömmer om. Och kanske upptäcka nya saker på vägen.

Antagning.se – en kärleksaffär

En av kärlekarna i mitt liv heter Antagning.se. En tillfällig passion som blossar på varje höst och vår.

Antagning.se stänger den 15 April, som alltid. Hur ska du ha det? Här är buffén, varsågod, hugg in, men plocka inte på dig för mycket och välj varsamt för du orkar inte äta hur mycket och länge som helst.

Jag velar hit och dit, vet inte vad jag ska välja: ”Redaktionsåret” på Göteborgs Universitet, magisterkurser i Litteraturvetenskap eller mer svenska för gymnasiebehörighet inför pedagogisk utbildning längre fram. What to do, what do to…

Jag är väldigt sugen på Göteborgs Universitets nya satsning ”Redaktionsåret”, för de som tidigare läst litteraturvetenskap. Egentligen är det en treårig utbildning med litteraturvetenskap och redaktionell praktik, ett slags redaktörsutbildning, men för de som redan läst Litteraturvetenskap finns det alltså möjlighet att läsa andra året fristående. Vad jag förstår får en utföra redaktionella projekt samt öva på litteraturkritik och textförbättring. Detta hade varit perfekt, jag är nämligen intresserad av att någon dag börja frilansa som lektör och korrekturläsare eller ge ut böcker på eget förlag.

Å andra sidan är jag intresserad av att gräva djupare i Litteraturvetenskapen, för att det är spännande och jag älskar teoridelen, men jag tror inte att det skulle ge mig så mycket rent karriärmässigt eller utveckla mitt eget skönlitterära skrivande speciellt mycket. Eventuellt kanske jag ska spara detta till framtiden, en fyrtioårskris eller liknande.

Å tredje sidan kanske det vore bra att läsa mer Svenska då jag tänker mig en framtid med en trygg bas med ett stadigt jobb som svensklärare, eftersom det är det enda ”vanliga jobbet” som verkligen verkar roligt och som skulle ge mig ekonomisk möjlighet att genomföra mina projekt på fritiden. Jag får med min grundkurs i Svenska språket och mina kurser i Litteraturvetenskap behörighet till årskurs 7-9, men inte gymnasiet, för det behövs ytterligare 30 hp.

Det är kort och gott alltid lika svårt att bestämma sig när en tycker allt är roligt.